Herman Eriksson f. 15/11 1876 i Älgarås, död 27/2 1968. År 1881 flyttade hans föräldrar till Mäloset, där han sedan bott. 1907 köpte han gården. 1908-1938 fjärdingsman. Företrädaren bodde i Bråten. Till en början var lönen 450 kronor om året. Postbärare närmare 30 år. Företrädaren, Karl Sjöberg gick alltid de 32 kilometrarna två gånger per vecka. Från 1937 postgång varje vardag. H. E. har använt cykel eller spark. Hästskjuts och någon gång bil. Hustrun Hulda (Säll) f. 6/9 1881, död 12/8 1946. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Från 299 kr
"Anders Lycka" i Guntofta, Släp. Bostad med glasveranda. Framför dörren står en flicka. Fotografiet ingår i dokumentationen från 1982 av Guntofta 1:4, tidigare Börje Månsgård. 1902 arrenderade systrarna Sofia och Albertina Johansson "Anders Lycka". De köpte ett hus av David Johanssons föräldrar vid Prästbron som flyttades till Dalslyckan, där de skulle få bo under sin levnad. Arrendeavtalet var 20 kvinnodagsverken. Sofia var jungfru i Guntofta där hon mjölkade och skötte Maria Hansson. Fastigheten fick beteckningen Guntofta nr. 1. Albertina dog 1926 och Sofia 1938.
Bostadskongress. 9 augusti 1945. Ericssonska stiftelsen byggdes på 1920-och 1930-talet mellan Floragatan och Banérgatan som bostäder för äldre utan egna medel. Joh. och Elisabeth Ericssons donationsfond grundades genom testamente av grosshandlaren Emil Ericsson till minne av hans föräldrar. 24 lägenheter i fyra envånings-hus av trä invigdes, april 1928. Huvudbyggnaden i två våningar och två envåningshus av sten invigdes 1934 och anläggningen, ritad av Gunnar Wetterling. Samman-lagt 68 lägenheter med ett rum och kök, en samlingsal och vaktmästarbostad. Stiftelsens byggnader övergick 1981 i Gavlegårdarnas ägo. De har på senare tid använts som studentbostäder efter ombyggnad och restaurering. Envåningslängorna har byggts om till större hyres-lägenheter.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
'Enligt anteckning på fotografiets baksida: :: ''Här ligger en av gråtrutingarna och trycker i den srota redan. Man ser på bilden exkrementerna efter ungarna och deras förldrar. Bilden togs på 3 cm avstånd. Men ser också de grova grenarna som underrede till boet, som låg i en skreva i den stora sneda stenen isolerad i nordvästra Hjälmaren.'' :: :: Ingår i en serie med fotonr. 4512:1-57 med diverse foton av fågelbon med ägg och ungar. Varje fotografi har utförliga anteckningar på sin baksida, kopierade från framsidan, spår av de på framsidan är fortfarande synliga.'
Interiör från fröken Astrid Malmborgs föräldrars hem. Ett stort fönster med ljusa, tunna gardiner i centrum. Till vänster det en målning med en fiolspelande man, möjligen målning självporträtt av Edvard Berggren. Mittemot står det en vit soffgrupp med slagbord, stolar och soffa. På väggen hänger flera målningar, bland annat ett porträtt föreställande hennes morfar, borgmästare Victor Egnell i ämbetsuniform. Det är målat av hennes pappa, konstnären Pelle Malmborg.
Med en intensiv och levande blick möter oss här Sofia Wallberg. Gift 1871 med handlare Carl Fornander i Linköping och det är uppskattningsvis runt den tiden hon lät sig porträtteras. Maken drev sin handelsrörelse med framgång och de torde haft det gott ställt med goda livsvillkor i sin centrala bostad invid Stora torget. Så hade livet inte startat för någon av dem. Carl Fornander hade som fosterbarn inflyttat till Linköping och tidigt kommit i arbete som bodgosse. Sofias föräldrar hörde till den lägre rankade arbetskraften vid godset Engelholm i S:t Anna. Likt sin make lyckades Sofias far emellertid att bryta sig ur sin givna lott och blev under Sofias uppväxt kopparslagare och gårdsägare i Valdemarsvik. Hur Sofia mötte sin make med så skilda liv och hemorter är oklart men sensommaren nämnda år stod deras bröllop i Linköping. Äktenskapet blev barnlöst och efter makens död 1896 valde hon att flytta till sin yngre bror i Karlstad, där hon avled 1905.
Karl Forsman porträtterad något av 1890-talets år, möjligtvis i samband med sin anställning som folkskollärare i Rejmyre från 1897. En till det yttre goda förutsättningar var han född i Åsbo 1848 som son till trädgårdsmästaren vid Strålsnäs säteri. Barndomen skulle ändå rymma besvärligheter. Tidigt tycks exempelvis fadern kommit i klammeri med sin arbetsgivare och avhysts från säteriet. Efter en tid i Vadstena inflyttade Karl med sina föräldrar till Linköping där källorna visar frekvent omflyttning för den nu före detta trädgårdsmästaren och hans familj. I sina tonår avled dessutom Karls moder och därpå dömdes ävenså fadern till fängelse för snatteri. Under dessa förutsättningar lyckades Karl ändå utbilda sig och från 1873 återfinns han i tjänst som lärare i Närke och som nämnts vidare i östgötska Rejmyre. Från 1874 gift med Beata Maria Köhler.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Denna lilla gård kom till 1856 när smeden Gustav Ridell född 1821 och hand fru Ingrid Nilsdotter född 1803, båda från Skåne, köpte mark och bebyggde platsen. Genom en skuld Ridell hade övertogs stället 1878 av drängen Ernst Andersson född 1852 från Småland, gift 1873 med Maria Larsdotter född 1850 från Burs, Ridell smet iväg till Amerika. Ernst och Maria hade 4 barn, varav sonen Theodor Andersson född 1882 tog över. Han gifte sig 1908 med Berta Olsson född 1887 från Anderse och de fick 5 barn. Sonen Albert född 1909 ärvde stället, gift 1944 med Gerda Dahlström född 1914 från Hejdeby. Fastigheten är av styckad och ekonomibyggnaderna är rivna. Huset har bytt ägare flera gånger och är idag fritidshus. På bilden ser vi Theodor Andersson framför manbyggnaden, som byggdes av hans föräldrar Ernst och Maria 1904. Huset är byggt av resvirke med liggande panel och taket är av papp. Huset har ett köksbakbygge med vardagsingång och källare på gaveln.
Småland, Kalmar län, Stranda härad, Mönsterås socken. Förre sjömannen Gustaf Pettersson utanför sin villa. F. sjömannen Gustaf Pettersson föddes 1880 i detta hus, som ägdes av hans föräldrar och som han själv senare byggt på. Om hans seglation se SU nr 1951:34. Pettersson var nu krympling av gikt och reumatism och hade därför måst stanna i land. Han skötte själv sitt hushåll och sin trädgård. Inomhus var lika pyntat som utomhus. När vi kom till honom, satt han och sydde gardiner. Med sina förvärkta händer förde han nålen på segelsömmarvis. Gardinerna var lika prydligt och fint sydda, som om de gjorts av välförfarna kvinnohänder. Han bjöd på vinbärssaft som han själv kokat av bären från sin trädgård.
Johannes och Charlotta Larsson från Killingsö i Jäla. Killingsö, en numera skogsbeklädd ö i Ripelångsmossens nordöstra del av Jäla socken, var från 1800-talets mitt och fram till 1920-talet platsen för en unik torp- och backstugebebyggelse, beläget som det var mitt i ett sankmarks- och mossområde. De sista boende där var: Johannes och Charlotta Larsson. (I folkmun: "Jonte och Lotta"). Johannes var född på Tången i Brismene den 4/1 1846 död 22/1 1929 och Charlotta på Lillegården också i Brismene den 25/4 1848 död 16/1 1929. Båda begravdes samtidigt på Jäla kyrkogård. Valter Börjesson, Trädgården i Slöta beskriver dem som: "Ett strävsamt par som med hjälp av en oxe och Jontes herkuliska styrka hjälpligt försörjde sig på det lilla torpet. Deras båda barn dog i unga år. Johannes föräldrar, Lars Eriksson, född 1810 och hustrun Maria född 1818, kom med familjen till Killingsö 1862. De bodde då i den backstuga vars rester är den i dag bäst bevarade delen av bebyggelsen på ön.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.