Runstens kyrka, Öland. Kyrkan har ett rektangulärt långhus. Koret med utbyggd sakristia ligger i öster. Runstens kyrka är uppförd i nyklassicistisk stil. Kyrkans yttre har inte ändrats sedan den uppfördes åren 1835-36 och invigdes 1841. Tidigare fanns på platsen en klövsadelskyrka. Av denna återstår endast grundmurarna som befinner sig under den nya kyrkans gräsmatta, strax söder om nuvarande kyrka. Taktäckningen på långhuset är taktegel, tornet är beklätt med kopparplåt. Kyrkan har sadeltak, vilket är valmat över sakristian. Tornet pryds av en åttakantig lanternin. Fönsterbågarna är stora och rundbågade och bryter igenom de vitputsade murarna. Ingångar finns genom tornportal och mittportal på sydsidan. 1962 togs en portal upp vid sakristian. (wikipedia)
Från 299 kr
Stutarna står tålmodigt och väntar medan Hallsarve Hans Karlsson, 49 år, står på lasset och tar emot skuporna av sonen Arvid, 16 år. Langstigvagnen är som namnet anger en längre vagn än skvackvagnen. Den runda stocken, langviten eller langguten, som håller ihop vagnens främre och bakre del är här särskilt lång. Som flak hade man lösa bräder. Eftersom ett råglass är lätt, kunde man för detta ändamål sätta ihop en lång vagn, till skillnad mot tex gödsel. I skuggan av vagnen ligger en hund, det skulle kunna vara en gotlandsstövare. Bilden är tagen på åkrarna i det öppna landskapet sydost om gårdarna.
Smiss Vilhelm Karlsson, 40 år, sätter bete på långreven. Reven sitter fästad i noggrann ordning på en bräda som heter anglekimb, när man är på sjön måste det gå fort och lätt att få reven i sjön utan att det trasslar till sig. På stolen intill ligger en stor skärbräda med småskuret bete mm. Vilhelm har vanliga arbetskläder. Lägg märke till att blusarnas knäppning oftast litepå sidan om mitten. Han har traditionell vegakeps. Pojken som skymtar är sannolikt 4:e sonen Verner, 5 år.
Här ser vi Mårtenssons manbyggnad, vilken enligt Lauboken skall vara uppförd 1880. Det kan stämma med tanke på byggnadens proportioner, att golvet ligger en bit upp från marken, jämför flygeln, och att taket är ganska flackt och utdraget. Men huset ser ut att sakna sockel vilket det borde ha och fönstren ser äldre ut, man borde ha åtminstone något trekantsfönster också vid denna tid. Den låga brygghusflygeln ser betydligt ålderdomligare ut, den är lägre och faltaket är brantare. Den bör ha innehållit brygghus och drängkammare/snickarbod.
Masse har stått på backkanten och tagit denna bild av Karlssons uthus. Dessa ladugårdsbyggnader var bland de största och ålderdomligaste i socknen vid förra sekelskiftet. Den långa bulladugården med agtak var mycket välbyggd. Den innehöll två fähus med varsin hoimd, hörum, i sin vänstra del och till höger om ladportarna låg ladan, utanför vilken det ligger en väldig halmstack. Ladugårdsflygeln till vänster innehöll en mängd funktioner. Troligen håller man på och kör in hö just här, höhäcken står på vägen under luckan till loftet. Man ser hur vägen ner till Nybro svänger ner här framför ladugården. Den gick vidare ner till grannparten, vars flygel skymtar till höger och därefter ner mot Närkån.
Soidet är förfallet, i förgrunden har det rasat in i den s k källaren där tjäran rann ut vid bränningen. Själva soidet ser ut som en stor stenlagd tratt med hål längst ner, det skauge, ögat. Därifrån rann tjäran ner i en urholkad och urborrad stock till en tapp i stockens ände och därifrån fyllde man spann med tjära som sedan hälldes i tunnor. Ett soide pyrde i flera dygn och skulle passas noga likt en mila så det inte brann upp. Detta soide restaurerades på 1970-talet och man brände där en gång under Vanges Lasse Bendelins i Burs ledning. Soidet ligger mellan Smiss och skjutbanan.
Masse visar här och på följande 7 bilder prov på olika lekar, vilka är svåra att förklara. Rövkrok har stått sig genom tiderna och är en gren i Stångaspelen varje sommar. Den går ut på att två personer ligger armkrok och skavfötters med benet närmast den andre stickande upp i luften. Så skall man försöka kroka tag i den andres ben och med benkraft försöka dra runt den andre personen. Här leker man sådana lekar som det ser ut vid Nöigärde eller Masarbods fiskeläge.
Det verkar osannolikt att man kunde ha rivit hela agtaket på en enda dag som Masse anger. Bilden är dessutom tagen från baksidan mot sydost och här ligger bara förmiddagssolen på. Trädet i bakgrunden är utslaget, det är inte träden på förra bilden, se Bild 1053. Hur som helst, taket är borta och snart är väggarna nedspettade. Det är inte lätt att veta vilka personerna är. Troligen står Kristian Perssons fosterson Artur Karlsson 24 år till vänster, men vem är den högra? Grannpojken Oskar Karlsson 11 år?
Det här är snarare den norra än den östra gaveln. Att få sol på den är mycket svårt, bara några sena kvällar kring midsommar är möjlig. Det har funnits några få flistakshus på Gotland med full övervåning och loft, men det här på Botvide är det enda kvarvarande, så det är förståeligt att Masse blev tagen av huset och tog många bilder. Man ser tydligt ändarna av faltaket som flisen ligger på. Flisen låg kvar till omkring 1950, då man rev av den och spikade på pannplåt i stället. Man planerar att återlägga flistaket med nya flis från Millklint 2011.
Masse har stått på lillgården och tagit denna bild av ladugården med magasin mm t v och tröskhus t h. Ladugården är byggd 1891 och nästan identisk med grannpartens, se Bild 654. Vi ser två fähusdelar med varsin hoimd och med dörr mitt emellan i stället för ytterligare en hoimd som hos grannparten. T h ligger ladan bakom porten. Ett stort foderloft med höluckor och krysspröjsade fönster enligt tidens mode. Modernt spåntak har man också, bägge parterna hade efter Lauförhållanden god tillgång på skog.
Fie Oskar Larsson, 48 år, står på gården med särskild träskokränke och låtsas borra ur utrymmet för foten i träskon. Han har en borr av uråldrig typ, mot kränkan står två skedborrar lutade samt en yx, ett par av de verktyg som krävdes. Träskorna är fastkilade i urtak i kränkan. Oskar har sina traditionella arbetskläder och vegakeps. I bakgrunden ligger en jättestor grenvedshög. Den ser ut att räcka länge, men denna typ av klen ved med mycket luft emellan brann upp fort. Se Nr 245!
Bandarna som man knöt tunen med höggs av färska fingertjocka enevidjor, det ligger en hög sådana i förgrunden t v. De skulle vara så raka som möjligt och rensade, dvs renhuggna från småkvistar för användandet. Bandarna skulle bädes, värmas, över en eld så att saven började koka i dem, då blev de mjuka och kunde knytas. Var de för lite värmda, var de för hårda och gick inte att knyta, var de för mycket värmda, hade de hunnit torka och brast. Att bäde var ofta ett gubb- eller pojkarbete. Hur den stackars bädaren än gjorde, brukade töinarna aldrig vara nöjda. Här bädar Hans bandarna själv.
Stör tog man av ene, i nödfall av grangrenar. Stören skulle kares, dvs barken skulle huggas av på minst tre håll och sedan skulle stören spetsas och ställas upp för torkning med den spetsade ändan uppåt. Här står Fäi-Jakå och karar staur bakom ladugården en solig aprildag. Egentligen borde han ha gjort det här arbetet tidigare, så här dags var det tid för vårbruket. Och ännu har han mycket stör att ta hand om, det ligger en stor hög okaren staur bakom honom. Ovanför porten skymtar den ruckliga väderkvarnen.
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Masse har ställt föremålet ifråga på en bräda mot en putsad vägg, så det skulle framträda så tydligt som möjligt. Brädan ligger på två arbetspallar, s k kränkar. Vändplogen är asymmetrisk och består av en fot med en snedställd vändskiva som vänder jordkokan upp och ner. Framför vändskivan sitter en kniv som skär genom grässvålen så att vändskivan kan komma åt att vända jordkokan. I foten sitter två uppåtgående käppar, sammanbundna med en styrstång. Vid vändskivans överkant sitter en dragstång fästad i käpparna. Vändplogen infördes 1840 på Gotland och innebar en stor förändring av jordbearbetningen.
Vy mot Linköpings hamn. Vid kaj ligger ångaren Linköping (III), levererad av Motala varv i Norrköping så tidigt som 1848, men ombyggd 1869 och från 1883 i trafik på traden Stockholm-Linköping under sitt nya namn. Bakom ångaren ses stadens hamnpaviljong, ursprungligen uppförd vid mitten av 1880-talet men förlängd för större kapacitet 1895. Ovan paviljongen skymtar det 1877 uppförda tullhuset, en nödvändighet sedan Linköping kort före blivit stapelstad med rätt att handla direkt med utlandet. Till vänster rusar ett godståg på Östra stambanan över Stångån. Den ljusa balken på det större fundamentet visar var bron var öppningsbar för trafiken på Kinda kanal.
Vy mot Linköpings station, uppförd i samband med Östra stambanans dragning till staden 1872. I Linköping, likt flertalet orter utmed statens huvudlinjer, stod Statens järnvägars chefsarkitekt Adolf Edelswärd för stationens byggnadsritningar. Tiden är något av 1890-talets år. Till vänster om stationen ligger den vackra och välartikulerade fabriksbyggnaden som senare kom att ingå i en större anläggning och efter tidens produktion kallas Maskinskylten. Under bildens decennium gällde istället framställning av olika slags trävaror. Notera "vattenkiosken" invid gatukorsningen, som förutom försäljning av dricksvatten tycks som affärsidé erbjudit kioskens väggytor för affischering.
I rik kulturbygd och med ett vackert läge invid sjön Järnlunden ligger Hallstad säteri. Som så ofta för en gammal gård bär den på en komplicerad historia som här skulle föra för långt att redogöra för. Mer ovanligt är att gården i äldre tid ståtade med två mangårdsbyggnader, båda resta under 1700-talet, en rent av tidigare. I början av 1830-talet övergick det gamla säteriet i bondesläkt och något senare delades gården i två enheter. Bilden visar den troligtvis något äldre mangårdsbyggnaden som vid fototillfället 1951 stod under renovering.
En sparsamt förekommande vy från Linköping. Tiden är omkring 1895 och vi ser staden i dis från Sankt Larsgatans norra ände. Omedelbart till vänster om korsningen med Järnvägsavenyn/Vasavägen ligger ännu stadens gasverk. Det kommer inom kort att flyttas till ett säkrare läge i stadens norra utkant och tomten ge plats för Linköpings Litografiska AB. Mittemot gasverket, på motstående sida av Sankt Larsgatan, är tomten för det blivande Frimurarehotellet ännu obebyggd. I fonden märks Sankt Larskyrkan som alltjämt bär sin gamla tornhuv. Med konstraterad arkitektur ser vi i bildens absoluta förgrund en enkel byggfutt, som möjligtvis skvallrar om bygget av fotografens utsiktsplats, dagens fastighet Sankt Larsgatan 5.
Porträtt av kammarherre Sigge Sparre med sönerna Sixten och Edvard. Enligt uppgift ska fotografiet vara taget i Paris 1860. Familjen Sparres östgötska anknytning ligger främst i Sigge Sparres ägarskap av godset Bjärka-Säby söder om Linköping, där man även bodde under åren 1860-68. Från år 1852 var Sigge Sparre gift med Adelaide Peyron och förutom sönerna Sixten och Edvard hade makarna två döttrar. Mest bemärkt av barnen blev sedermera Sixten som gått till historien med sin kärleksrelation till cirkusartisten Elvira Madigan som slutade i gemensamt självmord i ett skogsområde på ön Tåsinge i Danmark den 19 juli 1889.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.