LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för börjar

Antal träffar: 9999
Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik.

Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna.

Källa:Kalmar Lexicon

Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik. Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna. Källa:Kalmar Lexicon

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Intervju med kyrkvärden Hjalmar Andersson (f. 1862) i Västerlösa, där han 1935 berättar om sitt egenhändigt inrättade hembygdsmuseum. Som utfrågare hör vi lektor Anders Teodor Ålander.
ATÅ: Den där lilla stugan, ryggåsstugan där nere ---
HA: Jaa, jaa!
ATÅ: Var är den ifrån?
HA: Hon är ifrån Egeby mä. Förr, inna hon flôttes, då låg ho utmä vägen där nere eller kanske räktorn så nån gång där nere, vi va visst å såg på na, minns ja. Å sen har ho ligget där hemmä ve gården. Se dä va hele bynn lå där ôppe, så dä va mellagårn, kalles dä där. Å sen --- dä vart --- han feck lâv å å å å gå ifrå sin gårl, å då feck han bygge där nere å fick jorl utav min farfar. Så han flôtte dit å så ---, dä har stått rysligt länge. Dä finns --- dä va gamlä bräder sôm va sôm står på fjortonhunnretalet årtal.
ATÅ: Fjortonhundratalet?
HA: Jaha dä va dä dä, så gammelt, men dä har nog flôtt, följt mä. Men dä va i ett uthus, sôm a inte ville, att dä skulle mä, utan dä va i ett brä --- e plankä sôm va inhugget. Ja har den där la jag för sig hemmä, så den finns hemmä, fast dä inte är bare tyret.
ATÅ: Bodde det folk i den, innan den kom hit?
HA: Jaha, dä gjorde dä, men ho sto öde en nåra år. Han va tôrpärä hemmä han där --- å å å så han geck å arbetede, men sen do ho gumma, hans husträ, å sen feck han flôtte te, te en sôn, å sen vart ho öde, så ropa ja in na, ga hunnra banko, hunnrafämti kroner för den. Å sen jorl ja na i årning. Så ho va där sôm ett museum mä. Ja hade lite gamle möbler, för dä va lösöreauktion där, å där köpte ja in de gamle möblera där. Dä va bare te ställä in. Så dä va likedant, sôm dä vart förut.
ATÅ: Den där loftboden, såm finns därnere, var är den ifrån?
HA: Ja, dän ä ifrån ---, dä har ejäntlien dän där äldste, Anders Pärssân har, --- så dän ä nog âppsatt i början på sjuttonhunnratalet.

Intervju med kyrkvärden Hjalmar Andersson (f. 1862) i Västerlösa, där han 1935 berättar om sitt egenhändigt inrättade hembygdsmuseum. Som utfrågare hör vi lektor Anders Teodor Ålander. ATÅ: Den där lilla stugan, ryggåsstugan där nere --- HA: Jaa, jaa! ATÅ: Var är den ifrån? HA: Hon är ifrån Egeby mä. Förr, inna hon flôttes, då låg ho utmä vägen där nere eller kanske räktorn så nån gång där nere, vi va visst å såg på na, minns ja. Å sen har ho ligget där hemmä ve gården. Se dä va hele bynn lå där ôppe, så dä va mellagårn, kalles dä där. Å sen --- dä vart --- han feck lâv å å å å gå ifrå sin gårl, å då feck han bygge där nere å fick jorl utav min farfar. Så han flôtte dit å så ---, dä har stått rysligt länge. Dä finns --- dä va gamlä bräder sôm va sôm står på fjortonhunnretalet årtal. ATÅ: Fjortonhundratalet? HA: Jaha dä va dä dä, så gammelt, men dä har nog flôtt, följt mä. Men dä va i ett uthus, sôm a inte ville, att dä skulle mä, utan dä va i ett brä --- e plankä sôm va inhugget. Ja har den där la jag för sig hemmä, så den finns hemmä, fast dä inte är bare tyret. ATÅ: Bodde det folk i den, innan den kom hit? HA: Jaha, dä gjorde dä, men ho sto öde en nåra år. Han va tôrpärä hemmä han där --- å å å så han geck å arbetede, men sen do ho gumma, hans husträ, å sen feck han flôtte te, te en sôn, å sen vart ho öde, så ropa ja in na, ga hunnra banko, hunnrafämti kroner för den. Å sen jorl ja na i årning. Så ho va där sôm ett museum mä. Ja hade lite gamle möbler, för dä va lösöreauktion där, å där köpte ja in de gamle möblera där. Dä va bare te ställä in. Så dä va likedant, sôm dä vart förut. ATÅ: Den där loftboden, såm finns därnere, var är den ifrån? HA: Ja, dän ä ifrån ---, dä har ejäntlien dän där äldste, Anders Pärssân har, --- så dän ä nog âppsatt i början på sjuttonhunnratalet.

Från 299 kr

Erik

Erik"Spänst" Svensson med sina elever. POJKEN PÅ VÄNSTRA STOLPEN ...han i mörka strumpor och väst, heter Erik Johansson. Det är i början av 1930-talet. Läraren Erik "Spänst" Svensson har samlat gossarna i klassen framför Möllevägsskolan. Inte visste unge Erik den gången, att han tjugo år senare skulle starta herrekiperingen Bröderna Johansson tillsammans med sin bror Ingemar. Och inte visste han vad det skulle bli av alla klasskamraterna heller. Nu är många av pojkarna borta men Erik Johansson minns namnet på dem allihop. Han har dessutom haft så bra koll på klasskamraterna genom åren att han vet vad nästan samtliga kom att syssla med. Så varsågod! Här delar Erik med sig av sin kännedom om hur livet artade sig för ynglingarna på Möllevägsskolans trapp. Stående i övre raden: "Snälle Johns" Konrad Nilsson ägnade sig åt att sälja potatis i femkilossäckar till hushållen, Åke Arvidsson blev handelsresande, Roland Lidebring blev lärare och rektor, Kurt "Kutteman" Bengtsson arbetade på kontoret på familjeföretaget, Rune Lidholm flyttade till Göteborg där han arbetade inom sjöfarten, Gunnar Strand blev trädgårdsmästare, Arvid Gustavsson (ingen uppgift), Per Göranson grundade Pelly, Aage Einarsson blev elektriker, Folke Andersson arbetade som förman på kommunen, Jerker Svensson var resande i vitvaror, Sven Wennström (ingen uppgift), Sven-Erik Svensson arbetade vid järnvägen och läraren Erik "Spänst" Svensson (far till Hallands Nyheters nyhetschef Per Ola Eriksson). Stående bakom vänster stolpe: Henry Johansson (ingen uppgift). Stående bakom höger stolpe: Lennart Lilja, sedermera kontorist på garveriet. Sittande på vänster stolpe: Gösta "Kibben" Johansson blev specerihandlare och Erik Johansson, som sagt, klädhandlare. Sittande på höger stolpe: Egon Dellnor (som under skolåren hette Jönsson) flyttade från stan ett tag och Eric har ingen uppgift om yrket och Sigge Falk, skoarbetare. Sittande i mellersta raden: Sven-Åke Andersson blev urmakare, Erik Magnusson var industriarbetare, Gustav Svensson dog tragiskt nog redan under skolåren, Daniel "Didde" Andrén blev järnhandlare, Tore Persson var järnvägare, Martin Nyman var son till hotelldirektören på Grand och flyttade till Amerika, där han jobbade som kock, efter skoltidens slut, Arne Stääv flyttade till Varberg och jobbade troligen på Monark och Bengt Nordström blev direktör på garveriet. Sittande i främre raden: Nils "Lillfimpen" Andersson fortsatte som kontorist på pappans företag, Olle Persson blev flygare och omkom när hans plan störtade under en flygning från Abessinien, Knut Erlandsson blev skoarbetare, Kurt Backman arbetade som handelsresande för Pelly, Ture Kallenberg flyttade till Varberg och arbetade nog på Monark, Rickard Karlsson blev skoarbetare men sadlade om till brödutkörare och Rune Svensson jobbade som bilmekaniker på bryggeriet. Från HN 2006-03-06

Från 299 kr

FLYGARGRAVARNA  De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin).  	De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944.  	 Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.)  Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.)  Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen.  Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes.  Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003.  Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM.  Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg.  Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)

FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde.

Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden.

Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga.

Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen.

På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Denna part av Mattsarves 4 parter ägdes i början av 1700-talet av Per Michelsson. Han kom från Liffride och var ingift här 1712 med Christin Jonsdotter från Olof Jonassons part, den part som köptes upp av Lars Hansson, se Bild 991. Troligen kom den här parten till när Christins födelsepart delades mellan henne och systern Catarina några år in på 1700-talet.

Per och Christin fick 5 barn, varav äldste sonen Jon Persson född 1717 blev näste ägare. Han gifte sig 1745 med pigan Gertrud Nilsdotter från Maldes på När och de fick två söner. Gertrud dog tidigt och Jon gifte om sig 1758 med Cararina Rassmusdotter född 1725 från Liffride, men de fick inga barn. Äldste sonen från första giftet Jon Jonsson tog över parten. Han gifte sig 1778 med Catarina Tomasdotter född 1746 från Hablingbo. Jon och Catarina byggde ett nytt hus i sten 1791 som de fick 20 års skattebefrielse för. De fick inga barn, varför de sålde gårdsparten omkring 1800 till Per Persson född 1767 från Dalbo på När.

Per Persson var gift 1793 med Engela Olofsdotter född 1771 från Bertels i Hablingbo. Deras enda barn Lena Cajsa född 1795 gifte sig som 19-åring 1814 med Lars Larsson född 1791 från Gumbalde. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Per Larsson född 1819 som blev näste ägare, gift 1850 med Maja Stina Mattsdotter född 1821 från Hallsarve. De fick 3 barn och det blev dottern Catarina född 1850 som med sin man Jakob Petter Ödahl född 1849 från Hallbjäns som tog över. Jakob Petter var egentligen kommen från Autsarve i Garde, men när hans mor blivit änka, gifte hon om sig och kom till Hallbjäns.

Catarina och Jakob Petter gifte sig 1870 och de fick 6 barn. Äldste sonen Johan Petter Ödahl född 1873 blev näste ägare, gift 1909 med den 16 år yngre Ebba Eugenia Katarina Mårtensson född 1889 från Nybygget. De fick två barn samt tog sig en fosterdotter. Sonen Mauritz Ödahl född 1912 ärvde gårdsparten 1947. Han var gift med ? och de fick sonen Per-Ullmer 1965. Styvsonen Lars-Erik Ödahl född 1958 tog över parten och har en mindre lammbesättning här, merparten av marken är utarrenderad.

På bilden ser vi troligen Jakob Petter 55 år med dubbla käppar, hustrun Catarina 54 år och dottern Hulda 22 år.

Manbyggnaden är troligen det hus som Jon och Catarina byggde 1791, senare höjt och försett med källare och moderna fönster omkring 1870 och vid förra sekelskiftet spåntak.

Denna part av Mattsarves 4 parter ägdes i början av 1700-talet av Per Michelsson. Han kom från Liffride och var ingift här 1712 med Christin Jonsdotter från Olof Jonassons part, den part som köptes upp av Lars Hansson, se Bild 991. Troligen kom den här parten till när Christins födelsepart delades mellan henne och systern Catarina några år in på 1700-talet. Per och Christin fick 5 barn, varav äldste sonen Jon Persson född 1717 blev näste ägare. Han gifte sig 1745 med pigan Gertrud Nilsdotter från Maldes på När och de fick två söner. Gertrud dog tidigt och Jon gifte om sig 1758 med Cararina Rassmusdotter född 1725 från Liffride, men de fick inga barn. Äldste sonen från första giftet Jon Jonsson tog över parten. Han gifte sig 1778 med Catarina Tomasdotter född 1746 från Hablingbo. Jon och Catarina byggde ett nytt hus i sten 1791 som de fick 20 års skattebefrielse för. De fick inga barn, varför de sålde gårdsparten omkring 1800 till Per Persson född 1767 från Dalbo på När. Per Persson var gift 1793 med Engela Olofsdotter född 1771 från Bertels i Hablingbo. Deras enda barn Lena Cajsa född 1795 gifte sig som 19-åring 1814 med Lars Larsson född 1791 från Gumbalde. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Per Larsson född 1819 som blev näste ägare, gift 1850 med Maja Stina Mattsdotter född 1821 från Hallsarve. De fick 3 barn och det blev dottern Catarina född 1850 som med sin man Jakob Petter Ödahl född 1849 från Hallbjäns som tog över. Jakob Petter var egentligen kommen från Autsarve i Garde, men när hans mor blivit änka, gifte hon om sig och kom till Hallbjäns. Catarina och Jakob Petter gifte sig 1870 och de fick 6 barn. Äldste sonen Johan Petter Ödahl född 1873 blev näste ägare, gift 1909 med den 16 år yngre Ebba Eugenia Katarina Mårtensson född 1889 från Nybygget. De fick två barn samt tog sig en fosterdotter. Sonen Mauritz Ödahl född 1912 ärvde gårdsparten 1947. Han var gift med ? och de fick sonen Per-Ullmer 1965. Styvsonen Lars-Erik Ödahl född 1958 tog över parten och har en mindre lammbesättning här, merparten av marken är utarrenderad. På bilden ser vi troligen Jakob Petter 55 år med dubbla käppar, hustrun Catarina 54 år och dottern Hulda 22 år. Manbyggnaden är troligen det hus som Jon och Catarina byggde 1791, senare höjt och försett med källare och moderna fönster omkring 1870 och vid förra sekelskiftet spåntak.

Från 299 kr

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då.

Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve.

Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten.

Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då. Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve. Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten. Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Från 299 kr

Förste kände ägaren av Gannor var Peder Gangdarve 1570. Peer Gannor var ägare 1648 och Peer Classon 1653, vilket troligen är samma person och kanske barnbarnsbarn till Peder. 1670 var Nils Gannor ägare, möjligen son till Peer. 1674 var en Lars Bote ägare gården, men Gannor tycktes vara på obestånd och var helt skatteöde under 1670-talet. Lars Olofsson och hans hustru Juditta Hansdotter stod som ägare 1681, iom att det är nya namn, kan de ha köpt gården. De hade sönerna Anders och Olof, av vilka Olof Larsson övertog gården, gift 1692 med Svenborg Hansdotter från Gumbalde, de stod som ägare 1701. De fick 5 barn och gården delades, troligen mellan två av syskonen. Eftersom gården redan från början var liten, blev parterna sannolikt för små och man gick i konkurs, 1719 var Gannor ett kronohemman.

Denna part köptes av Påvel Hansson född 1655, gift 1698 med Anna Båtelsdotter född 1668, båda från Smiss. Dottern Gertrud Påvelsdotter född 1700 gift 1724 med Per Persson född 1695 från Bondarve i Eksta tog över parten omkring 1730. Av deras 4 barn tog äldste sonen Pål Persson född 1727 och hans hustru Märta Larsdotter född 1736 från Haidslunds i Havdhem över omkring 1762 och löste då in gårdsparten till skatte. Dottern Gertrud Pålsdotter född 1767 blev näste ägare, gift 1795 med Johan Tomsson född 1771 från Gläves i Burs. De fick två söner och två döttrar, varav dottern Cajsa Marta Johansdotter född 1801 ärvde parten 1825. Hon gifte sig 1823 med Hans Larsson född 1791 från Botels och deras son Johan Hansson född 1828 blev ägare 1858. Han gifte sig med Anna Lovisa Larsdotter född 1834 från Husarve. Enda dottern Lovisa Maria Johansdotter född 1858 gifte sig 1879 Karl Karlsson född 1853 från Kauparve. Äldste sonen Karl Karlsson född 1882 övertog parten 1910, gift 1912 med Anna Nilsson född 1885 från Hallsarve. Sonen Birger Karlsson född 1915 gift 1937 med Vera Pettersson född 1914 från Smiss i Lye tog över parten 1949.

På bilden ser vi familjen Karlsson posera i finkläder framför manbyggnaden. Från vänster ser vi: Lovisa Maria Johansdotter 45 år, dottern Gerda Sigrid Lovisa nästan 8 år, sonen Nils Ragnar Leonard nästan 5 år, maken Karl Karlsson 50 år, modern Anna Lovisa Larsdotter 69 år och okänd kvinna, hon kan möjligen vara Karls brorsdotter Rosa Johanna Maria Karlsson 17 år. Det var Anna Lovisa och hennes man Johan som uppförde manbyggnaden i bakgrunden 1874, ett likadant hus som byggdes på Karls föräldragård Kauparve året före.

Förste kände ägaren av Gannor var Peder Gangdarve 1570. Peer Gannor var ägare 1648 och Peer Classon 1653, vilket troligen är samma person och kanske barnbarnsbarn till Peder. 1670 var Nils Gannor ägare, möjligen son till Peer. 1674 var en Lars Bote ägare gården, men Gannor tycktes vara på obestånd och var helt skatteöde under 1670-talet. Lars Olofsson och hans hustru Juditta Hansdotter stod som ägare 1681, iom att det är nya namn, kan de ha köpt gården. De hade sönerna Anders och Olof, av vilka Olof Larsson övertog gården, gift 1692 med Svenborg Hansdotter från Gumbalde, de stod som ägare 1701. De fick 5 barn och gården delades, troligen mellan två av syskonen. Eftersom gården redan från början var liten, blev parterna sannolikt för små och man gick i konkurs, 1719 var Gannor ett kronohemman. Denna part köptes av Påvel Hansson född 1655, gift 1698 med Anna Båtelsdotter född 1668, båda från Smiss. Dottern Gertrud Påvelsdotter född 1700 gift 1724 med Per Persson född 1695 från Bondarve i Eksta tog över parten omkring 1730. Av deras 4 barn tog äldste sonen Pål Persson född 1727 och hans hustru Märta Larsdotter född 1736 från Haidslunds i Havdhem över omkring 1762 och löste då in gårdsparten till skatte. Dottern Gertrud Pålsdotter född 1767 blev näste ägare, gift 1795 med Johan Tomsson född 1771 från Gläves i Burs. De fick två söner och två döttrar, varav dottern Cajsa Marta Johansdotter född 1801 ärvde parten 1825. Hon gifte sig 1823 med Hans Larsson född 1791 från Botels och deras son Johan Hansson född 1828 blev ägare 1858. Han gifte sig med Anna Lovisa Larsdotter född 1834 från Husarve. Enda dottern Lovisa Maria Johansdotter född 1858 gifte sig 1879 Karl Karlsson född 1853 från Kauparve. Äldste sonen Karl Karlsson född 1882 övertog parten 1910, gift 1912 med Anna Nilsson född 1885 från Hallsarve. Sonen Birger Karlsson född 1915 gift 1937 med Vera Pettersson född 1914 från Smiss i Lye tog över parten 1949. På bilden ser vi familjen Karlsson posera i finkläder framför manbyggnaden. Från vänster ser vi: Lovisa Maria Johansdotter 45 år, dottern Gerda Sigrid Lovisa nästan 8 år, sonen Nils Ragnar Leonard nästan 5 år, maken Karl Karlsson 50 år, modern Anna Lovisa Larsdotter 69 år och okänd kvinna, hon kan möjligen vara Karls brorsdotter Rosa Johanna Maria Karlsson 17 år. Det var Anna Lovisa och hennes man Johan som uppförde manbyggnaden i bakgrunden 1874, ett likadant hus som byggdes på Karls föräldragård Kauparve året före.

Från 299 kr

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges.

Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten.

Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna.

På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Från 299 kr

På 1600-talet var Botels en enda part, belägen öster om vägen och ägd av Jakob Andersson. Hans son Olof Jakobsson tog över på 1670-talet och dennes dotter Carin tog med sin man Per Christensson över på 1600-talets slut. Deras tre söner Jakob, Lars och Christen och troligen Carins bror Lars delade gården först i två delar 1716 och sedan i ytterligare två delar 1732.

Christen Persson fick denna part. Han gifte sig 1714 med Margareta Larsdotter och de fick tre barn, varav sonen Hans Christensson tog över parten. Han gifte sig 1746 med Elsa Danielsdotter från Gumbalde och de fick 6 barn. Äldste sonen Christen Hansson blev näste ägare, gift 1775 med Catarina Mattsdotter, de fick två barn, varav sonen Hans Christensson blev husbonde i början av 1800-talet. Han gifte sig 1807 med Magdalena Catarina Larsdotter och de fick en son och tre döttrar. Sonen blev inte gift, utan gårdsparten togs över av dottern Anna Greta och mågen Nils Karlsson 1845. De fick tre söner, varav äldste sonen Hans Nilsson blev husbonde, gift med Margareta Larsdotter 1868. Det är troligen de som byggde upp gården på andra sidan vägen efter branden 1865 och det är deras manbyggnad som syns på bilden. Hans och Greta fick tre barn, där sonen Lars Hansson gift 1895 med Olivia Kristiansson tog över parten 1902. De fick barnen Harald och Elinda. Harald gifte sig 1925 med Ester Melander, de blev ägare 1929 och fick sönerna Enar och Erling. Erling Hansson tog över gården med sin fru Gunvor, de fick dottern Marie. Erling och Gunvor arrenderade ut gården till Dan Dotes på Gannor omkring 1993 och sålde den till honom 2008. Dan styckade av marken och sålde byggnaderna med tomt och änge till en familj från fastlandet.

På bilden syns från vänster: Harald 6 år, farfar Hans Nilsson 57 år, systern Elinda 3 år, farmor Greta 57 år, pappa Lars 34 år och mamma Liven 31 år.

Bakom dem ses den vackra manbyggnaden som troligen Hans och Greta byggde på 1860-talet. Den revs och en ny mycket stor vinkelbyggd manbyggnad med centralvärme uppfördes på gårdsplanens plats 1938. Det sägs att bygget möjliggjordes av ett arv. Hans hade en yngre bror Karl, som slog sig ner i Australien och blev mycket välbärgad där. Han dog 1939 och möjligen har han bidragit med medel till den nya manbyggnaden. Till vänster syns en bodlänga och den yngre ännu kvarstående flygeln innehållande brygghus och källare.

På 1600-talet var Botels en enda part, belägen öster om vägen och ägd av Jakob Andersson. Hans son Olof Jakobsson tog över på 1670-talet och dennes dotter Carin tog med sin man Per Christensson över på 1600-talets slut. Deras tre söner Jakob, Lars och Christen och troligen Carins bror Lars delade gården först i två delar 1716 och sedan i ytterligare två delar 1732. Christen Persson fick denna part. Han gifte sig 1714 med Margareta Larsdotter och de fick tre barn, varav sonen Hans Christensson tog över parten. Han gifte sig 1746 med Elsa Danielsdotter från Gumbalde och de fick 6 barn. Äldste sonen Christen Hansson blev näste ägare, gift 1775 med Catarina Mattsdotter, de fick två barn, varav sonen Hans Christensson blev husbonde i början av 1800-talet. Han gifte sig 1807 med Magdalena Catarina Larsdotter och de fick en son och tre döttrar. Sonen blev inte gift, utan gårdsparten togs över av dottern Anna Greta och mågen Nils Karlsson 1845. De fick tre söner, varav äldste sonen Hans Nilsson blev husbonde, gift med Margareta Larsdotter 1868. Det är troligen de som byggde upp gården på andra sidan vägen efter branden 1865 och det är deras manbyggnad som syns på bilden. Hans och Greta fick tre barn, där sonen Lars Hansson gift 1895 med Olivia Kristiansson tog över parten 1902. De fick barnen Harald och Elinda. Harald gifte sig 1925 med Ester Melander, de blev ägare 1929 och fick sönerna Enar och Erling. Erling Hansson tog över gården med sin fru Gunvor, de fick dottern Marie. Erling och Gunvor arrenderade ut gården till Dan Dotes på Gannor omkring 1993 och sålde den till honom 2008. Dan styckade av marken och sålde byggnaderna med tomt och änge till en familj från fastlandet. På bilden syns från vänster: Harald 6 år, farfar Hans Nilsson 57 år, systern Elinda 3 år, farmor Greta 57 år, pappa Lars 34 år och mamma Liven 31 år. Bakom dem ses den vackra manbyggnaden som troligen Hans och Greta byggde på 1860-talet. Den revs och en ny mycket stor vinkelbyggd manbyggnad med centralvärme uppfördes på gårdsplanens plats 1938. Det sägs att bygget möjliggjordes av ett arv. Hans hade en yngre bror Karl, som slog sig ner i Australien och blev mycket välbärgad där. Han dog 1939 och möjligen har han bidragit med medel till den nya manbyggnaden. Till vänster syns en bodlänga och den yngre ännu kvarstående flygeln innehållande brygghus och källare.

Från 299 kr

Masse har stått intill staketet inne på grannpartens tomt och avbildat norra partens manbyggnad och flygel så att det går att skymta manbyggnadens gavel och därmed dess utseende.

Manbyggnaden är en parstuga, möjligen med ursprung i ett flistakshus och kraftigt ombyggt till ett stilmässigt snickarglädjepåverkat hus 1887. Om bakgrunden stämmer, höjdes bjälklaget och man grävde ur en källare, ett stort tak drogs ut över gavlar och långväggar och stora fönster togs upp, medan den gamla dörren med överljusfönster återanvändes. Taket täcktes med spån, ett rätt nytt material på 1880-talet. Flygeln under faltak är troligen lite äldre och innehöll brygghus och drängkammare med ovanpåliggande magasin, den revs på 1980-talet (?). Grindarna är av typisk sort för socknen.

På marken ligger två karlar, men vilka de är har ännu inte gått att utröna, troligen drängar.

Botvide brukades 1670 av Christoffer Botwede och var då en part. 1681 var gården delad i två parter mellan Peer Hansson och änkan Margareta. I början på 1700-talet var gården en part igen och brukades då av Christoffer Christoffersson, gift första gången 1708 med Gertrud född Larsdotter 1688 från Smiss död 1722, gift andra gången 1723 med pigan Berta. Christoffer och Gertrud fick två barn, Maragreta och Lars och Botvide delades mellan syskonen 1744.

Ägare av denna part blev Margareta född Christoffersdotter 1712, gift första gången 1731 med Per Persson och andra gången1739 med Hans Persson från Uggårde i Rone. Margareta fick fyra barn, varav dottern Clara Hansdotter född 1740 övertog parten 1776 med sin man Johan Johansson född 1753 i Alskog. Det var Clara och Johan som byggde nytt hus i sten på gården 1792. De fick tre barn, där sonen Johan Johansson född 1783 ärvde gårdsparten, gift 1804 med Elsa Cajsa född Thomasdotter 1785 från Hallsarve.

Deras äldste son Johannes född 1807 tog över parten, gift 1833 med Cajsa Lena född Hansdotter 1810 från Gumbalde och deras äldste son Johannes Johansson född 1834 tog i sin tur över, gift 1863 med Anna Cajsa född Danielsdotter 1837 från Gannor. Dottern Josefina född 1866, gift 1885 Johan Niklas Johansson född 1860 från Bönde blev husbönder 1893. Johan Niklas dog 1903 och Fina gifte om sig 1912 med Jakob Nilsson på Hallsarve och flyttade dit. Gårdsparten sålde hon till Herman Larsson från Fie född 1887, gift 1913 med Anna Mattison född 1889 från Bjärges lilla boplats vid Snausarve. De fick fyra döttrar, varav dottern Annie Larsson född 1916 blev näste ägare, när hennes man Albert Engström född 1916 från Folke i När köpte parten 1947 av sin svärfar. De fick två söner. Gårdsparten köptes (?) av Birgit Lundin född 1944 från Snausarve och hennes man Rolf Ebbesson född 1943 (?) från Skåne och slogs ihop med Birgits föräldragård. De brukade den sammanslagna gården till 2003 (?), varefter den arrenderades ut.

Masse har stått intill staketet inne på grannpartens tomt och avbildat norra partens manbyggnad och flygel så att det går att skymta manbyggnadens gavel och därmed dess utseende. Manbyggnaden är en parstuga, möjligen med ursprung i ett flistakshus och kraftigt ombyggt till ett stilmässigt snickarglädjepåverkat hus 1887. Om bakgrunden stämmer, höjdes bjälklaget och man grävde ur en källare, ett stort tak drogs ut över gavlar och långväggar och stora fönster togs upp, medan den gamla dörren med överljusfönster återanvändes. Taket täcktes med spån, ett rätt nytt material på 1880-talet. Flygeln under faltak är troligen lite äldre och innehöll brygghus och drängkammare med ovanpåliggande magasin, den revs på 1980-talet (?). Grindarna är av typisk sort för socknen. På marken ligger två karlar, men vilka de är har ännu inte gått att utröna, troligen drängar. Botvide brukades 1670 av Christoffer Botwede och var då en part. 1681 var gården delad i två parter mellan Peer Hansson och änkan Margareta. I början på 1700-talet var gården en part igen och brukades då av Christoffer Christoffersson, gift första gången 1708 med Gertrud född Larsdotter 1688 från Smiss död 1722, gift andra gången 1723 med pigan Berta. Christoffer och Gertrud fick två barn, Maragreta och Lars och Botvide delades mellan syskonen 1744. Ägare av denna part blev Margareta född Christoffersdotter 1712, gift första gången 1731 med Per Persson och andra gången1739 med Hans Persson från Uggårde i Rone. Margareta fick fyra barn, varav dottern Clara Hansdotter född 1740 övertog parten 1776 med sin man Johan Johansson född 1753 i Alskog. Det var Clara och Johan som byggde nytt hus i sten på gården 1792. De fick tre barn, där sonen Johan Johansson född 1783 ärvde gårdsparten, gift 1804 med Elsa Cajsa född Thomasdotter 1785 från Hallsarve. Deras äldste son Johannes född 1807 tog över parten, gift 1833 med Cajsa Lena född Hansdotter 1810 från Gumbalde och deras äldste son Johannes Johansson född 1834 tog i sin tur över, gift 1863 med Anna Cajsa född Danielsdotter 1837 från Gannor. Dottern Josefina född 1866, gift 1885 Johan Niklas Johansson född 1860 från Bönde blev husbönder 1893. Johan Niklas dog 1903 och Fina gifte om sig 1912 med Jakob Nilsson på Hallsarve och flyttade dit. Gårdsparten sålde hon till Herman Larsson från Fie född 1887, gift 1913 med Anna Mattison född 1889 från Bjärges lilla boplats vid Snausarve. De fick fyra döttrar, varav dottern Annie Larsson född 1916 blev näste ägare, när hennes man Albert Engström född 1916 från Folke i När köpte parten 1947 av sin svärfar. De fick två söner. Gårdsparten köptes (?) av Birgit Lundin född 1944 från Snausarve och hennes man Rolf Ebbesson född 1943 (?) från Skåne och slogs ihop med Birgits föräldragård. De brukade den sammanslagna gården till 2003 (?), varefter den arrenderades ut.

Från 299 kr

Masse har på några bilder förevigat en gårdsmiljö varifrån ingenting finns kvar idag. Denna part låg sannolikt kvar på den gamla gårdstomten öster om landsvägen, Botels Hanssons manbyggnad på västra sidan skymtar t v. Men ett fähus hade flyttats över till västra sidan, se Bild 643. Manbyggnaden bör vara uppförd mot slutet av 1700-talet, vilket man ser på att långsidans fönster är placerat nära gaveln och att golvet ligger lågt, kanske tom under marknivå. Fönstren är förstorade vid 1800-talets mitt och det utdragna spåntaket är nytt liksom kalkningen av väggarna. Det borde finnas en stenhusresolution då man fått skattebefrielse för byggande av stenhus, men någon sådan finns inte. Kanske byggdes huset på 1780-talet, för många resolutioner från denna period är förkomna.

Till vänster står en synnerligen gammal byggnadskropp med faltak. Den kan vara en rest av en ännu äldre manbyggnad, som ändrats till frambygge med brygghusfunktion när den nya manbyggnaden uppfördes i 90 graders vinkel. Den kan också vara en ovanligt stor flygel. Uppe på gavelfältet sitter en lucka och i överkant på den sitter en hissbom, vilket visar att loftet kan ha använts till magasin.

Miljön framför huset ser gammaldags och torftig ut. En skranglig gårdsmur avgränsar lillgården med en brunnsholk mitt i muren.

Gårdsparten kom till när Botels delades första gången 1716, då Lars Persson och hans hustru Carin född Persdotter blev de första husbönderna. Parten gick sedan vidare till äldste sonen Per Larsson, gift 1733 med Elisabet född Mattisdotter från Botvalde i Ardre. Kanske var det dom som byggde den gamla byggnaden på bilden. Omkring 1770 tog sonen Lars Persson, gift första gången 1764 med Anna född Jönsdotter från Folke på När över, de fick tre barn. 1775 gifte Lars om sig med Magdalena född Olofsdotter från Smiss på När, de fick två barn. 1779 gifte Lars om sig för tredje gången, då med Ingrid Eriksdotter från Småland, med henne fick han två barn. Det var förmodligen under denne Lars Perssons tid som manbyggnaden uppförs.

Sonen Jöns Larsson från första äktenskapet tog över gårdsparten i början av 1800-talet, gift 1798 med Catarina född Michelsdotter från Husarve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Lars Jönsson gift 1823 med Christina född Larsdotter från Goks tog över. Av deras 7 barn blev det äldsta dottern Anna som blev hemmagift 1849 med Hans Hansson från Sunnkörke. De fick fyra döttrar, av vilka Helena tog över. Men hon och hennes man gick i konkurs och yngsta dottern Margareta och hennes man Karl Bodin från Glose i Gammelgarn tog vid. Deras dotter Karolina och hennes man Reinhold Jakobsson från Fie blev nya ägare. De fick inga barn och Reinhold sålde parten 1937 till Harald Olofsson från Hemmor och hans hustru Dagmar född Karlsson från Småland, men dessa sålde redan 1940 till Lennart Larsson från Vamlingbo och hans fru Katarina Kornblom från Vormsö i Estland. Deras son Hans-Rune Larsson brukade gårdsparten till 2008, då han sålde den.

Masse har på några bilder förevigat en gårdsmiljö varifrån ingenting finns kvar idag. Denna part låg sannolikt kvar på den gamla gårdstomten öster om landsvägen, Botels Hanssons manbyggnad på västra sidan skymtar t v. Men ett fähus hade flyttats över till västra sidan, se Bild 643. Manbyggnaden bör vara uppförd mot slutet av 1700-talet, vilket man ser på att långsidans fönster är placerat nära gaveln och att golvet ligger lågt, kanske tom under marknivå. Fönstren är förstorade vid 1800-talets mitt och det utdragna spåntaket är nytt liksom kalkningen av väggarna. Det borde finnas en stenhusresolution då man fått skattebefrielse för byggande av stenhus, men någon sådan finns inte. Kanske byggdes huset på 1780-talet, för många resolutioner från denna period är förkomna. Till vänster står en synnerligen gammal byggnadskropp med faltak. Den kan vara en rest av en ännu äldre manbyggnad, som ändrats till frambygge med brygghusfunktion när den nya manbyggnaden uppfördes i 90 graders vinkel. Den kan också vara en ovanligt stor flygel. Uppe på gavelfältet sitter en lucka och i överkant på den sitter en hissbom, vilket visar att loftet kan ha använts till magasin. Miljön framför huset ser gammaldags och torftig ut. En skranglig gårdsmur avgränsar lillgården med en brunnsholk mitt i muren. Gårdsparten kom till när Botels delades första gången 1716, då Lars Persson och hans hustru Carin född Persdotter blev de första husbönderna. Parten gick sedan vidare till äldste sonen Per Larsson, gift 1733 med Elisabet född Mattisdotter från Botvalde i Ardre. Kanske var det dom som byggde den gamla byggnaden på bilden. Omkring 1770 tog sonen Lars Persson, gift första gången 1764 med Anna född Jönsdotter från Folke på När över, de fick tre barn. 1775 gifte Lars om sig med Magdalena född Olofsdotter från Smiss på När, de fick två barn. 1779 gifte Lars om sig för tredje gången, då med Ingrid Eriksdotter från Småland, med henne fick han två barn. Det var förmodligen under denne Lars Perssons tid som manbyggnaden uppförs. Sonen Jöns Larsson från första äktenskapet tog över gårdsparten i början av 1800-talet, gift 1798 med Catarina född Michelsdotter från Husarve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Lars Jönsson gift 1823 med Christina född Larsdotter från Goks tog över. Av deras 7 barn blev det äldsta dottern Anna som blev hemmagift 1849 med Hans Hansson från Sunnkörke. De fick fyra döttrar, av vilka Helena tog över. Men hon och hennes man gick i konkurs och yngsta dottern Margareta och hennes man Karl Bodin från Glose i Gammelgarn tog vid. Deras dotter Karolina och hennes man Reinhold Jakobsson från Fie blev nya ägare. De fick inga barn och Reinhold sålde parten 1937 till Harald Olofsson från Hemmor och hans hustru Dagmar född Karlsson från Småland, men dessa sålde redan 1940 till Lennart Larsson från Vamlingbo och hans fru Katarina Kornblom från Vormsö i Estland. Deras son Hans-Rune Larsson brukade gårdsparten till 2008, då han sålde den.

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925.  

   

  

   
   

 



    
   
  
  
    

 

 

     



   
    Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen.

Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren.
Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma.
GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus.

Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal.
Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet.

Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen.

Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat.
Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg.
Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare.  
På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg.
Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg.
Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng.
Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg.
Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng.
De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås.

Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten.
Åke hade också en segelbåt

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår