Biskopsdottern Hedvig Bring valde likt många av tidens högreståndkvinnor att framleva sitt liv som ogift. Valet var för all del inte alltid ett uttryck av handlingsfrihet, hur det var för Hedvigs del lämnar vi därhän. Som ogift skulle det oavsett dröja tills hon erhöll något som kan betecknas som ett eget hushåll. Efter fadern död sammanbodde hon en längre tid med sin mor i Stockholm och därefter i broderns hushåll i Växjö. Från dryga 50 år fyllda hyrde hon egen bostad i Växjö och sommaren 1921 återvände hon till födelsestaden Lund. Här porträtterad omkring 1895.
Från 299 kr
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Fäi-Jakås familj skär råg på en mager åker nere vid stranden. Avkastningen verkar ganska skral, se hur få skupar det blivit. Den ännu stående rågen ser också rätt gles ut. Kanske har det varit torrsommar. Personerna är troligen från vänster: Fäi-Jakås dotter Anna, 22 år, Annas man Alfred, 38 år, Fäi-Jakås fru Anna, Annen kallad, 47 år och Fäi-Jakå själv, 49 år. Stranden är extremt öppen, inte minsta buske eller vass. Det öppna landskapet berodde på att all mark användes till bete, slåtter eller åker. Vedbrand var det ont om, så minsta buske hade ett bränslevärde och gick därmed åt till ved. Det var ett hårt utnyttjat landskap.
All mark betades förr och strandbetet var viktigt, det kunde bitvis vara rikligt och det fanns ju vatten till djuren. Men vattenståndet kunde skilja på mer än en meter, vilket gjorde stor skillnad på långgrunda stränder som vid Lausviken. För att djuren inte skulle smita när det var torrlagt, byggde man tunar ut i sjön. För att dessa inte skulle spolas bort vid högvatten, gjorde man en sorts primitiva stenkistor med stumpar av räcktunar emellan. Dessa utstuar kunde någorlunda stå emot storm och is. Här ses en sådan räcka vid Nyen vid Lausvikens södra strand.
Interiör från restaurangvagnen SJ Co8c med dukade bord. Porslinet i bilden har den äldre TR-logotypen från Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag. Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag var en föregångare till det senare AB Trafikrestauranger, och fanns mellan 1909-1938. SJ fick sina första restaurangvagnar 1897. Vagnarna ägdes av SJ men var utarrenderade till olika krögare. Från 1909 övertog Svenska Turisttrafikförbundet Restaurant AB all servering på SJ:s restaurangvagnar, ångfärjor och stationer. Vid årsskiftet 1938/39 sades kontraktet upp av SJ och från och med 1 januari 1939 övertogs både verksamheten och personalen av SJ i nybildade AB Trafikrestauranger. Även det med förkortningen TR.
Mössebergs Folkets park. År 1908 startade Verdandi gamla folkparken vid Mösseberg. Fr.o.m. 1911 övergick Folkets Park till eget företag. På möte med Folkets husförening beslöts den 25 april 1928 om sammanslagning av de båda föreningarna. Men redan 23 augusti följande år enades man om parkens förflyttning och 7 december samma år undertecknades köpkontrakt med Bernhard Gustafsson om förvärv av området å "Mossen" nära Ällagatan eller nuvarande stadsäga 509. Där startade nya Folkets Park i augusti 1930 och därmed var Mössebergs Folkets park saga all. Denna park låg å Öster Nolgården stadsäga 890, vanligen kallad Nolgårdens äng. Var belägen nedanför bergsluttningen ovanför en lägre årsträckning. Dansbanan i norra hörnet och serveringen i sydvästra delen.
Vy från Vartofta med Ålleberg skymtande i bakgrunden. Till vänster den ännu inte helt iordningställda nya skolbyggnaden. De andra husen som syns går under beteckningen "Sandtorp" och längst till höger kan man ana gaveln av den gamla småskolan, ett s.k. "Gjutehus". Mannen som skördar är Karl Svensson Nolgården. Vid denna sida av landsvägen (norra) fanns från infarten från Slöta räknat endast en liten röd stuga "Mariannelund", nu också då skolan. Skolan invigdes februari 1927. Lite längre fram på samma sida 50-talet meter från landsvägen fanns Karl Bergmans mejeri uppfört i början av 20-talet. Fotot är med all sannolikhet taget hösten 1926.
I samlingssalen på postkontoret Stockholm 12. Einar Stange, rekryterings- och utbildningschef för Stockholms Distrikt, berättade om postens yrken. Här tillsammans med sina medarbetare. De tre sittande damerna är studieledare på heltid i Stockholm. Fr.v. Gun Adolfsson, Berit Bjelkestedt och Ulla Bülow. I bakre raden står fr.v. Åke Klenell, överkontrollör på postkontoret Stockholm 12, som visades under hans sakkunniga ledning, Ruth Jönsson, som introducerar all nyanställd kontorsbiträdespersonal i Stockholm, distriktshandledaren Bengt Lindén, Stockholms Distrikt, Bertil Ejdehage, introduktör och handledare vid brevbärarskolan vid Stockholm 1 och Bo Wernhammar, Stockholms Distrikt, som svarade för dagens arrangemang.
> turer mellan kuststäder och badorter,och det förekommer därför mindre ofta att ägaren ligger ombord. Det är således i främsta rummet sörjt för trevliga salonger och goda utrymmen på däck. Ritning till båten publicerad i Svensk Motortidning nr 15, 1916. Motorn var en penta på 72 hk och arbetade "anmärkningsvärt" vibrationsfritt, och tankarna som var placerade längst akterut rymde hela 1600 liter." >CG Pettersson konstruerade den köpenhamnske "Grossören" Th Coldings nya 19 meters salongsbåt, utrustad med all den tidens bekvämlighet. Båten finns omnämnd i en artikel av Rolf Söderqvist, publicerad i Veteranbåten Nr 1, 1992. Båten är byggd för ägaren och hans familj och är huvudsakligen avsedd för >> turer mellan kuststäder och badorter,och det förekommer därför mindre ofta att ägaren ligger ombord. Det är således i främsta rummet sörjt för trevliga salonger och goda utrymmen på däck. Ritning till båten publicerad i Svensk Motortidning nr 15, 1916. Motorn var en penta på 72 hk och arbetade "anmärkningsvärt" vibrationsfritt, och tankarna som var placerade längst akterut rymde hela 1600 liter.
Tänk om. En utställning på Telemuseet om hur det skulle kunna se ut i framtiden i våra hem. I utställningen ingår en film em en familj som skulle kunna tänkas bo i detta hem. Det är ett kök, vardagsrum, sovrum, badrum, uterum och hall. Möbler och teknik som rummen är utrustade med är utvecklat och designat utifrån ett tänkbart framtidssenario. Detta är bakom utställning där all teknik är placerad. Det är ett antal datorer med special sydd programvara som styr lampor, skärmar mm. Detta är den stora "skärmen" som skall vara fönster, TV och skärm.
Kyrkan i Moheda uppfördes i romansk stil vid mitten av 1100-talet och saknade då absid, torn, vapenhus och sakristia. Kort därefter tillkom vid östra sidan en absid med hjälmvalv. Under senmedeltiden byggdes kyrktornet vid västra sidan. 1914 byggdes tornet på till sin nuvarande höjd och kyrkklockorna flyttade från klockstapeln till tornet. Samtidigt tillkom nuvarande vapenhus väster om tornet. En renovering genomfördes 1956 - 1957 då 1600-talets färgdekorationer togs fram på väggar, bänkdörrar och predikstol. En omfattande fasadrenovering genomfördes 1994 då nästan all puts knackades ner och kyrkans byggnadshistoria blottlades
Vykort, "Brostugan, Falkenberg". Vinterbild av Tullbrons östra fäste med en kvinna i förgrunden och bakom henne en liten folksamling mellan husen. Brostugan ligger till höger och uppfördes av staden som tullstuga till broarrendatorn, medan bron från 1761 var bekostad av staten. Huset byggdes till av arrendator G. Rylin som gavs tillstånd att driva krog där. Stadens ungdomar kunde anordna dans och andra arrangemang i ett större rum och Falkenbergs första tryckeri inrättades 1875 i ett mindre av redaktör A F Möller. Staden övertog Tullbron 1910 och all brotull upphörde 1913.
Karl Erik Folin i Kållereds centrum, år 1983. "Vad tycks? Vi frågade i Kållered centrum var de brukade göra sina inköp. Karl Erik Folin på väg hem till stugvärmen från en av Kållereds affärer. – Jag handlar faktiskt all här utom sådant som finns i specialaffärer. Idag har jag som exempel varit till Mölndal för att jag behövde något i bokhandeln där. Annars är Kållered billigt och bra, och så bor man ju här, dessutom. Det kostar att dra iväg några kilometer nu för tiden." Fotografi taget av Harry Moum, HUM, för publicering till enkäten "Vad tycks" i Mölndals-Posten, vecka 49, år 1983.
Götgatan. En konstapel bevakar en bosättningsaffär vars skyltfönster krossats av sovjetiska bomber som fällts över Stockholm och Strängnäs.
Vykort, "General Peklins fängelse å Fästningen". Det finns en skröna om att generalmajoren Carl Fredrik Pechlin (1720-1796), som dog på Varbergs fästning, skulle ha suttit i källarhålan dit den lilla porten på bilden leder. Sanningen är att hans tid (1792-1796) som "bekännelsefånge" på fästningen var mer bekväm. Han fick bo i Kommendanthuset och ha både betjänt och ett par av sina pigor från sitt gods Ålhult i Småland till att passa upp honom. Han tilläts även gå ner till staden. Långt fram i tiden blev han namngivare till "Pechlins gränd" i södra delen av centralorten Varberg. En minnesplatta på torget söder om kyrkan utmärker hans gravplats, som påträffades invid dåvarande kyrkogårdsmuren först 1858. Pechlin var med all säkerhet en av de främsta konspiratörerna bakom mordet på Gustav III, men detta förnekade han. Han dömdes av Högsta domstolen att insättas på bekännelse, alltså att hållas fängslad till han bekände, först på Karlstens och därefter på Varbergs fästning, där han förblev till sin död.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
En ankommen vy från Linköping som i sin exklusivitet är väl värd att sprida. Den till synes dubbla dateringen i bildens nedre hörn, 1900 och 1903, stämmer båda väl med vad tidens Linköpingsbor såg från Hospitalstorget med blick vänd mot Bokhållaregatan och vidare Stora torget. Bildens vänstra del upptogs ännu av Westmanska gårdens gytter av trähus. Gårdens huvudbyggnad var av förnämare karaktär och låg med fasad mot Stora torget. En del av byggandens tak och gavel ses bortom huset med brutet takfall. Kort efter bildens tillkomst revs all bebyggelse för att ge plats för Centralpalatset, inflyttningsklart 1909. Till höger ses del av Schenlingska gården, uppkallad efter slottsbokhållaren Petter Schenling. Urmakare Evert Lundbergs långa verksamhet i huset skulle dock med tiden fördunkla det gamla gårdsnamnet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.