Gamla kyrkogården Gravhäll utförd i grå kalksten. Längd 202 cm, bredd 130 cm. I hörnen rundlar med blommor, diameter 21 cm. Runt stenen löper ett 14 cm brett band utan text. I mitten en rund lagerkrans med diametern 62 cm. I lagerkransen ett försänkt fält med upphöjd kartusch omfattande ett bomärke. Vid kransens nedre del finns försänkta fält: t. vänster - en dödskalle, t. höger - ett timglas. Därunder en textruta med upphöjd text: "Här under ligger begraffven saligh Beniamen D Y hvilken afsomnade then 8 apr och theras barn Anna Dråsten blef dödh then 22 apr och Margreta Dråsten blef dödh then 28 iuly och Iahan Dråsten blef död...
Från 299 kr
Gravsten utförd i grå kalksten på Gamla kyrkogården. Fundamentet: L=95, B=54, H=47 cm Stenen: L=66, B=26, H=123 I rundbågigt fält, bågen omgiven av 5-uddiga stjärnor: Bryggaren Joh: O: Hagman Död den 20 juni 1837 i dess 36:te år Och dess Maka Amanda W Bergdahl Död d. 10 januari 1840 i dess 24:de år Samt dess söner Emil Oskar Död d: 12 januari 1837. 1 år gammal. Carl Olof MagnusDöd d. 9 december 1837. 6 må: gaml Mat; 11 cap 26 v.
Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)
Främmestads sn. Rest sten, avtecknad av P. A. Säve i reseberättelsen 1863 till KVHA. "Hå´-stenen, 4:20 hög, 3 aln bred o 14,15 tum tjockast å "Baljemo", der kung Baljes körsven, Hård, stupat. För öfrigt är folksägnen, att kung Balje på Baljered i Levene anföll kung Amund på Amundstad (Annesta) i Främmestad och förde bort hans son på sadelknappen, då Amund förföljde Balje till Baljefors, slog han körsven, Hård, vid Hå´-sten, som derföre sedan restes der, befriade sin son, samt slog slutl. Balje och hans son på Baljemon, der deras minnesstenar ännu stå".
1899-07-02 Levererad av William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB som Kimito till Åbo Skärgårds Ångbåts AB, Finland. Trafik på traden Åbo - Hangö. 1916-03-22 Rekvireras av Ryska flottan som mintransportfartyg med kapacitet för 40 minor. 1918-04-22 Beslagtas av Tyska marinen i Helsingfors hamn som krigsbyte. Återlämnas till Finland. 1922-08-03 Såld till Rederi AB Norrleden, Ljusterö för 900.000 FIM och omdöpt till Norrleden I. Trafik på traden Stockholm - Vaxholm - Bergshamra. 1923 Ombyggd vid Bergsunds Mekaniska Verkstad för 39.025 kr. Lastrummet under däck byggs om till en stor salong samt tre hytter och överbyggnaden förlängs. 1925-03-27 Såld till Waxholms Nya Ångfartygs AB, Vaxholm för 95.000 kr och omdöpt till Sunnan. Insatt på traden Stockholm - Saltsjöbaden - Dalarö (Vadviken). 1926 Extrabåt. 1947 Trafik på traderna Stockholm - Dalarö - Ornö - Utö och Stockholm - Stavsudda - Möja. 1948-05 Flyttas till traderna Stavsnäs - Runmarö - Sandhamn - Harö och Stavsnäs - Nämdö - Mörtö. 1948-10-18 Flyttas till traden Stockholm - Elmsta. 1949 Åter trafik från Stavsnäs 1951 Grundstöter vid 18-tiden strax intill Hasselö brygga på tur från Sandhamn mot Stavsnäs. Fartyget orkar helt enkelt inte backa ut från bryggan i den hårda stormen som råder vid olyckstillfället, utan driver med sidan in mot land. För att inte riskera en värre olycka tvingas man till slut köra med stäven före upp på land för egen maskin. De 10-tal passagerarna tar sig i land utan missöden och körs senare till Stavsnäs av Haröfiskaren Gunnar Andersson. Fartyget flottas dagen efter kl. 09.00 av Transportbolagets Tyr och går sedan för egen maskin in till Stockholm för översyn och reparation. 1952-02 Upplagd vid Hammarbyverken. 1956 Skrotas nedanför Skurubron i Nacka. (Skärgårdsbåtar.se)
Skurkvarn vid Jordhamn. Några kilometer norr om Sandvik ligger Jordhamn. Här står Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Intill kvarnen finns även lämningar av äldre kreatursdrivna skruvandringar. Sedan lång tid tillbaka har ölänningarna använt sig av kalksten. Den blev också tidigt en viktig handelsvara. I städerna runt Östersjön finns byggnader som innehåller både obearbetad och slipad kalksten från Öland. För att kunna slipa stenen byggde man ett s.k. skurverk (skurkvarn). Ölands äldsta kända skurverk framkom vid arkeologiska undersökningar av den gamla handelsplatsen i Köping. De visar att man redan under tidig medeltid slipat sten på ön. Till en början drogs skurverken av oxar eller hästar s.k. hästvandring. I mitten av 1800-talet kom så skurkvarnen där man utnyttjade vinden som kraftkälla. Att sköta skurkvarnen var mestadels en kvinnosyssla medan männen seglade runt för att sälja stenen. Skurverk har funnits över hela Öland, de stora flertalet återfanns dock på norra delen av ön längs den s.k. "Stenkusten". I Persnäs socken fanns under en tid ett ca. 20-tal verk. Gamla fotografier visar att det fanns 4-5 verk i Grönhögen på södra Öland omkring år 1905. (Hämtat från www.olanningen.com)
Arbetslag vid Pannebo stenbrott när Glommens hamn byggdes om 1914. Dansken L C Olesen hade fått entreprenaden för bygget och köpt berget i Pannebo (Morups Hallar) ca 2 km norr om hamnen, på villkor att stenen enbart användes till hamnarbetet. Hamnpirens stenblock höggs huvudsakligen av danska stenhuggare. För att forsla stenen anlade Olesen en godsjärnväg längs stranden mellan brott och hamn. På bilden ses ångloket "Anders Hansson" som med vagnar köptes från Falkenbergs Mekaniska Verkstad, medan syllar och räls hyrdes från Falkenbergs Järnväg. Hamnens vågbrytare från 1880 hade ganska snart visat sig vara för klena mot hårda vindar och grov sjö i Glommen. Stormar frestade på ytterligare så i januari rasade stora delar av vågbrytarna samman och lastbryggan inne i hamnen förstördes liksom flera båtar. Olika försök att skaffa medel och stöd för en upprustning gick om intet, så förfallet fortsatte och fler båtar skadades med tiden. Bättre och säkrare hamnar behövdes för de allt större fiskebåtarna och efter att Hallands Hushållningssällskap utövat påtryckningar lyckades både Glommen och Träslöv få statliga anslag till hamnförbättringar beviljade vid 1912 års riksdag. Arbetena startade 1913 och avslutades inte förrän 1919 och därpå muddrades hamnbassängen fram till 1922.
Masses titel är fel! Det är Anton Perssons måg Vilhelm Larssons! Här ser vi norra partens manbyggnad och flygel från baksidan, samt några av partens invånare. Huset är sannolikt höjt. Den finns en stenhusresolution för parten från 1773 och det kan vara det huset som byggts om med höjt bjälklag så man kunnat gräva ur en källare, få en bostadsvåning och en vindsvåning under brant tegeltak. Av döma av fönstren och det lilla modefönstret i gavelspetsen, bör denna om byggnad ha skett på 1840-talet. I början på 1900-talet har man gett huset ett modernare uttryck genom att förlänga taket ut över gaveln. Köksfarstun bör ha kommit till då också. Brygghuset med sina vädringsluckor till magasinsloftet bör ha byggts på 1870-talet. Bilden är tagen från åkern i norr. Människorna är inte lätt att identifiera. Flickan och kvinnan med den stora moderniteten cyklar borde vara besökare. Mannen på stegen borde vara Vilhelm Larsson, måg på parten, pojken ovanför en son. Hustrun Lorentina står troligen t h.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
"Jättesten på Rossö. Jättestenen ligger ensam på sluttningen mot sjön. Varför den har fått detta namn beror på en gammal sägen om jätten Rossö. Det var nämligen två jättar som bodde på var sin sida om sundet och en vacker dag så kommo de i luven på varandra och det slutade med att de kastade sten över sundet. Denna sten, är som det heter, kastad rätt över sundet och som det synes rätt så långt upp på land. Det lustiga med historien är att precis rätt över sundet ligger en sten lika ensam som denna och ungefär lika stor, så att den eller de som har satt ihop denna historia tycks nog ha demonstrerat den rätt så bra. Dessa stenar har narturligtvis blivit flyttade av isen när Sveriges skridjökel gick fram. Här har jag emellertid krånglat mig upp och satt mig på stenen när min kamrat tog filmen."
Gravsten utförd i grå kalksten på Gamla kyrkogården. I hörnen finns rundlar, det övre högra med änglahuvud, det nedre högra med en blomma. De båda vänstra hörnen är bortfallna. Runt stenen löper ett 14 centimeter brett band som är svagt räfflat. I övre textruta: Handelsman Lars Lundberg Död d d:1 martii 1826 och dess k. maka .ath Marg. Andersson Död d. 19 martii 1798 Därunder en rund lagerkrans, diameter 61 centimeter. Kransen är svårt skadad, endast övre vänstra delen i behåll. Inom kransen finns spår v kraftigt nedsliten (oläslig), "mjuk och sirlig" skrift. I nedre textrutan: Förbemälte L. Lundbergs andra k. maka G......? Död d 20 oct 18.9 (1809?) 7. år 2 månader gammal. Längd: 224 cm, bredd: 127 cm.
Sankt Sigfrids källa. "Käll-bordet" ( den fyrkantiga stenen med ett rundt hål uti ), då det var helt, är 2 alnar 1 1/2 tum långt, 1:17 bredt och 5 tum tjockt och omkring hålet är inhugget .....:......Er född af vatn... Kan icke ....Rike .... En gammal Rönn står i bergsrevan deröfver. "Käll-bordet", som 1836 blef nytt bekostadt af Klockaren Joh. Vidgren, vardt inom åtta dagar åter sönderslaget, Ock det hela är- ovärderligt nog- omgifvet af brännässlor och gamla nedruttna gärdes-gårdar,- Men på backen, vid stora landsvägen, står ett slags minnesmärke af gement modern art, ej olikt en vanlig mil-stolpe, som skall för landets folk säga, att der skedde det första dop till kristen tro och lära i Sverige. - Minnesmärket borde visserligen vara helt annorlunda och ett af ädlaste slag. -Vidtalat den hederlige Klockaren Joh. Vidgren. Avskrift av orginalberättelsen, Verkställd den 15 febr. 1962.
Rantzaumonumentets avtäckning. Prins Carl inviger monumentet över danske fältherren Daniel Rantzau den 26 juni 1938. Prinsen står vid minnesstenen med några kadetter i bakgrunden. En kadett var utsedd att på prinsens kommando låta täckelsen över monumentet falla. Men vid tillfället rådde storm och innan prinsen hunnit fram i sitt tal till avtäckelsen kom en stormby som slet tag i skynket så att stenen blottades. Två andra kadetter ryckte då in och hjälpte till att få det på plats igen. Närvarande var också prins Harald av Danmark. Utöver att vara till åminnelse av Ranzau, som stupade på denna klippa i striden om Varbergs slott den 11 november 1569, var tanken också denna som prins Carl uttryckte i sitt tal: "Men måtte också vår gemensamma minnessten i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk."
En grav utförd i grå kalksten på Gamla kyrkogården. Längd 202 cm, bredd: 130 cm. I hörnen rundlar med blommor, diameter 21 centimeter. Runt stenen löper ett 14 centimeter brett band utan text. I mitten en rund lagerkrans, diameter 62 centimeter. I lagerkransen ett försänkt med upphöjd kartusch i vilken finns bomärke. Vid kransens nedre del, i kraftig relief: till vänster - dödskalle med benknota; till höger ett timglas. Därunder textruta med upphöjd text: "Här under ligger begraffven saligh Beniamen D...y. Hvilken afsomnade then 8 apr och theras barn Anna Drästen blef dödh then 22 apr och margreta Drästen blef dödh then 28 iuly och Iahan Drästen blef död then 6 decemb ah 1639. Gudh gifve dem en saligh upståndelse."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.