s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

Porträtt av fru Johanna Olofsson. Född 1832 på Jursla ryttmästarboställe i Kvillinge som dotter till sergeanten Frans Johan Olofsson och makan Anna Fredrika Görges. Fadern hade emellertid gått bort en tid före Johannas nedkomst och därav följde ett antal flyttningar inom församlingen för den kvarvarande familjen. År 1856 förmäler källorna att hon då ingick i kyrkoherdeparet Håhls hushåll i Rystad. Hon hade då rimligtvis redan träffat och gjort planer med vice pastorn i Kvillinge, Filip Kindmark. Den 4 maj 1858 vigdes de och förenades i Gladhammars församling där Kindmark innehade tjänsten som socknens komminister. Vid tiden för bilden hade makarna dock varit bosatta i Ledberg sedan 1863. Här skulle de bli kvar till 1876 då ny tjänst i Appuna erbjudits maken. Tiden där blev emellertid kort. Maken avled i maj månad 1877 och Johanna flyttade tillsammans med sonen Filip Georg till Linköping. Hon avslutade sina dagar i värmländska Skillingmark där hon sedan en tid varit boende hon sin bror. Man skrev då 7 februari 1896.

Från 299 kr

Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Vy över planen framför Linköpings domkyrka med blicken vänd mot nordväst. Till vänster gymnastikhuset till stadens läroverk, uppfört under åren 1880-81. I fonden den så kallade Konsistoriegården med säte för domkapitlet. Husets östra del uppfördes ursprungligen som skolbyggnad, så kallad trivialskola, under 1820-talets senare del. Tidigare skall här legat ett äldre stenhus, vars grundmurar i delar bär upp huset. I sin år 1834 utgivna "beskrifning öfver Linköping", ger oss författaren Jacob Philip Tollstorp en kort karaktärisering av byggnaden, vilken här presenteras i följande utdrag; "På stället stod förut ett gammalt stenhus, der biskop Brask stundom skall hafva bott". Vidare; "Detta hus är med omsorg byggdt, innehåller vackra och glada lärorum. I öfra våningen är en större sal, der skolungdomen emottages och afskedas, äfven begagnas det vid hvarje högtidlighet deri alla classerna kunna deltaga, liksom till sången. Ynglingarnas antal är vanligen omkring 200". Slutligen en intressant uppgift om gymnastikhusets föregångare; "Gymnastiksalen är belägen på vestra sidan om skolhuset och blef färdig till hösten 1824, för en summa af 7000 R:dr b:co". Konsistoriegården förlängdes under 1870-talet för att inrymma stiftsbiblioteket. Odaterad bild från 1890-talet eller kort därom.

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).

Från 299 kr