Kvarteret Bokbindarens sammanhållna träkåksbebyggelse var bland de sista miljöer av typen som revs i Linköping. Ett nytt polishus skulle uppföras men så mycket mer blev inte av platsen. I decennier en grusparkering och i senare tid ett torg som saknar lockelse. Ett bankhus har i senare tid uppförts i kvarterets östra del men dessa besöks som bekant alltmer sällan. En del av längan räddades dock för ny placering i friluftsmuseet Gamla Linköping. Närmast dåvarande Ågatan 7.
Från 299 kr
Herrborum i Sankt Anna bär på en komplicerad byggnadshistoria. År 1638 lät riksmarskalken Axel Banér uppföra en lång bostadslänga i en våning, vilket motsvarar ytan av dagens bägge huskroppar. Längan separerades på 1770-talet när dåvarande ägare, riksrådet Göran Gyllenstierna, lät riva bort 1600-talshusets mittparti. Genomgripande ombyggnad skedde vidare under 1840-talet vilket gav fasaderna sin nuvarande karaktär i senempire. I början av 1890-talet sammanbyggdes husen med en låg mellanbyggnad som kvarhåller intrycket av två separata hus.
Jungfru Lovisas gård och Spegelmakaregården. Båda husen är flyttade från Ågatan i Linköping. Fotografiet är taget vintern 1954-55. Dateringen är baserad på att i september 1954 var det fortfarande ställningar runt Jungfru Lovisas och våren 1955 påbörjades uppsättning av Sundbergska längan, där presenningshögen är. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Ågatan 37 och Klostergatan 23 i Linköping bildade i äldre tiden en fastighet. I ett lagt förslag att räta Ågatan skulle den tilltänkta sträckningen passerat genom tomten men av detta blev intet. Detta och inte minst den senare tiders rivningar i området har återkommande hotat husen in i vår egen tid. Den bortre längan revs mycket riktigt kort efter bildens tillkomst 1987 men den främre huskroppen räddades efter en infekterad tvist mellan kommunen och en då aktuell exploatör. Nedgånget och efter en brand återstod inte mycket av huset men efter återuppbyggnaden har fastigheten skänkt glädje som restaurang och är för Linköpingsborna väl bekant som Gula huset.
Ladugårdsbyggnaderna har förnyats rejält sedan Bild 832 och 834. Bara magasinet och vedboden på dess hitre gavel står kvar, magasinet har förlängts med en sektion som det ljusa taket visar. Den gamla stenbyggnaden med brant faltak är borta, liksom tröskhuset (möjligen ombyggt) och hela den gamla ladugården och en helt ny ladugård med fähusdel i sten och foderloft i trä under halmtak har uppförts. Hela längan mot vägen innehåller stall, kohus, grishus mm, medan den breda och höga delen hitåt innehåller lada med mycket stort loft.
"Söndagsgästerna ger sig av ifrån Björsgård". Detta bedöms vara en av de tidigaste bilderna på Björsgård, som Nilson köpte 1885. Stugan är Severins barndomshem som han lät flytta från Sveaberg på Knobelsholms ägor. Här inrättade han en sommarateljé och gården beboddes av hans mor Neta Beata, storasyster Charlotta och hennes son Karl. Gården var kringbyggd av fyra huskroppar och man ser norra längan till vänster, medan södra och västra endast avtecknar sig som skuggor på bilden. Här ses en hästskjuts på gårdstunet med ett äldre par. Mannen vid tömmarna heter Anders Henriksson, Folkastad, Rävinge sn. Mannen i hög hatt bakom vagnen hör nog till det gästande sällskapet. Vårdträdet vajar i vinden.
fotografi
Den vinklade ladugårdslängan med agtak var ovanlig, både för sin storlek och just för att den var vinklad. Agtäckta hus stod annars hörn i hörn, men var inte hopbyggda, för det var svårt att få tätt i vinkeln. Längan t v innehöll troligen två kohus. Det första hade sin hoimd, hörum, invid gaveln, luckan i väggen på framsidan visar det. Det andra kohuset hade troligen sin hoimd mot ladan och en lucka till denna inifrån ladans genomkörsel. Lada fanns således i byggnadens hörn med stora ladportar. Den lilla dörren i nästa länga kan gå till ett lamm- eller grishus. Därefter stall och portlider till vägen utanför. Vid gaveln t v står en liten bod med två dörrar. Ena delen hyste troligen ett dass, den andra kan ha varit hönshus. Byggnaderna ser hedenhösaktiga ut, men var kanske inte mer än kanske 60 år gamla när bilden togs. Bjärges Jakob Jakobsson hade ärvt gården och hustrun Stina var kommen från Kauparve.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Gården Karlshem i Västerås-Barkarö. Om denna bild har givaren berättat följande: "Morfars gård "Karlshem" som han byggde efter flytten från Fullerö "Fiskars" omkring 1910. Ladugården till höger om längan med bagarstuga och drängstuga brann 1918 på grund av lek med eld. Jag var med och min bror Olle (6 år) hade fått tag i tändstickor och skulle göra en brasa i halmhögen vid bortre gaveln. Senare byggdes en då modern ladugård på en annan plats på gården. Branden var mitt i sommaren. Bilden här är antagligen tagen strax innan dess, kanske på våren 1918. Potatisen är satt. Till höger ses bostadshuset. Sedan gaveln på ladugården som brann. Därefter längan med bagarstuga och drängstuga. Framför den senare en liten byggnad som inrymde en kvarnmotor med remdrift. Till höger skymtar Västerås-Barkarös kyrktorn. I bildens mitt syns ett röse och strax bakom det fanns en kall jordkällare där jag motades in när det brann för att man skulle veta var jag var. Morfar hade låtit baptisterna öppna söndagsskola vid Fullerö Fiskars. När han sedan flyttade hit till Karlshem användes en lokal på gården till skola som låg ännu närmare kyrkan än tidigare. Det gillade inte prästen i kyrkan. Han ville hindra skolan att existera. Prästen tålde inte morfar för detta. Morfar var med i kommunalstyrelsen och det var prästen också och han var ordförande. Prästen hade en son som skulle studera i Uppsala och det hade han inte råd med så prästen lånade ur kommunalkassan och så blev det revision. Han ställdes till svars och blev polisanmäld, men då sa morfar ifrån och menade att prästen skulle få en chans. På ett par år hade han betalat tillbaka pengarna. På det viset stod prästen i tacksamhetsskuld till morfar. De fick så småningom ett gott förhållande till varandra och blev sams. När morfar dog tillät prästen att man hade en frikyrklig begravning i kyrkan och han kom själv med en stor krans. Morfar odlade Västeråsgurkor och sålde på torget. Och så hade han fruktträd bl.a. en sort som heter Hampus. Den finns knappast längre. Det var ett litet men väldigt gott äpple. På åkern framför huset odlades potatis. Men man hade 5-6 kor också som jag fick valla. Ungefär där fotot börjar fanns ett skogsparti. Där byggdes den nya ladugården där jag hämtade korna. Jag var väl 6-7 år då. Jag fick vara hos morfar och mormor flera somrar och valla. 1926 flyttade morbror Evert och morfar och mormor till Ridön i Mälaren."
Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från sydväst av Glaumbaer kyrka och dess gamla prästgård. Denna prästgård, med sin mängd torvhus, var i bruk som ordinarie prästgård för församlingens präst ända till år 1944. Nu är den museum. Gården är 115 år gammal. Fähus, stall, lador osv. ha legat söder om bostaden och syns ej på detta vykort. Högen, som syns framför prästgården, är resterna efter en brand. Bakom den syns den långa längan som inrymmer midbadstofa samt nordurhús och sudurhús. de fyra högra "vindskuporna" höra till midbadstoda, och den till vänster till nordurhús. Fönstret på gaveln tillhör sudurhús. Ingången, som man ser något till höger om detta fönster, leder direkt in till handkvarnsrummet. Man bör nog även se den som en reserv-utgång i händelse av eldsvåda. Jfr planskissen från år 1958. Huset längst till höger är smedjan. Framför den syns en gödselkvarn och en hösläpa, isl. vögur. I förgrunden stora vägen som till höger går mot Varmahlid och till vänster mot Saudárkr´kur."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.