LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Gång

Antal träffar: 993
Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. 
     Betlehemsresenär
4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Lundberg i

Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg.
Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås.
Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866.
Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884.
1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889.
    Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A.
    Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande.
    Ester Helena f. 1883. Dog ung.
    Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska.
    John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist.
2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter
     Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås.
(Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, 
    född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, 
    född 26/2 1873, död 14/4 1956
4. Stina Jansson, syster till nr 3. 
    Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, 
    född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.
6. 
7. Herman Gustafsson, 
    född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950.

Foto: Hugo Tived 1923.

Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture:

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus.

Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält.

Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen.

Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då.

Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa.
Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland.  
Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här.
 
Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet.
Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet  återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare.
 
Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad.
Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret.
Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan.
I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. 

(Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen).
August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås
Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås
Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås
Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås
Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås
Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås
Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås
Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås
Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås
Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås
Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås.

Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten.
Skola:
August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Gunnebo slott med parken.

Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken.

Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj.

I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y.

Sonen var föräldrarnas

Gunnebo slott med parken. Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken. Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj. I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y. Sonen var föräldrarnas "ögonsten". Som liten fick hann sova i en silvervagga, och den stolte fadern betygade, att sonen skulle bli så rik, att han aldrig någonsin skulle kunna bli fattig. Här på Gunnebo fördes på den tiden ett festligt liv. Många fina herrskap kom hit från Göteborg för att roa sig och njuta av det lyxiga livet. Här fanns bl.a. stora växthus (orangerier), där man odlade vindruvor, apelsiner och andra sydfrukter. Fadern hade stor affärsverksamhet i Göteborg, men sonen, som en gång skulle övertaga sin fars affärsrörelse, var inte intresserad av sådan sysselsättning. Han tyckte det var mera intressant att ströva omkring i skog och mark och studera naturen. Särskilt var han fängslad av att studera ormarnas liv. Han hade t.o.m. en "ormgrop" på Gunnebo. Efter faderns död måste dock sonen överta skötseln av affärerna. Det lyckades dåligt. Hans medarbetare lurade honom, affärerna gick i konkurs och till slut måste t.o.m. Gunnebo säljas. John Hall d.y. for då till Stockholm för att övervaka rättegången, som blev en följd av konkursen. Han sökte hjälp hos sina vänner att återfå sin egendom, men ingen var villig att bistå honom, och han blev nu alldeles utfattig. Det berättas, att han strövade omkring på gatorna och fick tigga sitt bröd. Till slut dog han utarmad och glömd i ett brygghus i Stockholm. Gunnebo såldes på auktion 1833 och gick sedan genom många ägares händer och råkade då i förfall. År 1889 inflyttade friherre Carl Sparre och hans maka Hilda Sparre på Gunnebo. Dessa makar försökte återställa Gunnebo i sitt ursprungliga skick. Efter deras död inköptes egendomen av Mölndals stad år 1949, och slottet och parken vårdas nu såsom ett särskilt kulturminne från gången tid.

Från 299 kr

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården.
Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården. Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925.  

   

  

   
   

 



    
   
  
  
    

 

 

     



   
    Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen.

Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren.
Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma.
GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus.

Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal.
Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet.

Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen.

Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat.
Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg.
Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare.  
På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg.
Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg.
Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng.
Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg.
Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng.
De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås.

Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten.
Åke hade också en segelbåt

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår