Masse har fått Nils Hallanders familj på När att både sätta upp sjö-ryssjor och att posera. Den stora bandan där fångstarmarna slutar är halvcirkelformad och har alltså en platt undersida, till skillnad mot å-ryssjornas som är runda. På Nr 385 med de nyfikna barnen ser man tydligt struten som fisken skall simma in i. Sjö-ryssjorna verkar ha längre fångstarmar än å-ryssjorna, vilket är naturligt, det finns inte samma utrymme i ån.
Från 299 kr
Vi ser Dahlbys lilla ladugård, byggd i resvirke med halmtak. Den är nog inte mer än max 15 år gammal. Till vänster var det fähus och till höger lada, egentligen diverseutrymme. Höhäcken tyder på att man höll häst. Skjulet till höger var en udda byggnad med ett platt tak täckt med halm, det kunde knappast ha varit särskilt tätt. åtminstone gaveln mot vedtravarna ser ut att ha varit en bulvägg, kanske också baksidan, medan framsidan var öppen. Den fungerade nog som vedbod eller allmänt förråd. Ordentligt med ved har man samlat på sig, delvis ovanligt fint staplad. I dörren står sannolikt Hans Dahlby 51 år.
Alnö gamla kyrka. Har sannolikt byggts under 1200-talets första hälft. Den bestod ursprungligen av långhuset och det rakslutna koret, som är smalare än långhuset. Innertaket bestod ursprungligen av ett platt trätak. Först omkring 1500 tillkom stjärnvalven med målningar. Både valv och väggar har målningar. De har varit överkalkade och togs fram 1927-28. Vapenhus och sakristia byggdes förmodligen under 1400-talet. I väster är ett förhus i trä tillbyggt 1778. Klockstapel har funnits, men den är riven. Kyrkans väggar utgörs av sten som senare har vitputsats. Det höga branta taket är täckt med eternitskiffer sedan 1910, tidigare var det spåntäckt. Fönsterna förstorades under 1700-talet.
En bronskedja som påträffats i en omärkt brandgrav, A 17294, i samband med en arkeologisk undersökning av gravfältet RAÄ Barnarp 29:1, L1974:2724 på Torsvik i Jönköping. Kedjan bestod av 20 S-formade länkar och var 31 cm lång. I ena änden satt rester av spänningsanordningen (fjäderspiralen) från en fibula och i andra änden en avbruten platt och rak länk som förmodligen haft funktionen som avslutning eller övergång till en fibula eller någon annan anfästningsanordning. Inom gravfältet påträffades ytterligare en kedja. Datering 230-390 e.Kr.
Om detta ställe har det hittills inte gått att få några uppgifter. Det måste ha legat neråt Nybrohållet tillsammans med de andra småställena, eftersom Masse tagit upp det under Kauparve. Bilden antyder ett platt och öppet landskap så som det var där nere förr. Längst till vänster skymtar ett annat litet hus. Om det går att identifiera kan man kanske dra slutsatser. Det här är en boplats för mindre bemedlade, rent fattigt skulle man kunna säga. Herrn i vita (!) skjortärmar och frun står framför en rätt skräpig boendemiljö, eller så har man dragit hem en väldig massa ris och bråte att elda med. Den lilla manbyggnaden är säkert ett 1700-tals bulhus, en enkelstuga med ett enda bostadsrum på gaveln och förmodligen ett minimalt kök i bortre vänstra hörnet. Ladugården i bulteknik under agtak består av en fähusdel till vänster och en laddel till höger. Ladportarna står på glänt så man kan se lite igenom ladugården. Något hänger på tork över en stång. Hur var det att leva här? Vem var Nils Närström?
Sidensjö senmedeltida kyrka uppfördes sannolikt under slutet av 1300-talet. En äldre kyrka kan ha funnits på platsen. Kyrkan är byggd av sten som numera har putsats. Från början saknades såväl sakristia som vapenhus. Kyrkorummet hade endera öppen takstol eller ett platt innertak. En äldre sakristia av sten föregick den nuvarande. Denna byggdes 1742 i trä och rödfärgades några år senare. Vapenhuset är uppfört av sten och har tunnvalv av trä. Kyrkorummet har inte genomgått några större förändringar förutom att nya fönster har tagits upp och befintliga har förstorats. Under 1400-talet täcktes kyrkorummet av stjärnvalv. Målningar tillkom under slutet av 1500-talet eller 1600-talets början. De överkalkades på 1700-talet och endast fragment är synliga idag. Vid slutet av 1800-talet renoverades kyrkan invändigt och nya bänkar sattes in. Från senmedeltiden finns flera träskulpturer bevarade. Från början av 1700-talet är predikstolen, nummertavla, inramning av korfönstret och läktaren. Två extra läktare byggdes under 1700-talet. Klockstapeln uppfördes 1736 av byggmästaren Erik Måberg. Den ersatte en äldre klockstapel. Den nuvarande vitmålade panelen fick stapeln 1886.
Vykort.Sidensjö senmedeltida kyrka uppfördes sannolikt under slutet av 1300-talet. En äldre kyrka kan ha funnits på platsen. Kyrkan är byggd av sten som numera har putsats. Från början saknades såväl sakristia som vapenhus. Kyrkorummet hade endera öppen takstol eller ett platt innertak. En äldre sakristia av sten föregick den nuvarande. Denna byggdes 1742 i trä och rödfärgades några år senare. Vapenhuset är uppfört av sten och har tunnvalv av trä. Kyrkorummet har inte genomgått några större förändringar förutom att nya fönster har tagits upp och befintliga har förstorats. Under 1400-talet täcktes kyrkorummet av stjärnvalv. Målningar tillkom under slutet av 1500-talet eller 1600-talets början. De överkalkades på 1700-talet och endast fragment är synliga idag. Vid slutet av 1800-talet renoverades kyrkan invändigt och nya bänkar sattes in. Från senmedeltiden finns flera träskulpturer bevarade. Från början av 1700-talet är predikstolen, nummertavla, inramning av korfönstret och läktaren. Två extra läktare byggdes under 1700-talet. Klockstapeln uppfördes 1736 av byggmästaren Erik Måberg. Den ersatte en äldre klockstapel. Den nuvarande vitmålade panelen fick stapeln 1886.
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.