Fotografens namn står som regel inte utsatt, men fotograf är oftast Kalle själv, ibland någon tidningsfotograf och ibland någon klubbkamrat. Under bilden står: VÄSTGÖTA. På cyklarna ses Erik Lindkvist och Karl Nygren. Bakom dem står några supportrar, bland andra K. W. Gullers blivande hustru Ingvor Alberts. Bilden är tagen i samband med cykelträning vid Svens pappas hus på Broslättsgatan. Detta är en av flera bilder från Mölndals cykelklubb. Klubben bildades 13/3 1922 (20 medlemmar) och var som bäst 1935-1937. Detta är en av flera bilder ur Karl Nygrens album. Karl arbetade på Mölndalstryckeriet och kallades "Kalle tröckarn". Han var aktiv inom Mölndals cykelklubb (MCK).
Från 299 kr
Fotografens namn står som regel inte utsatt, men fotograf är oftast Kalle själv, ibland någon tidningsfotograf och ibland någon klubbkamrat. Under bilden står: Karl ... Sven. Karl Nygren och Sven Karlsson var vänner. Båda var fattiga, men Sven hade lite bättre ekonomiska förutsättningar. Lumberjackan, som Karl bär på bilden, har han fått av Sven. Bilden är tagen i samband med cykelträning vid Svens pappas hus på Broslättsgatan. Detta är en av flera bilder från Mölndals cykelklubb. Klubben bildades 13/3 1922 (20 medlemmar) och var som bäst 1935-1937. Detta är en av flera bilder ur Karl Nygrens album. Karl arbetade på Mölndalstryckeriet och kallades "Kalle tröckarn". Han var aktiv inom Mölndals cykelklubb (MCK).
Fotografens namn står som regel inte utsatt, men fotograf är oftast Kalle själv, ibland någon tidningsfotograf och ibland någon klubbkamrat. Man ser Mölndalstryckeriets personal: Thimell, Thimell, chefen Sven Jonsson, chefen Hans Hansson, Josefsson och Nygren, ilden är tagen i samband med cykelträning vid Svens pappas hus på Broslättsgatan. Detta är en av flera bilder från Mölndals cykelklubb. Klubben bildades 13/3 1922 (20 medlemmar) och var som bäst 1935-1937. Detta är en av flera bilder ur Karl Nygrens album. Karl arbetade på Mölndalstryckeriet och kallades "Kalle tröckarn". Han var aktiv inom Mölndals cykelklubb (MCK).
Fotografens namn står som regel inte utsatt, men fotograf är oftast Kalle själv, ibland någon tidningsfotograf och ibland någon klubbkamrat. Under bilden står: ÅKE. Både Åke Berg och startern Johansson kom från Majornas idrottsklubb (MIK). Bilden är tagen i samband med Alingsåsloppet. Bilden är tagen i samband med cykelträning vid Svens pappas hus på Broslättsgatan. Detta är en av flera bilder från Mölndals cykelklubb. Klubben bildades 13/3 1922 (20 medlemmar) och var som bäst 1935-1937. Detta är en av flera bilder ur Karl Nygrens album. Karl arbetade på Mölndalstryckeriet och kallades "Kalle tröckarn". Han var aktiv inom Mölndals cykelklubb (MCK).
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar som föreställer djur. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Här finns hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Ett fartyg. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Ibland blev skörden så stor, att allt hö eller halm inte fick plats under tak. Då la man stackar utomhus, i regel runda och toppiga. Här lägger man en stack mot ladugårdsväggen, vilket inte verkar särskilt praktiskt med tanke på allt regnvatten som måste komma ner från taket! Det är osäkert vilka personerna är. Jakob Nilsson, 57 år, står troligen närmast väggen, därefter hans fru Anna Margareta, 52 år. Kvinnan längst t h skulle kunna vara dottern Anna Dora Johanna, 31 år, gift med Gannor Karl Karlsson. Om så är fallet är det troligen Karl som står framför henne. Den unge mannen skulle kunna vara Karls bror Nils, 18 år. Alla är klädda i vardagskläder. Kvinnorna har dukar, inte hattar, vilket skulle kunna betyda att Masse överraskat dem med kameran, när de la halmstacken vid ladugårdens hörn ute intill vägen.
Den nya ladugården är här 1-4 år gammal. Det var en stor förändring ladugårdarna genomgick på några årtionden. De flesta var av trä till framemot 1860-70, långa smala med höga branta tak täckta med ag eller halm. Det fanns inga fönster förrän efter 1870-80 och i regel inte mycket vägg ovanför fähusen till foderloft. Efter omkring 1880 kom spåntaken, vilka gjordes flackare än stråtaken. Och från förra sekelskiftet byggdes breda ladugårdar med foderloft i trä och mängder av fönster. Gott om djur har man i denna ladugård, gödselhögarna är stora. Det ser ut som om man kör in hö eller halm från en stack och in i ladan. I förgrunden står en s k räcktun, en gles tun som man hade där betestrycket var lågt, den kunde tom vara av rätt tillfällig karaktär.
Det är synd att det inte finns något årtal för den här bilden. Lauboken uppger att den nya manbyggnaden skulle vara uppförd 1929, men Masse slutade fotografera 1922, han tog nästan inga bilder efter 1918. Så detta stora och ovanliga hus måste vara byggt tidigare, troligen senast 1919. Det ser också helt nytt ut, man verkar inte ha hunnit flytta in, inga livstecken syns i fönstren och sockeln är ännu inte putsad. Gården är heller inte färdigstädad efter bygget. I regel brukar ett bakbygge innehålla brygghus, men här står det att byggnaden t v hyser brygghuset och en smedja, den sistnämnda säkert vid hitre gaveln. En liknande manbyggnad uppförde Emil Kristiansson på Fies södra part 1914, se Bild 735, 737.
Det här är en klassisk Massebild där han avbildat de båda Kauparveparterna väl synliga i det öppna landskapet. Masse har stått på åkern på andra sidan landsvägen vid Kotorget och fått med bandtunen i förgrunden och parternas slantunar där bakom. När parterna flyttades upp hit, byggde man på traditionellt vis alla ladugårdsbyggnaderna framför manbyggnaderna, se Bild 924-927. Efter bara drygt 30 år rev man dessa och byggde nya stora ladugårdar i sten bakom respektive vid sidan om manbyggnaderna. Manbyggnaderna är stora och har både bakbyggen och flyglar, vilket är ganska ovanligt, i regel har man antingen det ena eller det andra. Till vänster ser vi Lars Petterssons, numera Andreas Petterssons part och till höger Jakob Larssons.
Tröskhusen låg nästan alltid som en vinkelbyggnad till ladugårdslängan och ofta låg laddelen åt vänster sett från gården, som här. Den här sortens tröskhus med 4 st trekantspelare som bar ett stort sadeltak var i regel tillagda i senare tid till ladan. De äldre tröskhusen var runda eller flerkantiga med toppiga agtak likt det som finns på Bottarve i Vamlingbo och de var fristående med endast en axel gående in i ladan. Dessa nyare tröskhus hade väldigt ofta faltak likt det här på Sunnkörke. Det är skarvat som faltak över 4 m i höjd alltid är och falarnas ändar är inte justerade till samma längd, det brydde man sig inte om på uthus. Vandringshjulet är här bortrivet och tröskhuset fungerar som vagnbod och redskapsbod. Bodlängan t v har innehållet många funktioner, men okänt vilka. Någon bod var säkert dass, något lammhus eller grishus. Smedja var det inte, den låg som fristående byggnad väster om gården, den finns kvar ombyggd till sommarstuga!
Det är dags att ge sig iväg ut för nattens fiske. Några båtar har redan kommit ut, andra lastar ännu i fiskedonen. Alla verkar fiska samtidigt, vilket var rätt brukligt. Man fiskade jämt när vädret var gott och det inte var något akut med skörd e dyl. Fisk var basmat som åts till de flesta av dagens måltider, särskilt strömming. Man saltade in tunnvis med fisk för årets behov. Man visste aldrig när man kunde komma ut nästa gång för vädret, så det gällde att passa på. Dessutom var man flera i ett båtlag och då måste man hjälpas åt, det gick inte an att någon hade annat för sig. I regel hade man också strikta roller i båten som man inte bytte, var och en måste utföra sin uppgift. Se Nr 409.
År 1805 inköpte det då nybildade assemblé- och spektakelbolaget tomten i hörnet av Sankt Larsgatan-Ågatan i Linköping. Redan året därpå stod bolagets hus färdigt, som under ungefär ett århundrade kom att bli centrum för stadens nöjesliv. Så kallade assembléer skulle i regel hållas en gång i veckan med umgänge, musikunderhållning och dans, likväl som delar av byggnaden kunde abonneras för privata tillställningar. Ett större rum i husets bottenvåning utgjorde assemblésal och var försedd med musikläktare och väggfasta bänkar. Bord och stolar kunde lånas efter behov. Vidare fanns "runda förmaket" och ett särskilt rum för biljard. Norra delen, husets högra i bild, inrymde matsal, några mindre rum för främst slutna sällskap och kök, som alla hyrdes av gästgivare. Byggnadens övre våning togs så gott som helt i anspråk för en teatersalong. Huset revs 1901 för att ge plats för Riksbankens imposanta bankhus i nygotik.
Vy av Oskarshamns varv omkr.1905. 1. Hus i Gröndal 2. Två träpontoner, f.d. Neptunbolagets (sedemera kasserade) 3. Varvsområdet slutade här,strax ovanför porten. 4. Varghagen (för kasserad plåt) 5. Kajen. 6. Två bostadshus (Tomtebo) färdiga 1899 för varvsarbetare. 7. 16 familjers hus. Lägenhet 1 rum+kök. En del familjer hade 8 barn. I regel var det 4-5 barn i varje familj. Brunn fanns men ej rinnande vatten. Brunnarna finns kvar. 8. Snickeri (nuv.kontoret)- undervåningen är modellverkstad. Övervåningen Snickeri (under Snickeriförråd) 9. Fartyg under reparation vid kajen. Fartyget t.h. ligger under saxkranen. 10. Båt på liten slip (egentligen bädd) revs före 1912. 11. Kvarnstubbe. 12. Gamla förrådsbyggn. (två vån.) med kontor och ritkontor i ena ändan av övervåningen. 13. Pannverkstad-bortom den kopparslagareverkstad (revs 30-40 talet) 14. Skorsten för spantugn. Låg utanför båtskjulet-Rökkanalen ledde dit. 15. Båtskjulet. 16. Fartyg upplagda i väntan på reparation eller av annan orsak (dåliga frakter) 17. Varvsområdet slutade här. 18. Refoto SSHM 1969 efter foto tillh. Oskarshamns varv.Neg.17341A.
Bild från Hovåsristningen. Allan Bernving studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.