Fie Oskar Larsson bearbetar de fastkilade träskoämnena med ett sorts långt håljärn. De andra två verktygen skedborr och yx står bredvid. Det är dagen före nyårsafton med barmak. Oskar har vinterrocken på, men det ser inte ut att vara kallt. Det finns obetydligt med grenved, en del finns nog upphuggen och torr i vedboden t h.
Från 299 kr
Fie Oskar Larsson, 48 år, står på gården med särskild träskokränke och låtsas borra ur utrymmet för foten i träskon. Han har en borr av uråldrig typ, mot kränkan står två skedborrar lutade samt en yx, ett par av de verktyg som krävdes. Träskorna är fastkilade i urtak i kränkan. Oskar har sina traditionella arbetskläder och vegakeps. I bakgrunden ligger en jättestor grenvedshög. Den ser ut att räcka länge, men denna typ av klen ved med mycket luft emellan brann upp fort. Se Nr 245!
Fogbänken var en särskild hyvelbänk för långt virke, här utställd för fotografering i hagen bakom ladugården. På bänken ligger troligen fr v en spånthyvel, en profilhyvel och en planhyvel av oxhyveltyp med handtag för två personer.
Jakob Söderlund visar slipning med yxträet som stödjare, men det syns dåligt.
Hallsarve Vilhelm Karlsson, 20 år, håller upp en lite träställning, som man troligen trädde in yxan i vid slipning för att få stadigare vinkelhållning mot slipstenens yta. Brodern Arvid håller i slipstenens vev. Fadern Hans, 47 år, sågar björkved. Alla har vanlig arbetsklädsel. Den grenvedshög som låg här i juni är inkörd i vedboden, se Nr 234!
Jakob har börjat hugga upp grenveden på vedbacken. Här gör han det i midsommartid och då har nog grenarna redan hunnit torka en del, vilket gör dem segare och mera tunghuggna. Troligen tyckte Jakob inte om detta arbete, varför det fått vänta. Han hugger upp grenarna med ris och allt, vilket tyder på att åtminstone något rum har öppen spis, där sådan smulig och svårhanterbar ved lättare kan eldas.
Hallsarve Hans Karlsson vässer yxen på vässtenen, vars stativ är lutad mot en vedbodvägg för bättre arbetshöjd. Troligen är det svärfar Tomas Nilsson som står bakom och håller i stativet. Någon av sönerna Vilhelm eller Oskar drar veven, medan yngste sonen Arvid, 14 år, ser på fotografen. I bakgrunden ses vedbacken med floved och en hög upphuggen grenved.
Här gräver man ner stenen i jorden för att bli av med den, ett väldigt arbete! Se Nr 231!
Man får närmast ett intryck av att här odlar man bort en gråstenstun. Det har nog varit en halvtun med träöverbyggnad, stenmaterialet skulle inte räcka till en heltun. Se 233!
Igenvuxen stentun av gråsten.
Man har lagt långa gråstenvastar förlängda med slantunar långt ut i sjön, sk utgårdar eller utstugor, för att hindra djuren från att smita ut ur hagen vid lågvatten.
En för Storsudret ordinär vast av kalksten med någon gråstensinblandning. Balklidets balkar är för klena och krokiga. Här har Masse rätt om hailvast. Se Nr 218. Lägg märke till att gräset är slaget utanför vasten, det var de fattigas foderplats, de fick ta hö och beta på vägkanter och dikesrenar.
Här ligger en troderhög och en väldig ris- och vedhög snett bakom ladugården hos Fäi-Jakå. Ladugården har en märklig gavel som är ihopbyggd med en bodlänga. Det är också ovanligt med faltak, brädtak, i en så pass skogsfattig socken som Lau.
Här ser det ut som en kombination av räcktun och bryttun.
Märkligt att man kunde veta att denna rissträng var lagd 1829, den skulle vara nästan 100 år på bilden! Men träet är vitt i den, så den är klart gammal. En "modernare" tun står bakom då man troligen tyckt att bryttunen tjänat ut.
Detta är en mycket primitiv hedenhöstun, bara en tjock sträng med ris.
Bandarna som man knöt tunen med höggs av färska fingertjocka enevidjor, det ligger en hög sådana i förgrunden t v. De skulle vara så raka som möjligt och rensade, dvs renhuggna från småkvistar för användandet. Bandarna skulle bädes, värmas, över en eld så att saven började koka i dem, då blev de mjuka och kunde knytas. Var de för lite värmda, var de för hårda och gick inte att knyta, var de för mycket värmda, hade de hunnit torka och brast. Att bäde var ofta ett gubb- eller pojkarbete. Hur den stackars bädaren än gjorde, brukade töinarna aldrig vara nöjda. Här bädar Hans bandarna själv.
Stör tog man av ene, i nödfall av grangrenar. Stören skulle kares, dvs barken skulle huggas av på minst tre håll och sedan skulle stören spetsas och ställas upp för torkning med den spetsade ändan uppåt. Här står Fäi-Jakå och karar staur bakom ladugården en solig aprildag. Egentligen borde han ha gjort det här arbetet tidigare, så här dags var det tid för vårbruket. Och ännu har han mycket stör att ta hand om, det ligger en stor hög okaren staur bakom honom. Ovanför porten skymtar den ruckliga väderkvarnen.
Ett tvåspann hästar drar ett lass troder på Käldvägen under Lausbackar, troligen vid Hallsarve. När man pratar om en mängd, använder man beteckningen trodar, när man pratar om enskilda exemplar heter det trolar. Det här är nog inte Alfred Olsson, han var smalare och brukade inte vara klädd så här. Dessutom är det inte Fies hästar, de var svarta!
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.