Möjligen arbetar man här med en stor slagborr, med vilken man hackar sig ned i berget. Bilden visar hur öppet det var på Lausbackar ännu i början på 1900-talet. Troligen är bilden tagen mot norr med fattigstugan t v och Masses ställe bakom borrutrustningen.
Från 299 kr
Gannor Anna Larsdotter, 68 år, sitter och nystar upp garn från härvan på nysteln.
Kvinnorna klipper lamm på gårdsplanen framför ladugården på Fie Jakob Karlssons part. Det vänstra gråa lammet har bakbenen ihopbundna för att inte kunna sparka. En ny ullkorg står bredvid. Kvinnorna är Fie Anna, Annen, Larsdotter, 48 år (ungmor!) och hennes mor Anna Catarina Andersdotter Laurin, 74 år. Kvinnorna har arbetskläder med dukar på huvudet.
Det har funnits ett par kvarnar av denna märkliga typ i Hablingbo, varav en ännu finns kvar - flyttad till Bungemuseet. Den som står på museet är daterad 1794. Kvarnen är 8-kantig och i barockform. Den formen behövs inte, utan uppenbarligen har man lekt när man byggt. Kvarnen är av holländartyp, där den s k hättan, taket-våningen, är vridbar upp i vind med hjälp av kvarnhästen med hjulet på baksidan. Kvarnen är helt unik, vilket Masse uppenbarligen insåg och tog två bilder.
Kvarnen är färdigrestaurerad, brädklädnaden är på, liksom spåntaket och vingarna med alla luckorna isatta. En stolt bild av en väderkvarn! Datumet måste vara fel! Se ovan! Jakob står längst till vänster, ser mera trött än glad ut. Troligen är det mågen Alfred Olsson som sitter bredvid. Märkligt nog sålde Jakå kvarnen strax efteråt till Botels Hanssons och den flyttades dit, där den ännu står kvar.
Det ser ut som om Jakob har börjat riva ur kvarnen inför en reparation redan här ett år i förväg. Makineriet med stenarna ligger ute, axeln är urtagen, liksom persen, bromsen, tratten mm. Fie och Kauparve gårdar syns i bakgrunden.
Jakob Karlsson kostar på en totalrenovering av den förfallna väderkvarnen, se Nr 289! Kvarnen är en traditionell stabbkvänn, stolpkvarn. Den består av en kraftig jordgrävdstolpe, vilken avslutas med en järntapp. Denna tapp går in i en bjälke, som kan snurra runt tappen. Hela kvarnhuset hänger på bjälkens ändar. Genom att dra i kvännhästen, den utstickande "svansen" på kvarnens baksida, kan man dra kvarnen upp i vind. Stolpen och bjälken avtecknar sig som ett mörkt T på bilden. Här lagar mankvarnhusets stomme. Pga motsol i bilden, är det svårt att se ansiktena på personerna, så de har ännu inte kunnat identifieras. Nr 2 och 3 från vänster skulle kunna vara Alfred Olsson och Jakob Karlsson.
En månad senare hade Masse möjlighet att komma ut och se det färdiga agtaket. Här ser man hänglorna, som är kortare och glesare än de på norra Gotland. Vindskaidsraftarna avslutas inte med en okvistad topp av gran ,tall, eller ene så som man gör norrut. Takkransen syns dåligt, det är mer som sticker upp på taket. Kransen är en oerhört viktigt symbol. Den har left kvar sedan äldre järnålder, då man var soldyrkare. När ett hus var färdigbyggt på den tiden, hängde man upp en bild av Gud på huset, en solskiva eller en solkrans, för att Gud skulle skydda huset. Det har man fortsatt med trots flera religionsbyten ända fram mot 1900-talets slut, då man tyvärr har tappat den traditionen.
Täckatingen har börjat och agen dras upp på taket med dubbelt tåg med en krok av ett lammhorn. Vädret är vackert, kanske varmt, drickkaggen hänger uppe på en raft, så att den som är törstig kan ta en klunk.
En interiörbild från loftet. Man ser att takstolarna har s k spärrstolar nertill så högbenen får ett spjärn mot väggen. Väggarna är ännu inte putsade, troligen vill man ha ladugården under tak så fort som möjligt.
Alla raftarna är på plats. De har långa knaggar, kvistbasar, kvar, vilka skall hålla i agen. Även helarna, pluggarna i hammarbanden, är på plats. Helarna håller i agen nertill så den inte rutschar av taket.
Gangvide Hans Larsson har byggt en ny ladugård, rätt lik Dalbo Anton Jakobssons, se Nr 266. Den är ålderdomligare än Fie J.O. Larssons, se Nr 272 m fl. Men modern med många fönster och tämligen högt foderloft.
Lausmyr, som var 1.500 hektar stor, dikades ut första gången på 1890-talet när det förr så rikliga fisket hade minskat och förlorat allt mer i betydelse, samtidigt som behovet av odlingsbar jord hade ökat. När myren var utdikad, tillfördes mycket värdefull mark gårdarna i socknarna runt ikring. Men man förlorade också sin agtäkt. Men denna förlust var måttlig, man hade redan börjat gå över till spån i stället som takmaterial. Här kommer Hans Larsson med sista aglasset draget av två rätt magra stutar.
Takstolsresningen har nu fortsatt till laddelen av bygget. Med förvånansvärt primitiva metoder, bara två fastknutna stänger, lyckas man resa upp takstolarna och få dem på plats. Sedan lägger man bara ett par lösa plankor på hanbalkarna för gubben uppe att gå på. Synd att Masse inte var med när de byggde stenväggarna, likaså fortsättningen av taken, panelen och fönstren. Ladugården blev tyvärr inte så långlivad, den brann ner i början på 1950-talet.
Takstolsresningen har nu fortsatt till laddelen av bygget. Med förvånansvärt primitiva metoder, bara två fastknutna stänger, lyckas man resa upp takstolarna och få dem på plats. Sedan lägger man bara ett par lösa plankor på hanbalkarna för gubben uppe att gå på. Synd att Masse inte var med när de byggde stenväggarna, likaså fortsättningen av taken, panelen och fönstren.
Här visar Masse upp en halv takstol, tydligen var det här något så nytt att han var noga med att dokumentera händelsen.
Fie Jakob Karlsson t v och svärsonen Alfred Olsson håller troligen på med nyodling och bryter upp stubbar med en sorts hävstång. Det är uppenbarligen milt och fint väder den 2:a januari utan tjäle i jorden.
Denna lilla skogssläde får nog närmast betecknas som en kälke. Den är mycket välgjord med alla delar infällda i varandra. Stavarna som lasset skall läggas emellan har sammanhållande tvinnade band av troligen rötter. Denna släde måste ha använts till körslor av småved.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.