Gettlinge gravfält. Skeppssättningar (ibland stenskepp) är benämningen på en stenkrets med den ovala formen av ett skepp. Storleken på fornlämningen kan variera från några få meter till uppemot 30 meter. Ofta markerar skeppsättningen en grav. Konstruktionen kan också haft symbolisk eller rituell funktion. SKeppssättningar finns ofta på gravfält. Ungefär 2000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sverige. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden. Bara 35 stycken har givit dateringar till bronsålden. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på att stenarna står tätt ihop, inte glest som hos järnålderns skeppssättningar.
Från 299 kr
Att ha vatten var ett överlevnadsvillkor och på det stundtals mycket torra Gotland grävdes ofta många brunnar på en gård. När vattnet sinade vid torrväder, grävde man ofta en ny brunn i hopp om att hitta vatten där. Brunnen täcktes på olika sätt, ofta av ett litet "hus" som här, där man hade lucka i ena takfallet. Väggarna var här byggda av plank och sinkade ihop i hörnen. Många gånger var de små brunnsholkarna välarbetade och av olika konstruktioner. Äldre brunnar kunde vara täckta av stenhällar med ett hugget hål i. Det var viktigt att brunnen var täckt, så varken människor, djur eller skräp föll däri. Här har Masse lagt fram brunnsstaken, där man hängde spannet i klykan. Riktigt fina brunnsstakar var självvuxna.
Denna präktiga ladugård byggdes 1896 i en för bygden främmande stil, hög och bred med mängder av högsmala fönster stående två och två i små nisher. Liknande ladugårdar finns vid Kyrkeby i Etelhem och Skote (?) i Lojsta. Foderloftet har nästan samma höjd son fähusdelen. Stora spåntak täcker ladugården. Utbygget mitt på är troligen ett tröskhus med magasinsloft, något av det största i sitt slag på hela Gotland, tyvärr sedan länge rivet. T v ser ladugården ofärdig eller riven ut. Det beror troligen på att grannpartens ladugård var sammanbyggd med denna ladugård och när denna revs blev gaveln stående så här en tid. På Bild 792 visas grannpartens ladugård, men det går inte att se ifall de var sammanbyggda.
En månad senare hade Masse möjlighet att komma ut och se det färdiga agtaket. Här ser man hänglorna, som är kortare och glesare än de på norra Gotland. Vindskaidsraftarna avslutas inte med en okvistad topp av gran ,tall, eller ene så som man gör norrut. Takkransen syns dåligt, det är mer som sticker upp på taket. Kransen är en oerhört viktigt symbol. Den har left kvar sedan äldre järnålder, då man var soldyrkare. När ett hus var färdigbyggt på den tiden, hängde man upp en bild av Gud på huset, en solskiva eller en solkrans, för att Gud skulle skydda huset. Det har man fortsatt med trots flera religionsbyten ända fram mot 1900-talets slut, då man tyvärr har tappat den traditionen.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Matsalen på andra våningen åt norr. I fonden två 1600-talsstolar och ett 1600-talsskåp. Möblemang i övrigt sent 1800-tal. På väggen 39 porträtt av officerskåren vid Finska artilleriet. General Björnstjerna var en tid befälhavare för Finska artilleriet och erhöll dessa porträtt i gåva. Målade av Wilhelm Thelning i Helsingfors 1801. Godset bildades i slutet av 1700-talet av arkiater Johan Gustaf Wahlbom (d 1808) gift med Kristina Beronia Björnstjerna (död 1814), dotter till biskopen i Kalmar, senare ärkebiskop Magnus Beronius (död 1775), ätten Björnstjernas stamfader. 1775 kallades egendomen Norra Gåra, i slutet av 1780-talet Christinelund. Byggnaden blev färdig 1815 efter ritningar av Carl Mannerskantz på Värnanäs. Trädgården anlagd i mitten på 1800-talet. Se: Svenska Slott och Herresäten vid 1900-talets början, redaktör Albin Roosval, Lundquists förlag, Stockholm 1920. Även: Slott och Herresäten i Sverige (Småland, Öland, Gotland), Alhems förlag 1971. Fotoserien beställd av Friherrinnan Anna Rappe, Christinelund.
Förmaket på andra våningen, åt söder. Möbler från 1830-talet. Golvur i Rokoko signerat stockholmsurmakaren Jacob Kock (död 1805). Silverljusstakarna stämplade av S. Ryberg, Stockholm 1778. Tavlan över soffan replik av Madonna del Passegio. Godset bildades i slutet av 1700-talet av arkiater Johan Gustaf Wahlbom (d 1808) gift med Kristina Beronia Björnstjerna (död 1814), dotter till biskopen i Kalmar, senare ärkebiskop Magnus Beronius (död 1775), ätten Björnstjernas stamfader. 1775 kallades egendomen Norra Gåra, i slutet av 1780-talet Christinelund. Byggnaden blev färdig 1815 efter ritningar av Carl Mannerskantz på Värnanäs. Trädgården anlagd i mitten på 1800-talet. Se: Svenska Slott och Herresäten vid 1900-talets början, redaktör Albin Roosval, Lundquists förlag, Stockholm 1920. Även: Slott och Herresäten i Sverige (Småland, Öland, Gotland), Alhems förlag 1971. Fotoserien beställd av Friherrinnan Anna Rappe, Christinelund.
Skeppssättning vid Nydala, Borgholm. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000[källa behövs] skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.