En räcktun var en gles tun med liggande trolar, använd där få djur gick på ett stort område eller där djur bara betade en kort tag. Man kunde ha 2 till 5 räckar på höjden. Här står tunen längs med en liten väg mot en åker. Bilden är tagen längs vägen som går upp på backarna från den stuga Masse bodde i och upp förbi Jakob Söderlunds ställe. Åkern tillhör Smiss Karlssons och är idag sedan länge igenvuxen med ene. I bakgrunden skymtar Smiss, Smiss vät t v och Lausviken längst ut.
Från 299 kr
En bandtun utan bandar hette stikel- eller strikeltun. Den började som en vanlig bandtun eller så var de första trolarna istoppade i hål i en stolpe tills man fått full höjd. Sedan la man löst en trole och en stör, sedan en trole och en stör åt andra hållet, eller som här stör åt båda hållen. Det här var en tillfällig tun, när man temporärt ville stänga av ett område. Var bilden kan vara tagen är ännu inte klarlagt.
Det här är en ordinär tvåbandstun, dvs det är två bandar på varje störpar. Tunen är tät, lambsäkar. Här visas tunens avslutning, det s k gasshäudet eller gardshuvudet. Tun hette gard innan det lågtyska ordet tun (eg. zaun) kom in på medeltiden.
Det här är en specialvagn byggd för tunga transporter, särskilt för bortkörning av riktigt tunga stenar. Bakhjulen gick att ta av och man kunde skjuta in underredet under stenen och sedan hissa upp underredet på bakdelen igen. Se Nr 176.
Det här är grundvagnen, vilken bestod av en främre och en bakre del, sammanhållna av en rund stam, langviten eller langguten. Langviten stack ut genom bakvagnen och genom hål på olika avstånd i langviten, kunde man med en bult genom bakvagnens fäste och in genom langviten bestämma hur lång vagnen skulle göras för att passa ett visst flak. Vid fästet i framvagnen var vagnen ledad. Bakhjulen var ofta större än framhjulen. Fie Jakob Karlsson vagn är nytjärad.
Första åren med betor lär de efter upptagningen ha rensats med rotborste. Men snart nöjde man sig med en skrapning på sidorna. Att ta upp betorna för hand, rensa och nacka dem var ett mycket tungt och ofta kallt och vått arbete. Se Bild 160! Här tar sonen Rudolf, 22 år, Oskar (JO), 56 år, Elisabet Johanna, 50 år och dottern Emilie, 26 år upp betor på åkern mitt emot gården. I bakgrunden syns kyrkan och till vänster om den Oskars födelsegård vid Bjärges.
Linet hos Hallsarve Karl Mårtensson är utbrett på marken för att torka. Bilden är troligen tagen på de öppna markerna nedåt Lausviken.
Fie Emil Kristiansson verkar ha varit en framåt bonde som snabbt tog till sig nya idéer. Lucern var en ny fodergröda som passade magra och torra marker mycket bra. Här harlucernen torkats och satts ihop i små stackar, sk köislingar, för att torka ytterligare i väntan på att köras in. Bilden är sannolikt tagen på åkrarna sydost om gården med änget vid Byängsbackar i bakgrunden.
Otendagen är eftermiddagskaffet som dricks när merparten av dagens arbete är avklarat. Här intar Snausarve Lars Hanssons familj m fl kaffet vid gårdens slåttermarker nere på stranden söder om det nya fiskeläget Masarbod vid udden Tuten. Strax intill håller grannparten också otendag.
Lars Petterssons familj var stor, han hade 5 barn, varav 2 blev gifta i Lau och hade familjer. Lars hade också 5 syskon med familjer. Lars fru Anna Margareta Larsdotter hade 6 syskon, de flesta med familjer. Med tanke på att det finns ungefär 35 personer på bilden, bör de flesta i släkten vara med här. Fotot är troligen taget vid otendag, eftermiddagskaffet.
Finklädda kvinnor med barn har räfsat ihop höet i Körkänge, troligen skall de små högarna bredas till braidar för torkning. Sådana här atingar var ofta välkomna även om det kunde vara hårt arbete. Nu fick man tillfälle att träffas och prata och god mat fick man också.
Nu är Askängsdöien färdigräfsad och bl a mellan kvinnorna och männen ligger ett stort braide. Kiauk är egentligen en stor höstack, men betydelsen har övergått till att beteckna ett avslutat moment i höarbetet då man får vila sig. Se Bild nr 93, 94, 95, 97, 108 och 109!
Smiss Elisabet, Lise, Vedin, 47 år, har räfsat ihop en famn hö som skall läggas ut till ett braide tillsammans med mera hö.
Här förbereder man liarna för slåtter. Männen i förgrunden har krossat och malt sandsten till ett mjöl som de blandar med smör från burken. Sedan breder de sandblandning på sigdspånet och låter det torka. Halsarve Hans Karlsson provar att bryna upp sigden, liebladet, med sigdspånen. Personerna är: fadern Hans Karlsson, 47 år, som bryner i bakgrunden. Pojkarna är Hans tre söner, från vänster Arvid 14 år, Vilhelm 20 år och Oskar 17 år.
Att faga betraktades som ett kvinnoarbete, men här fick alla delta om det behövdes. Det man räfsade upp, faget, lades på särskilda brännplatser med dålig gräsväxt och eldades upp. Här fagar man ganska sent när fagningblommorna, vitsipporna, är i sitt fulla flor. Botels änge och hage ligger intill varandra.
Bilden är tagen vid Kauparve gränsande till Hallsarve, där Hans Karlssons stenladugård syns t h och Theodor Thomssons rätt nybyggda träladugård ovanför. Uppe på backarna står Hallsarve väderkvarn utan vingar. Oxeln uppe t v står kvarän idag! Personen är okänd.
Ärtor och bönor drogs upp med hela plantan och torkades på ställningar eller hängdes fastknutna i knippen mot någon vägg, i tröskhuset eller annat skyddat ställe. Här på Kuse har man byggt en sorts hässja som man torkar ärtorna på. Damerna är finklädda, det är nog söndag!
Man kan tänka sig att Hallsarve Hans och Arvid Karlsson är nöjda nu när de kan köra hem råglasset, skörden är bärgad! Fadern Hans styr stutarna, Arvid är troligen ännu för ung för att anförtros en sådan uppgift. Stutarna är ovanligt mörka, men de vita huvudena och de stora hornen är rastypiska. Se även bild nr 55, 56 och 57.
Bilden föreställer ett smalt upplöjt åkerstycke, där Masse velat visa de tvärgående vända plogfårorna på åkerns kortsida längst till höger och hur sådana ser ut med vändplog. Nyodlingarna på Bild 11 och 13 är också gjorda med vändplog. Värt att notera är att bandtunar ännu var den gängse hägnadstypen.
Denna port är tillkommen då långhuset byggdes på 1220-talet. Den kallas "Dopporten" eller "Klockarporten". Det första namnet är troligen äldst. Förr stod dopfunten här innanför och det nyfödda barnet döptes och kvinnan blev kyrktagen efter förlossningen innan de fick komma vidare in i kyrkan. När klockaren efter 1595 bosatte sig i prästgården, gick han in genom denna port. Porten är romanskt rundbågig med ett s k språng med kolonetter, vilka står på baser i form av urnor. Ovanför kolonetterna sitter reliefhuggna kapitäl. Det östra är prytt med en huggen örn som biter i vulsten den står på. Det västra kapitälet är mycket inttressant. Det avbildar t v det gotländska lammet med korsfanan. Lammet har uppåtstående horn, vilket visar att det är en tacka. Tackan är symbol för evigheten eftersom det är kvinnan som för livet vidare. Lammet betecknar också den kristna församlingen och är symbol för det Goda. T h avbildas belätet, symbolen för det Onda. Mitt emellan sitter den lilla ängsliga människan med händerna för bröstet och odjurets klofösedda tass över huvudet och vet inte vilken makt hon skall välja!
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.