Bil, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 3—4 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket — över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit — Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Från 299 kr
Lastbil, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 3—4 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket — över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit — Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Interiör från verksraden, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 3—4 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket — över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit — Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Exteriör av verkstaden, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 3—4 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket — över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit — Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Johannes Larsson. Betty. Rönnängen. Karl Ek berättar om en väldig krusbärsbuske som han och syskonen åtskilliga gånger fått lov att plocka av. Maken Johannes, som det alltid var fart på, hade också en särskild stil att gå under täta frustanden. Bl.a. kunde man om söndagarna få se honom komma på detta vis på hans särskilda kyrkstig mellan Björkullasjöarna. Han hade ett potatisland på en inäga, som f. ö. låg kringgärdad av grannen Gustaf Åkessons mark. Den senare utförde körhjälp åt andra, men skulle då också ha brännvin. En gång då Johannes, som var nykterist, sköv sin tunga skottkärra med gödsel förbi Åkessons och fick någon gliring, skall han ha svarat:"Den som ente har flaska får arbeta sjölver!" 9 mars 1835 överlåter och försäljer Lars Andersson till sin son Johannes Larsson och hans hustru Lotta Pettersdotter 1/4 mantal kronoskattehemmanet Åsen. Dels genom köp, dels genom arv avstår de (hållningskontrakt 1873, köpebrev jan 1874) nämnda hemman till mågen Frans Teodor Jonsson och dottern Johanna. Undantogs: västra ändan av gamla manbyggnaden, vilken låg något nv om nuvarande i öst-västlig riktning. (Denna flyttades senare till Kyrkängen -"Edgrens"). På hösten 1873 har J. L. och Lotta P. köpt 1/8 mantal av berörda hemman (hälften) av skolläraren L. J. Otter och hans hustru Stina Kajsa, vilken är dotter till J. L. och Lotta P. En tredje dotter, Maria Charlotta var gift Björk. De båda döttrarna utvandrade till Nordamerika. Johannes Larsson död 15/4 1882. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Ester Sofia - farmor - 4/2 1886 - 5/2 1931. Helmer - farfar - 27/4 1887 - 7/9 1969. Fotot taget i bostaden, en 1-rumslägenhet i ett s.k. landshövdingehus - Klockaregården B2B2 i Lundby - nuvarande Lantmätaregatan, troligen 1914 eller 1915. "Farfar Helmer Andersson Född i Värmland 1887 Arbetade i Bofors 1902-1903 Till sjöss 1907-1910 Rosengrens 1910-1914 SKF 1914-1954 Smedmästare Adolf Gustafsson född 1877 Verkmästare på Rosengrens kassaskåpsfabrik. Sångare i kör. Har gjort den smidda ljusstaken som gesällprov. Berättelsen om den fina stärkskjortbröstet men undertröjan hade hål som ett fisknät då han under festen tog av sig kavajen. Gösta Andersson var dubbelkusin med farfar. Var född i Värmland 1875 och var kanske den som fick farfar att söka sig till Göteborg. Gösta gjorde den gamla ångmaskinsmodellen i början av 1900-talet. Arbetade som maskinist på Keillers, Götaverken. Ångmaskinen var inmonterad i en bogserbåtsmodell och när den under provturen kördes ut i Göta Älv med ångmaskinen i gång gick inte allt som planerat. Svallvågorna frå ett förbipasserande fartyg sänkte hela härligheten, men ett rep fastbundet i ångmaskinen gjorde att ångmaskinen räddades när man försökte dra in farkosten till land. Båten blev kvar i älven. Nedskrivet 2001 i december Sune I."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.