"Ångaren Najaden", avbildad i tidningen Halland den 13 december 1900 i Söndagsbilagan, utan vidare information. Najaden var det första stålfartyg (de andra var av järn) som Hallands Ångbåts AB beställde. Deras gamla hjulångare från 1860 med samma namn ingick som dellikvid vid beställningen till Motala Verkstad och skeppet byggdes vid Lindholmens varv. Den nya Najaden levererades något fördröjd i januari 1887 och var då Hallandsbolagets största och bäst inredda fartyg. Det ansågs vara en av de vackraste ångarna i svenska handelsflottan.
Från 299 kr
Porträtt av Jon Asklund. På 1840-talet grundade han Asklunds Tobaksfabrik i Linköping. Rörelsen kom att bli Linköpings första stora industri med ett femtiotal anställda. Han var även drivande till att skulle bli en stapelstad, vilket gav rättigheter till direkthandel med utlandet. Det första utländska skeppet som kom till Linköpings hamn efter att staden blivit stapelstad 1874 var lastat med tobaksblad till Asklunds fabrik. Från 1841 var han gift med Juliana Christina Sofia Bergergren (1819-1881).
Bilden visar ångfregatten Vanadis från styrbordssida. Skeppet ankra vid en boj i Vallettas hamn på Malta under sin långresa 1883-1885. Alla segel är bärgade, styckportarna är öppna och kanonerna utförda. Ur skorstenen stiger rök. En grupp sjömän står på akterdäcket. Från akterskeppet hänger en repstege ner till vattenytan och flera små båtar verka trafikera från och till fregatten. I bakgrunden syns Valettas stadsbefästningar och regeringspalatset Auberge de Castille et Léon.
Text på bilden: "Bronsåldershögen vid Lugnaro. Skeppet under utgrävningen." I samband med utgrävningen av gravhögen 1926-1927 anlades en underjordisk gångtunnel från det angränsande torpet för att göra det möjligt att se graven inifrån. Högen är en gravhög från yngre bronsåldern och under ett röse i högens mitt hittades vid utgrävningen denna 8 meter långa stensättning i form av ett skepp. Detta var den första skeppsgravsättning i en bronsåldershög som påträffats i Sverige. Stenformationer liknande denna resta ovan jord kallas stensättningar eller skeppssättningar.
Gäfle. Kyrkan. Gävle. Nuvarande kyrkan invigdes 1654 efter en medeltida kyrka som eldhärjats. Sedan 1630-talet försökt bygga upp kyrkan, men fått mura om. Markförhållandena var besvärliga, kyrkan fick klara sig utan ett torn. Det uppstod sprickor i väggarna till följd av sättning. Flertal experter, däribland Christopher Polhem, för att försöka åtgärda problemen. 1728–1729 murade Jonas Fristedt från Stockholm, ålderman i Murmästarämbetet, om valven i södra skeppet. Gävles stadsmurmästare Daniel Lundquist reparerade olika skador och byggde ett vapenhus 1761. Han lyckades också bygga kyrktornet 1779–81, men var tvungen att använda strävpelare. Vid restaureringen 1936-38 fick man ordning på instabiliteten. Idag kan man se att tornet lutar flera grader
Gäfle. Kyrkan. Gävle. Nuvarande kyrkan invigdes 1654 efter en medeltida kyrka som eldhärjats. Sedan 1630-talet försökt bygga upp kyrkan, men fått mura om. Markförhållandena var besvärliga, kyrkan fick klara sig utan ett torn. Det uppstod sprickor i väggarna till följd av sättning. Flertal experter, däribland Christopher Polhem, för att försöka åtgärda problemen. 17281729 murade Jonas Fristedt från Stockholm, ålderman i Murmästarämbetet, om valven i södra skeppet. Gävles stadsmurmästare Daniel Lundquist reparerade olika skador och byggde ett vapenhus 1761. Han lyckades också bygga kyrktornet 177981, men var tvungen att använda strävpelare. Vid restaureringen 1936-38 fick man ordning på instabiliteten. Idag kan man se att tornet lutar flera grader
Zenks Bryggeris nya bilpark, ca 1945-1946. Bilarna inköptes genom Motorkompaniet i Örebro och var av märket Fargo. Byggnaderna på bilden: till höger utanför grinden syns hyreshuset Vivallagatan 18. Innanför grinden syns "plåtskjulet" som innehöll skräp och ved. Den höga fabriksbyggnaden är bryggeriet med i översta våningen lagervind och maltkross, 3:e våningen innehöll jästkällare, 2:a våningen laboratorium. Den vita byggnaden med snedtak omedelbart bakom bilarna innehöll maskinhallen och i byggnaden bakom pumpades ölet upp på "skeppet" för avsvalning. Den lilla envåningsbyggnaden framför skorstenen var lagerbyggnad för färdigvaror med butik i kortändan. Zenks bryggeri såldes 1950 till Norlings bryggeri, liksom Örebro bryggeri.
En av Marias däcksbalkar som syns på bilden sitter på sin plats och var mycket kraftig. Under däcksnivån är skrovet bra bevarat. På bilden syns olika däcksnivåer. Skrovet börjar sakta svänga inåt mot kölen vilket gör att det förmodligen är undre batteridäck som balkarna burit upp. I bakgrunden skymtar spanten, som i sin tur svänger inåt mot övre däck. Detta gör att däcksbalken, som syns i bild, med största sannolikhet är den bredaste och då kan ge svar på hur brett och stort skeppet varit.
Fartyget HMS Belfast är det största kvarvarande exemplaret av den brittiska flottans marina kraft och är nu ett museum förankrat i Themsen mellan Tower Bridge och London Bridge i London. Hon var det första skeppet att räddas sedan Nelsons HMS Victory på grund av hennes historiska betydelse. Hon är mest känd för att ha understött trupper medan de tog sig till Gold och Juno stränderna på morgonen Dagen D 6 juni 1944. Belfast togs ur tjänst 1945 och är nu en levande påminnelse om kriget och de upp till 950 besättningsmän som levde och krigade ombord på henne.
Besök vid Galtabäcksbåten i Tvååker vid utgrävningen 1928. Skeppet var ett fraktskepp, en knarr, och daterades senare till cirka år 1195. Det var lantbrukaren och före detta sjömannen Oswald Styrlander som fann båten, benämnt Galtabäck I, i en åker när han på våren 1928 grävde ett dike i närheten av Galtabäcken, vid havsviken Lerjan. Redan tidigare hade ett annat skepp hittats, ca 250 meter därifrån, kallat Galtabäck II, vilket man då också passade på att delvis gräva ut och undersöka, men lät ligga kvar. År 1998 gjordes ett nytt utgrävningsschakt av det skeppet. Lämningarna av Galtabäck I kan beskådas på Båtmuseet i Galtabäcks hamn. På bilden står direktör Alfred Wallberg i bildens mitt vid skjulet; nr 2 från vänster är ingenjör Gillis Olsson som sedan konserverade båten; nr 3 är byggmästare Adolf Tell; fr v vid skeppets högra sida står ingenjör ivan Pettersson, antikvarie G Hallström, intendent Albert Sandklef vid Varbergs museum, indentent Erik Sallvén vid Halmstads museum, okänd, kassör A. Lagergren samt längst till höger kyrkoherden och arkeologen Victor Ewald. (Se VMA6340:5)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.