Detta gruppfoto med brudpar, tärnor, marskalkar och släkt är taget på trappan till manbyggnaden på Gumbalde, parten invid landsvägen. Bruden har gammalmodig svart klänning, vilket visar att övergången från svart till vitt var en utdragen process. Här ser brudparet och de deltagande mer avslappnade ut än på Andersebröllopet, se Bild 498. Brudgummen Emil Östman hade köpt Gumbalde två år tidigare. Han var kommen från den lilla granngården Bjärges och fadern Lars flyttade till Gumbalde efter det att han sålt Bjärges. Östmans sålde gården 4 år senare och flyttade troligen till Ljugarn.
Från 299 kr
Masse har nog blivit ombedd att ta bröllopsfoto iom att det finns tre blider av brudparet här ifrån trappan. Festföremålen ser lite spända ut, särskilt Anton verkar lite tafatt med sina vita handskar.
Brudparet med följe har just kommit ut ur kyrkan. Först går småtärnorna och småmarskalkarna, sedan brudparet och därefter tärnorna och marskalkarna och övriga gäster. De som står t h är troligen folk från bygden som kommit för att se brud. Brudparet med följe är klädda i svart, det är bara småtärnorna och någon dam som är vitklädda.
Ett stort brudfölje med många skjutsar anländer till När kyrka med häst och vagn. Där de står intill kyrkogårdsmuren går vägen till Burs idag. De mycket stora träden i miljön vid När kyrka var nyplanterade när bilden togs.
Masse har skrivit fel år, det skall vara 1915! Brudparet Elin född Karlström från Ollaivs i Ala, 23 år, och Anton Olsson, 31 år, står på trappan till det moderna bostadshuset av trä byggt 5 år tidigare. Elin har en modern vit brudklänning, Anna Jakobsson från Kauparve hade en svart tre år tidigare. Brudparet uppvaktas av 7 tärnor och marskalker samt en spelman på fiol. En marskalk är mycket ung och kan vara ett syskon, troligen till Elin.
Hallsarve Hans Karlsson har kört ut mängder med släke på en åker liggande i träda. Släken från dessa högar skall nu spridas ut för hand till ett jämnt lager över åkerytan. Sedan skall det harvas och sås, förmodligen med råg.
Fie Jakob Karlsson lastar ett släklass på vagnen. Lasset är förvånansvärt smalt, men blir i stället ganska högt. Det verkar vara vanligt med smala lass när det är tungt. Det är Fäi-Jakås egna hästar han kör med denna gång. Troligen är bilden tagen strax väster om Brändu fiskeläge vid Nyen på När där Fie har samfälld släktäkt. Hela Lausviken ligger innanför.
Fäi-Jakå rättar till lasset och lägger det så brett som möjligt uppe för att få plats med så mycket som möjligt. Han har lång väg hem, 6-7 km.
En högsommardag har Fie Jakob Karlsson och svärsonen Alfred Olsson kört med dubbla tvåspann hästar med arbetsvagnar ner till stranden för att hämta hem förut uppkörd släke. Troligen har man lånat ett par hästar med vagn, för Fie Jakob Karlsson hade nog bara ett par hästar, det är de svarta. På sjön är det friska vindar.
Hallsarve Hans Karlsson och sönerna (?) (låtsas?) dra lott om vem som skall ha vilka bitar av släken. Äldste sonen Vilhelm, 29 år, var sedan 1 år gift hemma på gården, medan bröderna ännu var ogifta. All släken borde tillfalla gården. Var det flera om denna släktäkt, borde de ha varit med på bilderna för att bevaka sina rättigheter i släken. Se Bild 452, 453, 454.
Båten är tung och vattnet grunt, karlarna har hoppat i sjön för att dra upp båten. Seglen är satta, två master med sprisegel och toppar, fock och klyvare. Hemmor Johannes Rudins båtlag.
Hallsarve Hans Karlsson, 59 år, borrar hål i en liten sten som skall bli en halle, en sänksten till strömmingsgarnet. Man använde sjösvallade plattrunda eller ovala stenar, men här verkar Hans ha förvånansvärt kantiga stenar. Bredvid sitter barnbarnet Harry Vilhelm, 3 år, på huk.
En klassisk Massebild med honom själv med för ovanlighetens skull. Här vill han visa hur djupt ett strömmingsgarn är, var flötena sitter upptill och sänkstenarna, de s k hallarna, nertill. Bilden är troligen tagen på Gotlands Fornsal.
Möjligen föreställer bilden Hemmor Johannes Rudin, 57 år, men personen ser yngre ut. Kläderna såvitt det går att se är sedvanliga arbetskläder. Bilden är troligen tagen nere vid Nabbu fiskeläge av strandboden att döma.
Man gick förr till strand när man skulle fiska. Lars Per Hallander, 62 år, har drickagge och matsäck med sig. Han bodde på Hallbjäns på den part som föregick den som Hernbäck/Johnsson har nu. Per Hallander styckade av och sålde all jorden, kanske var han mera intresserad av sjön.
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
Masse har bett Fie Jakob Karlsson att ta fram den gamla handvalkan. Här är både över- och understyckena ställda mot en vagn på gårdsplanen så man tydligt skall se de räffelsågade valkbrädorna. Valkor användes för att filta ihop kardad ull till vadmalstyg genom att gnugga ullen mellan bräderna tillsammans med hett vatten. Detta gjordes för hand i en handvalka eller maskinellt med hjälp av vattenkraft.
En sådan här stickmaskin måste någon annan beskriva. Det finns en Maria Mårtensson på Nybygget, 30 år, men denna kvinna är väl äldre?
Tjärvedsbitarna läggs i en cirkel med den tjockare ändan uppåt och byggs på så de bildar en kulle, alla bitar måste luta nedåt så att den utträngande tjäran lätt rinner ner mot hålet i botten. Här har man påbörjat den andra kransen, cirkeln, med tjärved. Se Nr 257.
Hallsarve Oskar och Hans Karlsson knyter bandar. Här är det Oskar som knyter underbanden, vilket var rangordningen, fadern Hans knyter i uppe, vilket var mer ansvarsfullt. Och här knyter faktiskt Hans en styttstörsbande! Se Nr 210! Styttstörarna var viktiga sidostöd som skulle hålla emot tryck från djur och stormar, särskilt viktigt på grunda jordar och öppna platser som här på Lausbackar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.