Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Från 299 kr
Tröskhusen låg nästan alltid som en vinkelbyggnad till ladugårdslängan och ofta låg laddelen åt vänster sett från gården, som här. Den här sortens tröskhus med 4 st trekantspelare som bar ett stort sadeltak var i regel tillagda i senare tid till ladan. De äldre tröskhusen var runda eller flerkantiga med toppiga agtak likt det som finns på Bottarve i Vamlingbo och de var fristående med endast en axel gående in i ladan. Dessa nyare tröskhus hade väldigt ofta faltak likt det här på Sunnkörke. Det är skarvat som faltak över 4 m i höjd alltid är och falarnas ändar är inte justerade till samma längd, det brydde man sig inte om på uthus. Vandringshjulet är här bortrivet och tröskhuset fungerar som vagnbod och redskapsbod. Bodlängan t v har innehållet många funktioner, men okänt vilka. Någon bod var säkert dass, något lammhus eller grishus. Smedja var det inte, den låg som fristående byggnad väster om gården, den finns kvar ombyggd till sommarstuga!
Porträtt av fröken Sigismunda Wallström, dotter och sistfödda barn till kyrkoherden i Högby, Magnus Wallström och makan Vendela Roselius. Förutom tilltallsnamnet hon bar efter sin mormors far hette hon för en prästdotter så passande Evangelina. Av okända skäl blev hon så kallad hemmadotter. Efter faderns bortgång 1854 följde hon modern och de kom i förstone att vara bosatta i Allhelgona och vidare i Veta. Från år 1863 hade de tillsammans med brodern Philip sin hemvist i Öjebro i Herrberga socken, där de köpt hemmanet Strömvallen. Efter moderns död 1878 bodde Sigismunda kvar i Strömvallen med sin bror och efter en tid inflyttade även brodern Ludvig Theodor. Livet i Öjebro tycks haft sin gilla gång. De bägge bröderna gick bort 1890 respektive 1892 men Sigismunda bodde kvar ända till 1914. Hennes sista två år i livet tillbringade hon i Skänninge som hyresgäst hos en fru Vinblad.
Amatörfotografen Lars Fredrik "Fritz" Lovéns fotografiska kvarlåtenskap är lyckligtvis bevarad och skänkt till Östergötlands museum. Sannolikt var det inte Lovéns tanke att hans fotografier skulle leva vidare och spridas långt efter sin död. Som ofta med en privat produktion saknar bilderna önskvärd information. Detta motiv är ett av flera exempel som svårligen låter sig lokaliseras. Lyckligtvis finns hängivna lokalhistoriker till vår hjälp och den nu kända miljön kan presenteras som trädgårdsinteriör från Huitfeltska gården i Linköping. Fotoåret var redan tidigare givet, 1929. Gårdens gatuhus utmed Ågatan kom att nedmonteras 1949 och bli första hus att uppföras i friluftsmuseet Gamla Linköping. Bildens enklare byggnader låg i trädgården och kom att behandlas mindre pietetsfullt och revs i det beskrivna sammanhanget. Huset med brokig fasad bar upplysningsvis en spännande historia nära förbunden med nykterhetsrörelsens tidiga historia i Linköping.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Stugan Karlshamn under gården Landsnäs i Malexander. En av oräkneliga enkla bostäder i landet för äldre tiders småfolk. Just denna dock bemärkt som Näta-Klaras stuga och notabel av det faktum att bostadens sista nära 100 år inte inhyste en enda mansperson. Från att Eva Persdotter blivit änka 1852 följde hennes dotter, dotterdotter och ännu en generation kvinnor på platsen. De tre förstnämnda utan att ha burit sina barn inom äktenskap. Dotterdottern var nämnda Näta-Klara. Sitt smeknamn bar hon för sin skicklighet att binda fiskenät. Född i stugan 1850 kom även Näta-Klara att följa familjens historia och vid fyllda 27 år nedkomma med egen (oäkta) dotter. Barnet skulle dock bryta raden av ensamhet och gifta sig med en skräddare på orten. Näta-Klaras egentliga namn var Klara Karlsdotter. Den lilla stugan revs en tid efter hennes frånfälle 1938.
Ett smula medfaret motiv mot den så kallade Bielkeska gården i Linköping. Benämningen kom den att få efter ett förvärv av grevinnan Fredrika Eleonora Bielke 1798. Tomten var då bebygd med en äldre huvudbyggnad som inte nådde de krav på en ståndsmässig bostad som den nya ägaren bar. Kort efter köpet lät hon därför uppföra det präktiga stenhus bilden visar. Förutom huvudbyggnaden uppförde hon även två flyglar, av vilka den västra löpte utmed Apotekaregatan. Vid grevinnan Bielkes död vid nyåret 1808 ärvdes gården av hennes barn, vilka sålde den redan året därpå till friherre Carl Leijonhielm. Gårdens tid med familjen Bielke som ägare var således kort och därav benämns fastigheten även Eduard Anderssons gård, som långt efter Bielke blev hälftenägare och kom att driva sin textilhandel i byggnadens gatuplan. Huvudgården revs vid slutet av 1960-talet.
Enligt notering: "101-årig björnfäll d 23/7 -58". Se foto UMFA53226:0429 på lantbrukaren och björnjägaren Carl Ehrnst. Troligen rör det sig om den nedan beskrivna mattan. "En svensk källa (2011) berättar att det rör sig om två olika björnar och vid olika tidpunkter. Från björnen som fälldes 1857 lät Carl Ehrnst göra en matta av skinnet. Carl Ehrnst var den söndagen björnen blev skjuten på Berby herrgård i det innersta av Idefjorden i Norge. Han och några norska skyttar gick uppför fjället till svenska gränsen och stötte på björnen på svenska sidan, närmare bestämt 2 km från Håvedalen i Skee socken. Björnen fälldes alltså av en svensk, på svenska sidan gränsen. Sedan bar de djuret fram till ett timmerkast och lät björnen rulla ner mot Berby."
T.h: Anna Nyblad, född 1872 i Hönsa (Brobacken). Hennes far var handlande. Hon gifte sig 1899 med mjölnaren på Hönsa kvarn och bodde där 1899-1908 då familjen köpte en gård vid Tibro. Död 1946. T.v: Anna Andersson, småskollärarinna med ambullerande tjänst i Björkulla-Älgarås (1889-1898). Hon bodde i Björkulla, men hade ett rum ovanpå kyrkskolan. Hanna Säll gick i skolan för henne i början av 1890-talet. Genom att hennes far var banvakt kunde Hanna gå kontinuerligt i skolan. Hon fick åka med trallan neråt Björkullagärdena. "Fröken var snäll". En gång hade Hanna med sig något till henne, som inköpts i Älgarås. Då bjöds hon på kaffe i frökens kök. Hon njöt obeskrivligt eftersom kamraterna stod utanför. Då Anna Nyblad sommartid gick över gärdena till kyrkan eller med annat ärende bar hon ofta en solparasoll. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
'Pilgrimsfalk, hona vid boet. :: :: Text på baksidan av fotot ''När ungarna äro små höll honan ständigt vakt och uppmanade hanen (med jamande läten) att skaffa föda. Så snart han sedan närmade sig med rov flög hon skrikande emot honom och ryckte skickligt i förbifarten med klorna fångsten, som hon bar och förde hem denna. Ibalnd möttes de som två svalor uppe i luften, hanen grep bytet med näbben och gav det åt honan, som tog det i munnen innan klorna åter - på hemvägen - komma till användning. Erhöll hanen intill svar på sitt foodery kom han efter en stund själv med maten till boet, men bortkördes efter tämligen omilt av den insusande falkhonan (På bilden ses han tomhänt draga bort medan den uppretade honan breda ut sig över fångsten, som hon själv vill stycka.'' :: :: Se serie med fotonr. 3151-3200. Se även fotonr. 1771-1837.'
Avtackning 1961 Bild 1: Inför pensionsavgång avtackas här kapten Karl Erik Ekegrén och musikfanjunkare Fredrik Ölveborn av överste Virgin. Bild 2: Bakom de uppvaktade ser vi representanter ur officerskåren. Till höger ur underofficerskåren. Namn, se bild 3. Bild 3: 1. Gustaf "Putte" Söderblom -- son till fd Ärkebiskopen Nathan Söderblom 2. Åke Höijer 3. Hans Sjöcrona 4. Gerhard Hjukström 5. K E Ekegrén 6. F Ölveborn 7. Eric "Floda" Johansson 8. Alf Gustafsson 9. Ingemar Nilsson -- flyttade till I 2 i Karlstad 10. Ture Wargloo 10,1. bakom Ture står Tryggve Andersson 10,2. i m/59 med koppel ser vi Kurt Schymberg 10,3. bakom Kurt skymtar Roland Borg 11. Allan Rickardsson 11,1. Karl- Johan Bergman 12. Åke Erbén 13. Axel Ejerfeldt 14. F-I Virgin 15. Ernst Bergman 15,1. Holger Aggeborn Lägg märke till att man till den nya fältuniformen m/59 bar koppel. Den möjligheten togs snart bort i uniformsreglementet.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Edith Billstén i Linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Ytans krackelering är orsakad av vattenskada men förtar inte porträttets högtidliga stämning. Året är 1909 och Edith i tonåren. Hon var född i Linköping sommaren 1894 som förstfödd i makarna August och Emma Billsténs äktenskap. Fadern var vad som närmast kan betecknas journalist och hade en tid varit korrespondent från London för Norrköpings Tidningar. Under Ediths barndom kom han istället att öppna eget boktryckeri i Linköping. Modern var apotekardotter född Carlberg. Källorna visar en del svårigheter i Ediths liv. Under år 1919 beslutade Linköpings rådhusrätt att omyndigförklara henne. Omständigheterna är oklara men det visar sig att hon vid sidan av annat bar på ett barn utan att vara förlovad. Situationen gav henne rimligtvis skälet att samma år flytta till Stockholm. Dottern, som bortadopterades, nedkom i Örebro i oktober månad. Ediths fortsatta liv i Stockholm tycks fortgått utan större avtryck tills hon gifte sig Schwieler sommaren 1928 men var skild redan hösten samma år. Hon avled i sviterna av cancer på Stureby vårhem 1939.
Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
'Monterad tjäder. :: :: Text till bilden: ''Tjädern räknas till orrslägtet, som bland hönsfoglarna utmärker sig genom helt ludna fötter, men undantag af tårna. Denna stora och kostbara fogel är i gamla verldens mer tempererade skogstrakter, hvad vilda kalkonen är för samma trakter i Nordamerika. I Skandinavien är han allmän från Skåne till långt upp i Enare lappmark. Barrskogen är hans käraste tillhåll. Der har han ock sitt bo på marken. Är denna bar, träffas han om dagen merendels der. Om natten, eller då snö höljer jorden, hvilar han på trädens grenar. Likasom så många andra hönsfåglar lefver tjädern i månggifte, hvilket annars sällan förekommer bland foglarna. Då hans kött är så eftersöktt, jagas och dödas han på flerfaldiga sätt, men omtänksamma jägare spara alltid honan. Han lefver mest af barr, bär och knoppar. Ungarna lefva i början mest af insekter.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Rosenfredsskolan uppfördes under Nilssons ledning 1910-1912, efter ritningar av arkitekt Lars Kellman som även ritat Varbergs Teater. Ur skolan marscherar män från Landstormen med gevär på axlarna, med anledning av första världskriget. . Troligen har de just varit på inskrivning och är på väg mot Varbergs fästning. Landstormen hade inga uniformer, de bar sina privata kläder, men skulle bära fälttecken vilket enligt 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av ett landstormsmärke som skulle bäras väl fästat, och på avstånd synligt, samt landstormsarmbindel. Vid första världskrigets utbrott var de beväpnade med Remingtongevär. Landstormen fanns i Sverige mellan 1885-1942 och bestod först av ålderklasserna 33–40, men åldersspannet ändrades flera gånger. Uppgifter hänförde sig oftast till lokalförsvarets område, främst skulle de trygga fälthärens mobilisering; bevaka gränser och kuster; tjänstgöra som säkerhetsbesättningar i fästningar samt skydda förbindelseleder. Då hade de fått fem dagars utbildning, men vid stora nedskärningar inom försvaret vid 1920-talets början slopades såväl Landstormens övningar som deras gevär. Som en reaktion på detta detta började kvinnor erbjuda ekonomiskt stöd till Landstormen vilket ledde till bildandet av Sveriges Landstormskvinnor, grunden till den svenska Lottakåren.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.