Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Från 299 kr
Planskiss över Vitlycke fornminnesområde. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Arkeologiska undersökningar 1974 vid Gåtebo med Kent Holgersson med ryggen till.
Stensättning från bronsåldern.
Strax intill Gråborg ligger ruinerna av S:t Knuts kapell. Kapellets namn visar troligen att platsen har haft kontakter med Danmark och de danska Knutsgillena. I närheten ligger också Borgs by, som sedan 1945 ägs av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. (Hämtat från Wikipedia.)
Den medeltida porten till Gråborg, Ölands största fornborg. Borgen består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Översikt av det 1959 finundersökta området vid utgrävningen av Skedemosse. I förgrunden ses guldring nummer 135.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Eketorps borg är en fornborg från järnåldern belägen på Alvaret i Gräsgårds socken på sydöstra Öland. Borgen byggdes ut avsevärt under medeltiden och har genom tiderna haft växlande funktioner; från tidigare defensiv ringborg till medeltida fristad, och senare förläggning för en kavallerigarnison. Under 1900-talet rekonstruerades Eketorp och blev ett populärt turistmål. Platsen har använts för att visa medeltida hantverk och tekniker och har också använts för att iscensätta medeltida slag.Eketorp är det enda av 19 kända förhistoriska försvarsverk på Öland som har blivit fullständigt utgrävt. Bara vid Eketorp hittades 24 000 olika föremål. Södra Ölands odlingslandskap klassades 2000 som världsarv av Unesco. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Odins flisor. Odens flisor består av två mäktiga kalkstensflisor, 2,5-3,0 meter höga. Enligt sägnen var det ursprungligen en enda sten men den sprack när Oden stack sitt svärd genom stenen för att tjudra sin häst, Sleipner. De höga kalkstensflisorna är en del av ett gravfält med ett 40-tal gravar. I början av 1900-talet gjordes en arkeologisk utgrävning där sex gravar undersöktes. Man fann skelett av tre människor, en vuxen och två yngre individer samt enkla vardagsföremål. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
En fyr, kapellruinen Sankta Birgittas kapell (Långöre kapell) och ett klöverbladskors på Kapelludden. Kapelludden är en våtmark på Ölands östkust i Bredsättra socken cirka fyra kilometer öster om Bredsättra by. Kapelludden har ett mycket rikt fågelliv vid strandängarna och vikarna.
Stensättning medd kantkedja på Tulunda1:8.
Gravfält i Blackstad. Ett montage av fyra foton.
Ruinerna av köket på Vinäs herrgård.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.