Arbetet fortsättes efter förmiddagskaffet. Mer ag körs fram i en höhäck, stora mängder skymtar redan bakom ladugården. Märkligt nog gick Masse hem efter det här.
Från 299 kr
En ating är en arbetsfest, ordet kommer av ätning. De som arbetar får inget betalt, men värdfamiljen skall bjuda på riklig förtäring under dagen och fest på kvällen. Ofta var man klädda i lite bättre kläder än vanligt, eftersom det var lite högtidligt. Här är det dags för Klucku tei, förmiddagskaffe. Hela arbetsstyrkan har slagit sig ner för kaffe, säkerligen förstärkt med konjak eller brännvin, samt bullar och kakor.
Vi ser Jakob Hanssons ladugårds baksida ut mot norr. Här ser man tydligt att vänstra halvan bestod av ett dubbelt fähus, den fanns säkert behov av mera utrymme, så därför byggdes det en fähusdel utanför tröskhuset, se Bild 1101. Högra delen var lada. 1936 byggdes ladugården om med foderloft av trä täckt av spåntak, senare plåt. Byggnaden finns kvar. Till vänster om ladugården är en port, den var nog både ämnad att hålla djuren på rätt sida och att skydda gården från hårda nodliga vindar och snödrivor. Längst till vänster står en bulbod med en liten lucka, troligen en gödsellucka. Kanske var den grishus?
Det här är en klassisk Massebild där han avbildat de båda Kauparveparterna väl synliga i det öppna landskapet. Masse har stått på åkern på andra sidan landsvägen vid Kotorget och fått med bandtunen i förgrunden och parternas slantunar där bakom. När parterna flyttades upp hit, byggde man på traditionellt vis alla ladugårdsbyggnaderna framför manbyggnaderna, se Bild 924-927. Efter bara drygt 30 år rev man dessa och byggde nya stora ladugårdar i sten bakom respektive vid sidan om manbyggnaderna. Manbyggnaderna är stora och har både bakbyggen och flyglar, vilket är ganska ovanligt, i regel har man antingen det ena eller det andra. Till vänster ser vi Lars Petterssons, numera Andreas Petterssons part och till höger Jakob Larssons.
Här ser vi ladugårdens högra del som innehåller ett stort fähus och bakom tröskhuset ligger ladan. över ladporten sitter en stock i väggen, vilket tyder på att det funnits ett äldre skede för ladugården. Dubbelkryssfönstret har nog ersatt en hoimdlucka, det har nog varit en lucka ovanför fähusdörrarna också. Tröskhuset har tagits i anspråk som vagnbod, en höhäck står utanför.
Självavläggaren var en fantastisk förbättring av skördearbetet. Den ersatte flera män med liar, eftersom den skar fort, jämnt och effektivt och la av rågen i lagom buntar. Men dessa måste fortfarande knytas för hand. Här är det många personer i färd med att binda skupar. Kvinnorna är finklädda, för att det är ett högtidligt tillfälle: Emil Christiansson har kommit med en maskin till deras gård och det hela blir förevigat på foto! Sannolikt är det Emil, 33 år, som kör det tvåspända självavläggaren. Mannen som skymtar längst t h kan vara gårdsägaren Vilhelm Karlsson, 32 år, ingift på gården. En av kvinnorna bör vara Alma, 28 år, Vilhelms fru, en annan Vilhelms mor Margareta, 59 år, och någon av Almas systrar Amanda eller Olivia. Personen som binder skupar i förgrunden kan vara Almas bror Lars Emil. Det kan inte uteslutas att någon av personerna tillhör Emil Kristianssons familj. Om det är Smiss gamla manbyggning som skymtar, det höga trädet talar för det, skär man rågen på åkern uppe vid Käldvägen mittemot Nybygget.
Här ses tröskverket hos Jakob, Fäi-Jakå, Karlssons gårdspart.
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Masse var nog lite imponerad av den nya ladugården och tog många bilder. Här ser vi den nya ladugårdsvinkeln. Kvar av de gamla byggnaderna stod bara en vedbod i resvirke med faltak, vedtravar syns t h, liksom en sågbock och en del sågad ved. Ett brunnshus med toppigt tak pryder gården. En vässten står vid tunen, inte långt ifrån brunnen.
Här ser vi fähusdelens gavel och ladans baksida. Ett högt nät sitter på stolpar runt ladgården. Troligen hade man hönsgård här och skyddade dem mot rovfåglar.
Masse tycks ha haft bra kunskap om Lau innan han började fotografera 1902. Det märks att han valde att fota hotade byggnader och företeelser först om han kunde. Ändå försvann en del under den tid han var ute med kameran innan han hann ta någon bild. Här på Smiss har han förevigat ett liten enkel men mycket ålderdomlig byggnad, en lambgift som bara består av ett brant troligen halmtak. Så här fast mycket större såg bostadshusen ut på äldre järnåldern! Uppenbarligen användes den ännu som lambgift 1903, vilket den inte gjorde några år senare, se Bild 1050.
Här är ladugården nymålad och har fått nytt papptak. Fähusdelen i bulteknik i mitten rymde fähus med hoimd till höger. Två laddelar verkar mycket, så den ena har nog tjänat som vagnbod och förråd. Luckan till foderloftet står lutad mot kaninburen. På grindarna kan man se att här bodde en snickare!
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Här ser vi gårdsparten ute från landsvägen. Infarten är densamma än idag, men det är inte några slantunar på sidorna. Manbyggnaden och den nya flygeln skymtar och är sig lika idag. Däremot är alla uthusen utbytta. I förgrunden t h syns en nyplanterad äppelodling, vilken i stor utsträckning ännu finns kvar.
Lausbackar var förr i stort sett skoglöst. Här står Masses fru Majken och dottern Maja vid några tallar, som troligen planterats några år tidigare. Man ser det öppna landskapet runt ikring och i bakgrunden det lilla torp Klintbergs köpte 1907. Här var tidigare åkrar överallt, men nu en bit in på 1900-talet började man överge dem.
Masse har passat på och tagit denna bild av Hallbjäns södra gårdsparts ladugård strax innan den revs pga skiftet. Ladugården låg med långsidan alldeles intill vägen, se Bild 798, så av den anledningen fick man ha gödselhögarna inne på gården. Till vänster skymtar en bulbyggnad under faltak av okänd funktion. Ladugården hade till vänster troligen ett stall med hoimd, den lilla hoimdluckan är öppen. Sedan följer gårdens infart med stängda portar. Därefter följer ett stort kohus med hoimd till vänster. Laddelen med ladportar verkar ha varit tillbyggd och där sitter en liten lucka lågt i väggen till okänd funktion. Till höger alldeles utanför bild stod tröskhuset under spåntak.
Masse har gått ut i kalvgården bakom ladugården och tagit en bild av den. Man ser gödselhögarna efter fähusen. Märkligt nog har de två högra en gemensam gödseldörr. Ladugården finns kvar än idag i tillbyggt skick.
Masse har gått ut på åkern sydost om gårdsparten denna blöta vinterdag och tagit en fantastisk överblicksbild av hela partens bebyggelse. Från vänster ser vi magasinet, den stora ladugården, dasset invid den otroligt långa flygelbyggnaden och till sist manbyggnaden. Olof Christensson från ursprungsparten gift första gången 1696 Catarina Båtelsdotter från Norrbys i Vänge och andra gången 1734 med Brita Jakobsdotter från Botels på När. Sonen från andra giftet Jakob Olofsson född 1739 gift1760 med Gertrud Mattisdotter född 1736 från Sunnkörke tog över. Sonen Mattias Jakobsson född 1764 och gift 1788 med den 11 år äldre Catarina Larsdotter född 1753 från Fie ärvde gårdsparten och deras äldsta dotter Anna född 1791 blev nästa ägare. Hon gifte sig 1808 med Per Larsson född 1782 från Bönde, vilken drunknade 1820: Anna gifte om sig 1821 med Jakob Danielsson född 1798 från Hallsarve. Äldste sonen i andra giftet Daniel Jakobsson född 1823 tog över, gift 1853 med Greta Cajsa Jakobsdotter född 1827 från Mattsarve. Gårdsparten togs över av Daniel Danielsson, gift 1888 med Anna Jakobsson född 1862 från Sigsarve i Alskog. Sonen Karl Danielsson född 1896 ärvde parten. Han sålde den 1918 till Johannes Karlsson född 1888 från Kauparve, gift med Fanny Larsson född 1892 från Kauparve. Deras son Karl-Johan Karlsson född 1926 tog över och brukade den till 1960-talet.
Ladugårdens baksida och mäktiga gavel syns från andra sidan vägen. Det är en fantastisk byggnad, som man tyvärr rev strax efter denna bild togs. Det är en hög byggnad, särskilt gaveln är imponerande, det är på sätt och vis synd att alla trolar skymmer murverket, som går ända upp till hanbalken. Längst upp sitter en liten lucka som släpper in lite ljus till det stora loftet. Agtaket är utbytt närmast gaveln och man har fyllt på med ag uppe på nocken.
Masse har tagit en intressant detaljbild av agtakets början nere vid väggen. Man ser att man byggt på riskallarnas, bjälkändarnas kilar, med en yttre träbit. Den har i sin övre inre del ett urtag, där ett vastband med helar, stora pluggar, sitter istoppade. Dessa helar håller emot agen så den inte rutschar av taket. Det vanliga på Sudret är annars att helarna sitter snett istoppade i själva hammarbandet, stocken som takstolarna står på uppe på murverket. På norra Gotland har man en vastaraft, vilken motsvarar vastbandet, men den sitter en bit ut ifrån väggen upphållen av självvuxna grenklykor.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.