Järnsida. Skeppssättning vid vägen, i närheten av det lilla sågverket.
Från 299 kr
En hällkista vid en arkeologisk undersökning i Torslunda. Begravningssed ifrån stenåldern.
Murparti framför skansanläggning. Vägen framför muren ledde tidigare mot Kalmar.
Grav III vid en arkeologisk undersökning. Hällkista från stenåldern.
En stenkummel, gravfält ifrån järnåldern.
Stensättning. Gravfält ifrån bronsåldern i Halltorp.
En domarring ifrån järnåldern.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Mysinge gånggrift.
Gråborg i Algutsrums socken i Mörbylånga kommun är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter.
Odins flisor. Odens flisor består av två mäktiga kalkstensflisor, 2,5-3,0 meter höga. Enligt sägnen var det ursprungligen en enda sten men den sprack när Oden stack sitt svärd genom stenen för att tjudra sin häst, Sleipner. De höga kalkstensflisorna är en del av ett gravfält med ett 40-tal gravar. I början av 1900-talet gjordes en arkeologisk utgrävning där sex gravar undersöktes. Man fann skelett av tre människor, en vuxen och två yngre individer samt enkla vardagsföremål. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Borgruinen på Sverkers udde. Ägaren berättar att skattsökare för en 20 år sedan nedrivit de då delvis ganska höga murarna.
Runstenen vid Mörlunda kyrka.
Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
En fyr, kapellruinen Sankta Birgittas kapell (Långöre kapell) och ett klöverbladskors.
Karlevistenen på Öland.
Röse i Kristdala under utgrävning.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.