Lauström kör ett grenlass på langstigvagn. Han har lassat korta grenar längst bak och sedan längre och längre för att få grenarna att stå upp så mycket som möjligt, för då fick han på mer grenar på lasset. Var bilden är tagen går inte att avgöra. En vacker manbyggnad i parstugeform av tidig 1800-talstyp skymtar t v och en ganska ny ladugård t h. På åkern bakom hästen står höga rågkärvar i rakar för torkning.
Från 299 kr
Fie Alfred och Jakob hyvlar en bräda med oxhyvel på en särskild arbetsbänk kallad fogbänk, på vilken man kunde spänna fast brädan. På marken ligger några hyvlar, säkert ditlagda av Masse för att visa hur de ser ut. De små skulle kunna vara profilhyvlar, medan den större med handtag av oxhyveltyp är svår att bestämma.
Jakob Söderlund visar slipning med yxträet som stödjare, men det syns dåligt.
En klassisk skottkärra för småtransporter. Vilhelm Larsson i klassisk arbetsklädsel!
Langstigvagnen har namnet efter de låga men långa stegliknande lämmarna på vagnens sidor. Denna typ av vagn användes ofta när man körde in skupar, sädeskärvarna, vilka man i viss mån kunde stapla och då behövdes inte höga lämmar på vagnen. Sådana lass var ganska lätta och då kunde man både ha en lång vagn och ändå bara behöva en dragare. Här hos Fie Danielssons ser man att vagnen är förberedd med skaklar till enhäst som dragare. Lägg märke till mängden ved och ris på torkning för vinterns behov.
Sigsarvegubben i Alskog kör en höhäck med tvåspann stutar.
När betorna var gallrade, skulle ogräset mellan raderna tas bort. Här gör man det med hästdragen hacka, det är troligen Lars Persson 51 år och sonen Lars Pettersson, 18 år. Bilden är sannolikt tagen vid Byängsbackar öster om gårdsparten med Kauparve östra (Lars Nilssons) part i bakgrunden med två höstackar.
Man började odla sockerbetor i Lau 1892. Första sådden gjordes för hand i upplöjda fåror, men omkring 1894 köpte några gårdar tvåradiga hästdragna såningsmaskiner som man ägde tillsammans. Betorna skulle efter uppkomsten gallras, vilket man fick göra för hand, senare med liten hacka, krypande i raderna. När betorna blev större skulle de hackas fria från ogräs, vilket gjordes stående med långa hackor. Båda arbetena var mycket tråkiga. På bilden hackar från vänster troligen Elisabet Danielsdotter, 69 år, barnbarnet Ida Laurentina, 4 år, möjligen barnbarnet Ester, 15 år, troligen dottern Amanda Olofsdotter, 40 år och möjligen dottern Laura, 29 år. De är klädda i bättre arbetskläder med hattar och handskar. Elisabet, Ida och Amanda har grova arbetsförkläden. I bakgrunden syns bland annat Böinde Levanders part.
Hallsarve Anna Mårtensson drar bort linets stjälkar från fibrerna med hjälp av häcklans piggar. Det färdiga linet ligger lindat medan stjälkarna ligger i en hög vid stolen. Häcklan har Anna lagt på en uttjänt gustaviansk stol från 1800-talets första hälft. Anna är vardagsklädd utan huvudbonad och har ett stort grovt arbetsförkläde lindat om nedre halvan av kroppen. Se Bild 149, 150, 151.
Efter rötningen skulle linets torkas. Det kunde göras i särskilda torkhus, s k bastur, men också på en ugn ute i det fria. Här har Masse arrangerat en arbetsbild en snöfri dag i Helgmillum (mellan jul och nyår) där linet torkas på ugnen. Vidare brakas linet närmast ugnen med hjälp av ett särskilt redskap som krossar linets stjälkar. Därefter skäktas linet med ett skäktträ likt en machete mot en liten stolpe så att man slår sönder stjälkarna. I nästa moment häcklas linet, då det dras genom en häckla försedd med en mängd långa järnpiggar, så att stjälkarna dras bort från linfibrerna.
Masse har gått tillbaka till linrötan dagen därpå och här fotograferat det sjunkna linet, bara stentyngderna syns. Det var inte så långt för Masse att gå, han bodde bara en liten bit bortåt vägen på de som synes helt kala Lausbackar. Se Bild 144, 145, 146.
Kvinnorna på Botels Lars Hanssons part rycker lin och knyter det i små vackra knippen. Se Bild 139. Bilden är tagen några hundra meter väster om Botels, grannpartens byggnader skymtar.
En kiauk var en särskilt stor höstack. Här har Botvide Herman Larsson på Botvides norra part satt ihop kiaukar i änget nere bakom gården. Man kan se två askar i diket mellan åkertvärarna i änget, vilka klappats förra sensommaren. Asklöv var ett viktigt fodertillskott under år då det rått torka.
Snausarve Jakob Hanssons familj och vänner dricker eftermiddagskaffe och har det gemytligt när det mesta av slåttern på strandrummet är avklarat. Bakom bandtunen går vägen ner till det nya fiskeläget Masarbod, vilket flyttades från det uppgrundade Snausarbod längre söderut några år innan bilden togs.
Här ser det lite mera avslappnat ut. Efter 1904 och skiftets genomförande delades marken och Tranänget odlades upp.
De närmaste i Ahlströmfamiljen är troligen med här och dricker kaffe med halva.
Hos Hallsarve Hans Karlssons lag var det betydligt folkligare än hos Hallbjäns Lars Petterssons, se Bild 114! Här dricker man kaffehalva på konjak och skålar glatt. Men lite fint är det, för bullfaten är satta på duk och man dricker ur porslinskoppar med fat. Hans Karlsson sitter mitt i bilden.
Sista slåttern i Tranänget hölls denna dag den 25 juni 1904 och landshövdingen August Wall kom på besök. Alla hade på sig sina finaste kläder och karlarna hade i ödmjukhet sina huvudbonader avtagna. Det bjöds på kaffe med dopp på duk och vin eller konjak serverades i glas på bricka. Varför besökte landshövdingen just Lars Pettersson? Jo, Lars var en uppsatt man med politiska uppdrag, bla var han kommunalstämmans ordförande i 33 år och magasinsförståndare (fungerade som bankchef) i 39 år. Troligen är det Lars Pettersson som sitter framför kvinnan med glasen och landshövdingen August Wall lutar på armbågen t h.
Delägarna i Tranänget arbetade i lag, troligen var och en med sin bit av änget, men ändå samordnat med de övriga till en rejäl fest. Man började slå redan kl 4 på morgonen. Kl 7 kom kvinnorna och började räfsa. Kl 10 var det förmiddagskaffe och mitt på dagen middag. Omkring kl 17 skulle arbetet vara avslutat och då hölls otendag med kaffe och mycket brännvin men utan fylleri. Man tävlade i olika gotländska lekar, hade roligt och det hela avslutades med kimbning av klockaren i kyrktornet. JO Larsson och Johan Ahlström var bröder, så det var naturligt att familjerna samarbetade.
Ett stort antal kvinnor i ljusa fina kläder med stora hattar har räfsat ihop en mängd små höhögar, köislingar kallade. Tranänget var socknens största änge och ägt av kyrkan. Det låg väster om skolan och gick ner till myrvägen mot Raotarve. Laubornas dagsverke till kyrkan var att slå änget. På 1890-talet överläts hötäkten till fem gårdsägare i Lau, vilka upprätthöll traditionen med en högtidlig slåtterfest. För att klara av slåttern med tillhörande höräfsning fordrades det mycket folk. Se Bild 112.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.