En arrangerad bild av Masse där gubbarna låtsas dra valkan, vilken har lyfts fram ur snåret. Det här var ett tungt arbete som helst krävde 4 personer. Hemmor Lars Löfgren är en av karlarna, hans gamla manbyggning syns i bakgrunden, den revs 1921.
Från 299 kr
Denna stora handvalka har finare räfflor än Fies, se Nr 308 och 309. Den har en mycket stabil ställning här hos Hemmor Lars Löfgren, vilket var nödvändigt i o m att skrubbningen utfördes med stor kraft.
Här är överstycket och understycket upplagda på vagnen. Understyckert har sidolemmar så att överstycket inte "spårar ur" när man skrubbar ullen. I bakgrunden syns Fie Jakob Karlssons manbyggning, en parstuga från 1826 i gott skick.
Masses dotter Laila arbetar hos Jakås med garn, men om hon verkligen hasplar upp en härva är osäkert, jfr Nr 199! Hon arbetar med nystel och bobiner.
Bilden är så otydlig att det är svårt att se de mindre verktygen. Ullkränkan är den låga korgen på ben, medan den stora korgen är saigkäret, där man lade de färdigkardade ulltussarna. På vardera korgen står en karda. Uppsatt på väggen är troligen en saig t v och två solvar t h. Saigen är den kardade ulltussen färdig för spinning. Solvarna används när man sätter upp väv i en vävstol.
Här sitter Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 74 år, vid spinnrocken framför manbyggningen, en arrangerad bild av Masse. När hon spunnit så mycket att tenen är full, för hon över det nyspunna garnet till haspeln bredvid, från vilken man kan trä av garnet och knyta en härva.
Kvinnorna sitter ute och kardar, det är ett smutsigt arbete, som kan vara bra att göra utomhus om det är fint väder. Den färdigkardade ullen läggs i en traditionell gotländsk s k saigkorg. Längst th står en likaledes vanlig ullkorg. De högra kvinnorna har mellan sig satt upp någon slags skiva med ull på. Den högra kvinnan sitter på en högryggig 1700-tals barockstol. T v står en gustaviansk stol från 1800-talets första hälft. De sitter förmodligen intill brygghuset. Den äldsta kvinnan kan vara Dorotea Persdotter, 83 år, bredvid henne svärdottern Hedvig Lyander, 41 år, den längre kvinnan längst bak kan vara sondottern Rosa Johanna Maria, 18 år. Kvinnan längst fram kan vara Fie Anna Karlsson.
På denna bild har man kommit lite högre upp. Det verkar huvudsakligen vara kvinnor som arbetar på marken, medan karlarna är på taket. Synd att Masse inte var med heladagen. Se Nr 269 mfl.
Resningen av de mycket höga takstolarna ser en smula vådlig ut! Att takstolarna står på så höga "stolpar" beror på att man avser att göra ett högt foderloft med brädpanel ovanpå fähuset i sten. Den totala takhöjden blir den samma, men volymen på loftet blir mycket större genom träväggen och taket blir därigenom betydligt flackare.
Här är hälften av takstolarna monterade och väntar på att lyftas på plats. Det är fråga om en helt annan takkonstruktion jämfört med agtakets, en ny tid har kommit!
Arbetslaget tillverkar spärr, takstolar, på ladugårdsplanen. Man använder nytt virke, men tydligen avser man att återanvända sådant som duger av den gamla ladugårdens virke. Det är fint arbetsväder. Man undrar vilka som är gårdens egna och vilka som är inhyrda. Under trädet skymtar Bjärges kvarn och t h kapellet.
Ladugården byggs stor och bred med långa spännvidder i bjälklagen. Det har blivit sten över från gamla murrester, vilken kan användas till ladugårdens planerade fortsättning, se väggen i bakgrunden.
Häusating eller rättare sagt täckating betyder att agen skall läggas på taket på en enda dag. Agbasen skall se till att allt material finns på plats och räkna ut hur många som behövs för att klara arbetet på en dag. Sedan leder han arbetet under dagen. Åsarna och raftarna sattes på plats redan dagen innan, kanske hängde man agen om helarna då också, i o m att det är ett viktigt och tidskrävande arbete. 14 erfarna män står uppe på taket och lägger agen. De mest betrodda, byxkalarna, lägger agen ute vid gavlarna. De virar vidjor, den flätade agen, runt vindskaidsraften, den barkade stången längst ut. Det är mycket viktigt att detta görs noggrant, annars kan agtaket blåsa bort. T h nere på marken ser man en gubbe vira vidjor av agen. Det var ofta gubb-, sork- eller källingorkearbete. Övriga mindre erfarna la bördar med ag runt ett dubbelt rep, som bands ihop med ett bagghorn. Karlarna på taket drog sedan upp agbunten, här i fem banor. Agen trampades sedan fast mot raftarna. För att ytterligare packa agen slog man agen, vilket två karlar gör med en täckstake.
Här blandas bruk av troligen Gannor Karl Karlsson, 51 år, sonen Karl, 22 år, och okänd. Brukblandningen var viktig, det skulle röras länge i bruken så den blev seg och smidig. I bakgrunden syns något av norra parten av Gannor med den fina brunnsholken t h.
Stenbyggnader uppfördes på detta vis. Kalkstenen staplades utan bruk emellan, s k kallmursteknik. Sedan slår man på bruk på ut- och insidan, här har man börjat med det på loftet. Man ser hur räilaget, bjälklaget, är infogat, liksom karmarna. Ladan skall få agtak, det syns på helarna, de stora pluggar som är inborrade i rad på hammarbandet.
När all tjärveden är färdigstaplad, täcks den med granris eller släke, som i sin tur täcks med sågdus, detta för att syret inte skall komma åt tjärveden så den brinner, den skall bara pyra. Här är detta arbete färdigt. I förgrunden ser man källaren där tjäran rinnerut. Se Nr 257, 258, 259, 260 och 262. Märkligt nog har Masse inga bilder på själva bränningen! Bränning av ett soide skedde i regel på försommaren innan torkan satt in och innan det var dags för slåtter.
Soidet är förfallet, i förgrunden har det rasat in i den s k källaren där tjäran rann ut vid bränningen. Själva soidet ser ut som en stor stenlagd tratt med hål längst ner, det skauge, ögat. Därifrån rann tjäran ner i en urholkad och urborrad stock till en tapp i stockens ände och därifrån fyllde man spann med tjära som sedan hälldes i tunnor. Ett soide pyrde i flera dygn och skulle passas noga likt en mila så det inte brann upp. Detta soide restaurerades på 1970-talet och man brände där en gång under Vanges Lasse Bendelins i Burs ledning. Soidet ligger mellan Smiss och skjutbanan.
Här är det stor aktivitet hos Hallsarve Karlssons! Man smaitar, finhugger, tjärved som skall användas till tjärbränning. Gamla furustubbar, vars ytved murknat bort, sågas och huggs upp i småbitar och varje liten bit rensas noggrant från bark och framför allt jord. Från vänster spräcker fadern Hans Karlsson en stubbe med blaigare och nyde, kil och träslägga. Troligen är det sönerna Vilhelm och Arvid som sågar vid sågbocken och mellansonen Oskar som hugger. Gamle far Tomas Nilsson spräcker ett rotben med blaigare och nyde. Bakom Tomas ligger en hög av sågat och spräckt tjärved i väntan på att huggas upp i mindre bitar. Se Nr 256. Masse har arrangerat denna arbetsbild mycket väl. Alla håller på med någon uppgift, de står uppställda så att byggnaderna i bakgrunden och veden syns tydligt.
Stubbar togs i regel till vara för att användas som ved, trots det stora arbetet att dela dem i lagom stora bitar. De fick ofta ligga några år så att jorden rann av dem, innan de sågades och höggs upp. Masse har medvetet tagit bilden så att den fina gårdsmiljön i bakgrunden och även landskapet kom med.
Masse har fotograferat en stubbrytare nere bakom Smiss södra gårdspart vid de öppna markerna vettande mot sjön. Det ser inte ut som om spelet varit använt på länge.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.