En gammal man med träben och käpp på gården till Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning som i folkmun kallas Grubbens.
Från 299 kr
fotografi
måltid, indianer, örhängen, armskydd, fotografi, photograph@eng
kanot, expedition, fotografi, photograph@eng
Invigning av Lagans fyra första kraftanläggningar lördagen den 17 september 1910. Här ses huvudstationen Övre Knäred som kung Gustav V invigde i närvaro av statsminister Arvid Lindman, biskop Billing, ca 400 inbjudna gäster och tusentals människor som samlats på höjderna runt omkring kraftverket. Sydsvenska Kraftaktiebolaget bildades 1906, där 2/3 av aktiekapitalet var tecknat av städerna Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg och Halmstad. Verkställande direktör var konsul August Schmitz och ordförande var landshövding Asker i Halmstad. Företaget var inriktat på elproduktion för södra Sverige genom utnyttjandet av Lagans vattenfall och anläggandet kom igång hösten 1906. Till invigningen utgick ett tåg kl 7.30 från Malmö som eftervart fylldes på med inbjudna gäster, till slut ca 400 personer. Kraftstationerna Majenfors och Bassalt hade redan tagits i bruk, och tåget gjorde ca 10.30 ett stopp för besök vid det förstnämnda. Kungen anlände dit senare och fortsatte efter sin rundtur med motorbåt till Bassalts och Knäreds kraftverk. Övriga gäster hade transporterats till Bassalt på bolagets Déceauvillebana, dvs en smalspårig järnväg. Under invigningsceremonin vid Övre Knäred satte kungen sista stenen på plats. På kvällen serverades han och de 400 gästerna middag, medförd från Malmö, i ett tält uppfört på en äng norr om ån. Planen för Knäreds kraftverk gjordes av professor J. Gustaf Richert, tyske professorn M. Holtz utarbetade detaljerna och arbetet utfördes av AB Skånska cementgjuteriet. Turbinerna levererades av Karlstads mekaniska verkstads filial i Kristinehamn och generatorerna av Allmänna svenska elektriska AB i Västerås. Arkitekt för kraftstationerna i Knäred var Hans Thyselius.
Långlöts kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Gärdslösa, Långlöt och Runstens församling. Den ursprungliga klövsadelkyrkan tillkom i etapper under 1100-talet fram till mitten av 1200-talet. Under 1100-talet uppfördes en romansk absidkyrka som försågs med ett västtorn som byggdes i tre etapper. Den stora förändringen av kyrkan ägde rum under 1200-talets första och mittersta del. Byggmästaren Håkan Tanna som verkade på Öland och Gotland byggde om den till en försvarskyrka av klövsadeltyp. Allra först förhöjdes långhusets och korets murar. Senare slogs valv i kyrkorummet och en övervåning med skottgluggar tillkom. Kordelen byggdes om på höjden till ett östtorn. Genom denna ombyggnad blev kyrkan en klövsadelkyrka med den dubbla funktionen att vara gudstjänstrum och försvarsanläggning. Nästa genomgripande ombyggnad genomfördes 1795-96 av Henrik Wermelin då kyrkan fick sitt nuvarande utseende. Västtornen med sina romanska ljudöppningar och sitt medeltida krön bevarades medan övriga delar av kyrkan med sina valv och sitt östtorn raserades. Till det kvarvarande västtornet fogades ett långhus med rakslutande kor av salkyrkotyp med höga fönster och trätunnvalv enligt tidens moderiktning. Sakristian byggdes 1855. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
När två av Per Hanssons söner, Per och Carl Johan Persson år 1847 köpte sina föräldrars gårdspart, delade de den mellan sig. Per fick den part som blev den Petterssonska parten, se Bild 918 mfl, och Carl Johan fick den här parten. Carl Johan Persson född 1819 gifte sig 1848 med Brita Greta Larsdotter född 1821 från Gumbalde. Av deras 4 barn blev det blev det sonen Carl Oskar Carlsson född 1850 som tog över. Han gifte sig 1871 med Maragreta Maria Christensdotter född 1852 från Botvide. De fick 6 barn, varav sonen Vilhelm Karlsson född 1876 tog över. Han gifte sig 1902 med Alma Christensdotter född 1880 från Smiss södra part och Vilhelm flyttade dit och slog ihop sin föräldragård med sin nya gård, så denna part försvann och byggnaderna revs ner. Man kan undra vad de övriga syskonen tyckte om det? Masse tog påpassligt en bild av denna parts manbyggnad och flygel alldeles innan den revs. Man ser att det hela verkar lite övergivet och att gräset växer högt. Manbyggnaden var en vacker parstuga från 1840-talet med tillhörande brygghusflygel. Byggnaderna ser ut att vara i gott skick. Kunde ingen ha köpt dem i stället för att de revs bort kan man tycka?
Häusating eller rättare sagt täckating betyder att agen skall läggas på taket på en enda dag. Agbasen skall se till att allt material finns på plats och räkna ut hur många som behövs för att klara arbetet på en dag. Sedan leder han arbetet under dagen. Åsarna och raftarna sattes på plats redan dagen innan, kanske hängde man agen om helarna då också, i o m att det är ett viktigt och tidskrävande arbete. 14 erfarna män står uppe på taket och lägger agen. De mest betrodda, byxkalarna, lägger agen ute vid gavlarna. De virar vidjor, den flätade agen, runt vindskaidsraften, den barkade stången längst ut. Det är mycket viktigt att detta görs noggrant, annars kan agtaket blåsa bort. T h nere på marken ser man en gubbe vira vidjor av agen. Det var ofta gubb-, sork- eller källingorkearbete. Övriga mindre erfarna la bördar med ag runt ett dubbelt rep, som bands ihop med ett bagghorn. Karlarna på taket drog sedan upp agbunten, här i fem banor. Agen trampades sedan fast mot raftarna. För att ytterligare packa agen slog man agen, vilket två karlar gör med en täckstake.
Denna gård ligger ute vid stora vägen, vilken syns i förgrunden bakom bandtunen. Gården tillhörde före skiftet runt år 1900 Annexen: Den var alltså en rest från den forna prästgården i Lau, vilken upphörde 1595 och prästgårdens mark blev annexjord till Närs prästgård. När prästgård brukades som jordbruk till 1800-talets slut. Vid skiftet styckades prästgårdsjorden upp på olika gårdar. Denna gård blev en liten brukningsenhet och beboddes under lång tid av socknens skolmästare, vilka hade lantbruket som viktig bisyssla, lärarlönen var synnerligen usel. Gården fick heta Bjärges eftersom all mark norr om landsvägen tillhörde Bjärges gårdsparter. När denna gård först beboddes är osäkert, men skolmästarsläkten här kan följas från 1770-talet när Johan Ahlströms farfar kom hit. Manbyggnaden i parstugeform är på bilden alldeles nybyggd, uppförd på grunderna av en låg parstuga. Detta hus byggdes med källare 1901, fick moderna höga fönster, spåntak utdraget över gavlarna och snickarglädjeveranda. Intill står en äldre fygel innehållande brygghus och drängkammare samt loft med kölna. Intill flygeln står en ännu äldre byggnad med okänd funktion. Tomten inramas av en modern slantun. På bilden skymtar 7 personer. Två av dessa bör vara Johan Ahlström, 65 år och hans hustru Helena Gertrud född Persdotter från Bönde Pettersson Häglunds part, 66 år. Tre personer kan vara deras döttrar och de övriga två kan vara några av Johans 9 syskon.
Det här måste ha varit Gotlands mest originella kvarn! Den stod på ancyllusvallens krön ca 100 m nordost om nuvarande Tjernelds ladugård på Bjärges. Om bröderna Södergren byggt den och använt den tillsammans är inte känt. I Lauboken står det att Arvid Södergren var fiskare och båtbyggare. Hur som helst har man tänkt helt i egna banor när man byggt kvarnen. Ett lågt fyrkantigt kvarnhus med ett ett högt strutlikanande torn är inte känt från övriga Gotland. Inte 6 vingar heller. Luckorna på vingarna fästes från den lilla balkongen som löpte runt tornet, balkongen nåddes via en dörr i tornet. Den korta kvarnaxeln måste ha växlat över till en lodstående axel som stod i ett nav i golvet och därifrån måste kraften ha växlat övertvå gängertill en eller två stenar och/eller sikt. Sådana konstruktioner är kända från några kvarnar på ön. Nils Södergren rev kvarnen 1920. Han hade köpt en stor 8-kantig holländare i 3 våningar + lökkupolhätta byggd 1889 från Kärne i Burs, vilken han monterade upp 1921. Det var en av socknens största kvarnar och Nils Södergren malde åt både sockenbor och åt bönder från Garde, Alskog och När.
Volontärskolan vid Musikpaviljongen 1934 De fyra befälen på rad 1 bär uniform m/23, övriga uniform m/10 Rad 1 fr.v. 1. Lennart Melander. Gick till I 3 som officer 2. Olle Nyberg. Blev underofficer. Dog i gulsot 3. Sergeant "Pippi" Ericsson. Blev major i fälttygkåren 4. Fanjunkare Carl Leonard Funke 5. Kapten Torsten Kjerrulf Hagstedt 6. Löjtnant Karl Johan Sergel. Blev överste och chef I 5 7. Erik Lindberg 8. 338 Åke Erbén. Blev underofficer vid regementet. Rad 2 1. 330 Gustafsson 2. 321 Folke Erborg. Blev officer vid I 15 3. 328 Eric Norrman 4. 341 Sven Jannerstad. Möjligen äldre bror till Nils J. vid regementet 5. 343 Isacsson 6. 326 Helge Ekholm. Blev kassachef och förvaltare 7. 335 Georg Wärn. Förrådsförman 8. 333 Ekström. Vapentekniker. Rad 3 1. 329 Lansing Valdnar Ticcard Nilsson 2. 331 Nils Andersson 3. 322 Hällhagen 4. 325 Ljung 5. 337 Gustav Andersson. Ammunitionsförrådschef 6. 336 "91:an" Karlsson. Rad 4 1. 334 Larsson 2. 339 Eriksson. Polis i Katrineholm 3. 342 Moberg 4. 324 Eric Bergqvist 5. 332 Larsson. Bror till 334 ovan 6. 340 Nilsson.
"1921. 41. Axel Johansson i skördearbete 1921. Håby. Hogen." "På självbindaren sitter hemmansägare Axel Johansson. Övriga personer från vänster: Dottern Hedvig född 1906, gift Matsson. I Hedvigs knä sitter dottern May född 1917, gift Lindqvist. En anställd dräng som ingen minns namnet på. Framför drängen med hund i famnen sitter Axels dotter Berta född 1909, gift Hansson. Bakom dem iklädd svart kostym står Lars Johan Larsson från Väla i Västergötland. Mannen som serveras kaffe är Einar Matsson på Kanalen som då bodde på Hästhagen i Lundbladstorpet. Kvinnan som häller upp kaffet är Axels hustru Amanda. Elin Sahlberg, syster till fotografen Selma Sahlberg, sitter därnäst. Johan U Larsson från Väla i Västergötland. Axels son Johan Axel Viktor född 1909 och tvilling till Berta. Johan är den som tog över gården. Johan fick barnen Stefan och Elisabeth och Stefan driver gården efter fadern. Hästarna som är spända för självbindaren är från vänster Olga, Wanna och Björn. De andra hästarna är från vänster fölet Sonja, Svarta och Lilly. Självbindaren på fotot byggdes 1897 och var i bruk så sent som 1954, då den såldes på auktion och fick ge vika för en modernare variant som kunde dras efter en traktor. Uppgiftslämnare är Axels son Erik född 1919, även kallad Eije, genom brodern Johans dotter Elisabeth."
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
Interiör från kontoret, 5 april 1946. Tekniska AB Svea grundades år 1899 av flera stora företagare i Gävle, bl.a. konsul Oscar Flemming, fabrikören Gustaf Adolf Sjöström, grosshandlare J. A. Westergren och bryggaren Wadman. Fabriken uppfördes på Ruddammsgatan 15 i centrala Gävle. Tekniska AB Swea sålde sina varor i norra och mellersta Sverige. Som mest producerades ett hundratal artiklar. År 1912 köpte Lars Westerberg företaget. Han hade redan en kemisk-teknisk fabrik, grundad 1876, som låg på Nygatan 10. Tekniska AB Svea flyttade till hans lokaler. Han sålde vidare företaget år 1920 till importaktiebolaget Carl Ohlin. År 1926 flyttade Svea till en annan lokal på Södra Skeppsbron 20 i Gävle och i samband med detta införlivades Sasol AB, grundat av Birger Fogelberg, som var chef i Tekniska AB Flora, och doktor H. Cederberg. Företaget existerade 1913-1926. Man skulle producera tekniska och farmaceutiska artiklar och hade sina lokaler i Hagaström utanför Gävle. Den främsta produkten var ett desinfektionsmedel, Sasoll. Efter flera ägarbyten ägdes både Svea och Sasol under 1980-talet av företaget Gävle Industritjänst. Det är oklart vad som hände företaget vare sig efter 1980-talet. År 1979 dokumenterade Länsmuseet Sveas lokaler med en mängd bilder inför rivningen av deras produktionsbyggnad på Södra Skeppsbron i Gävle. Gävle Stadsarkiv har Tekniska AB Sveas övriga arkivhandlingar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.