Att faga betraktades som ett kvinnoarbete, men här fick alla delta om det behövdes. Det man räfsade upp, faget, lades på särskilda brännplatser med dålig gräsväxt och eldades upp. Här fagar man ganska sent när fagningblommorna, vitsipporna, är i sitt fulla flor. Botels änge och hage ligger intill varandra.
Från 299 kr
Bilden är tagen vid Kauparve gränsande till Hallsarve, där Hans Karlssons stenladugård syns t h och Theodor Thomssons rätt nybyggda träladugård ovanför. Uppe på backarna står Hallsarve väderkvarn utan vingar. Oxeln uppe t v står kvarän idag! Personen är okänd.
Ärtor och bönor drogs upp med hela plantan och torkades på ställningar eller hängdes fastknutna i knippen mot någon vägg, i tröskhuset eller annat skyddat ställe. Här på Kuse har man byggt en sorts hässja som man torkar ärtorna på. Damerna är finklädda, det är nog söndag!
Man kan tänka sig att Hallsarve Hans och Arvid Karlsson är nöjda nu när de kan köra hem råglasset, skörden är bärgad! Fadern Hans styr stutarna, Arvid är troligen ännu för ung för att anförtros en sådan uppgift. Stutarna är ovanligt mörka, men de vita huvudena och de stora hornen är rastypiska. Se även bild nr 55, 56 och 57.
Bilden föreställer ett smalt upplöjt åkerstycke, där Masse velat visa de tvärgående vända plogfårorna på åkerns kortsida längst till höger och hur sådana ser ut med vändplog. Nyodlingarna på Bild 11 och 13 är också gjorda med vändplog. Värt att notera är att bandtunar ännu var den gängse hägnadstypen.
Denna port är tillkommen då långhuset byggdes på 1220-talet. Den kallas "Dopporten" eller "Klockarporten". Det första namnet är troligen äldst. Förr stod dopfunten här innanför och det nyfödda barnet döptes och kvinnan blev kyrktagen efter förlossningen innan de fick komma vidare in i kyrkan. När klockaren efter 1595 bosatte sig i prästgården, gick han in genom denna port. Porten är romanskt rundbågig med ett s k språng med kolonetter, vilka står på baser i form av urnor. Ovanför kolonetterna sitter reliefhuggna kapitäl. Det östra är prytt med en huggen örn som biter i vulsten den står på. Det västra kapitälet är mycket inttressant. Det avbildar t v det gotländska lammet med korsfanan. Lammet har uppåtstående horn, vilket visar att det är en tacka. Tackan är symbol för evigheten eftersom det är kvinnan som för livet vidare. Lammet betecknar också den kristna församlingen och är symbol för det Goda. T h avbildas belätet, symbolen för det Onda. Mitt emellan sitter den lilla ängsliga människan med händerna för bröstet och odjurets klofösedda tass över huvudet och vet inte vilken makt hon skall välja!
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Detta är bruden Anna Jakobssons (Jakobsdotter?) barndomshem, där hon växte upp med föräldrarna Jakob Larsson och Maria Larsdotter, 4 syskon, farbrodern Lars och kanske också farfar och farmor Lars Jakobsson och Anna Olofsdotter. Anna gifte sig vid 27 års ålder med Hallsarve Vilhelm Karlsson, 28 år, och flyttade till hans gård. Vilhelm förekommer på en mängd Massebilder och Anna skymtar också på några. Denna part av Kauparve liksom grannparten flyttade upp från Kauparvegrannlaget neråt Hallsarve genom ett skifte mellan parterna. Manbyggnaden och flygeln på bilden uppfördes 1870. Men boplatsen var nog egentligen gammal. Här lär det ha legat en till två gårdar på medeltiden som hette Hannare (Hanarve?) respektive By och de sista murarna av dessa revs när Kauparve flyttade hit upp. Markerna bakom gården heter ännu By ängsbackar. Man kan se att manbyggnadens tegeltak förlängts i senare tid för att bli moderiktigt. Snickarglädjeverandan bör vara rätt ny på bilden.
Nattens fiske har varit lyckat och här bär man upp strömmingsgarnen från båten. De två vänstra karlarna har skinnförkläden för att skydda kläderna från blöta, det var rätt vanligt att ha skinnförkläden. Masse namnger 3 av 4 karlar.
Halvtunar med en undre del av sten och en övre av trä var förr ganska vanliga. Hade man viss tillgång på sten men inte mycket och detsamma med virke, så kombinerade man materialen. Stendelen kunde vara av gråsten som här, eller kalksten, eller blandat. Vågrätt liggande trolar kallade man för räckar. Bilden är tagen norr om Fie Jakob Karlssons hemåker, landsvägen skymtat t h.
Här kryper svärsonen Alfred, fadern Jakob, dottern Anna och modern Annen på betstycket och gallrar för hand, ett ofta varmt och ryggknäckande arbete.
Nu har alla linknippena kommit på plats inför rötningen. Bilden visar också hur kalt det förr var på Laus backar.
Kvällssolen lyser på 10 räfserskor och 2 karlar i bakgrunden. Strandrummet söder om nuvarande Masarbods fiskeläge börjar bli färdigräfsat. 3 strandbodar skymtar.
Manbyggnaden på Goks är en av socknens 4 stycken byggd i två fulla våningar. Det finns en stenhusresolution på Goks 1793 och den avser troligen nedervåningen. Övervåningen är sannolikt tillkommen vid 1800-talets mitt, då också nedervåningens fönster moderniserades. På bilden har man bytt ut ytterdörren mot en tidsenlig spegeldörr med småspröjsade fönster i översta spegeln. Dessutom har man satt upp hängrännor och stuprör. Den nya flygeln är stor och hög, den innehåller ett sädesmagasin på övervåningen, det ser man på de små vädringsluckorna. Gavelfältet är byggd av trä och taket är täckt med spån, något som blev vanligt omkring förra sekelskiftet. Den innehåller troligen brygghus och drängkammare.
Vad dessa rätt nya småhus innehållit är inte lätt att veta. På loften är det nog magasin. Trädelen kan hysa vagnbodar, medan stendelen kan innehålla lamm- och grishus. T h syns tröskhuset, där vandringen nog är urriven och th ligger ladan.
"Bläistre" förekommer i olika versioner. Här skall man troligen dra motståndaren över en viss gräns genom att krypa bakåt.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Här visas en storbåt eller tremänning upp vid Hörte fiskeläge, som ligger i Burs och inte på När. Som synes är den betydligt större än fisbåten på Nr 390. Den har 4 årtullar och seglades med tre master med sprisegel, alltså ett på höjden rektangulärt segel som hölls uppe med en diagonal s k spristake. Man kunde också ha små toppsegel. På den främre masten hade man trekantiga segel fram mot stäven, den närmast masten hette fock och den yttre hette klyvare.
Man ser här båtens form från sidan, en rätt låg båt med något uppdragna stävar. Storleken är omkring 5.5 meter.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.