Man gick förr till strand när man skulle fiska. Lars Per Hallander, 62 år, har drickagge och matsäck med sig. Han bodde på Hallbjäns på den part som föregick den som Hernbäck/Johnsson har nu. Per Hallander styckade av och sålde all jorden, kanske var han mera intresserad av sjön.
Från 299 kr
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
Masse har bett Fie Jakob Karlsson att ta fram den gamla handvalkan. Här är både över- och understyckena ställda mot en vagn på gårdsplanen så man tydligt skall se de räffelsågade valkbrädorna. Valkor användes för att filta ihop kardad ull till vadmalstyg genom att gnugga ullen mellan bräderna tillsammans med hett vatten. Detta gjordes för hand i en handvalka eller maskinellt med hjälp av vattenkraft.
En sådan här stickmaskin måste någon annan beskriva. Det finns en Maria Mårtensson på Nybygget, 30 år, men denna kvinna är väl äldre?
Tjärvedsbitarna läggs i en cirkel med den tjockare ändan uppåt och byggs på så de bildar en kulle, alla bitar måste luta nedåt så att den utträngande tjäran lätt rinner ner mot hålet i botten. Här har man påbörjat den andra kransen, cirkeln, med tjärved. Se Nr 257.
Hallsarve Oskar och Hans Karlsson knyter bandar. Här är det Oskar som knyter underbanden, vilket var rangordningen, fadern Hans knyter i uppe, vilket var mer ansvarsfullt. Och här knyter faktiskt Hans en styttstörsbande! Se Nr 210! Styttstörarna var viktiga sidostöd som skulle hålla emot tryck från djur och stormar, särskilt viktigt på grunda jordar och öppna platser som här på Lausbackar.
En räcktun var en gles tun med liggande trolar, använd där få djur gick på ett stort område eller där djur bara betade en kort tag. Man kunde ha 2 till 5 räckar på höjden. Här står tunen längs med en liten väg mot en åker. Bilden är tagen längs vägen som går upp på backarna från den stuga Masse bodde i och upp förbi Jakob Söderlunds ställe. Åkern tillhör Smiss Karlssons och är idag sedan länge igenvuxen med ene. I bakgrunden skymtar Smiss, Smiss vät t v och Lausviken längst ut.
En bandtun utan bandar hette stikel- eller strikeltun. Den började som en vanlig bandtun eller så var de första trolarna istoppade i hål i en stolpe tills man fått full höjd. Sedan la man löst en trole och en stör, sedan en trole och en stör åt andra hållet, eller som här stör åt båda hållen. Det här var en tillfällig tun, när man temporärt ville stänga av ett område. Var bilden kan vara tagen är ännu inte klarlagt.
Det här är en ordinär tvåbandstun, dvs det är två bandar på varje störpar. Tunen är tät, lambsäkar. Här visas tunens avslutning, det s k gasshäudet eller gardshuvudet. Tun hette gard innan det lågtyska ordet tun (eg. zaun) kom in på medeltiden.
Det här är en specialvagn byggd för tunga transporter, särskilt för bortkörning av riktigt tunga stenar. Bakhjulen gick att ta av och man kunde skjuta in underredet under stenen och sedan hissa upp underredet på bakdelen igen. Se Nr 176.
Det här är grundvagnen, vilken bestod av en främre och en bakre del, sammanhållna av en rund stam, langviten eller langguten. Langviten stack ut genom bakvagnen och genom hål på olika avstånd i langviten, kunde man med en bult genom bakvagnens fäste och in genom langviten bestämma hur lång vagnen skulle göras för att passa ett visst flak. Vid fästet i framvagnen var vagnen ledad. Bakhjulen var ofta större än framhjulen. Fie Jakob Karlsson vagn är nytjärad.
Första åren med betor lär de efter upptagningen ha rensats med rotborste. Men snart nöjde man sig med en skrapning på sidorna. Att ta upp betorna för hand, rensa och nacka dem var ett mycket tungt och ofta kallt och vått arbete. Se Bild 160! Här tar sonen Rudolf, 22 år, Oskar (JO), 56 år, Elisabet Johanna, 50 år och dottern Emilie, 26 år upp betor på åkern mitt emot gården. I bakgrunden syns kyrkan och till vänster om den Oskars födelsegård vid Bjärges.
Linet hos Hallsarve Karl Mårtensson är utbrett på marken för att torka. Bilden är troligen tagen på de öppna markerna nedåt Lausviken.
Fie Emil Kristiansson verkar ha varit en framåt bonde som snabbt tog till sig nya idéer. Lucern var en ny fodergröda som passade magra och torra marker mycket bra. Här harlucernen torkats och satts ihop i små stackar, sk köislingar, för att torka ytterligare i väntan på att köras in. Bilden är sannolikt tagen på åkrarna sydost om gården med änget vid Byängsbackar i bakgrunden.
Otendagen är eftermiddagskaffet som dricks när merparten av dagens arbete är avklarat. Här intar Snausarve Lars Hanssons familj m fl kaffet vid gårdens slåttermarker nere på stranden söder om det nya fiskeläget Masarbod vid udden Tuten. Strax intill håller grannparten också otendag.
Lars Petterssons familj var stor, han hade 5 barn, varav 2 blev gifta i Lau och hade familjer. Lars hade också 5 syskon med familjer. Lars fru Anna Margareta Larsdotter hade 6 syskon, de flesta med familjer. Med tanke på att det finns ungefär 35 personer på bilden, bör de flesta i släkten vara med här. Fotot är troligen taget vid otendag, eftermiddagskaffet.
Finklädda kvinnor med barn har räfsat ihop höet i Körkänge, troligen skall de små högarna bredas till braidar för torkning. Sådana här atingar var ofta välkomna även om det kunde vara hårt arbete. Nu fick man tillfälle att träffas och prata och god mat fick man också.
Nu är Askängsdöien färdigräfsad och bl a mellan kvinnorna och männen ligger ett stort braide. Kiauk är egentligen en stor höstack, men betydelsen har övergått till att beteckna ett avslutat moment i höarbetet då man får vila sig. Se Bild nr 93, 94, 95, 97, 108 och 109!
Smiss Elisabet, Lise, Vedin, 47 år, har räfsat ihop en famn hö som skall läggas ut till ett braide tillsammans med mera hö.
Här förbereder man liarna för slåtter. Männen i förgrunden har krossat och malt sandsten till ett mjöl som de blandar med smör från burken. Sedan breder de sandblandning på sigdspånet och låter det torka. Halsarve Hans Karlsson provar att bryna upp sigden, liebladet, med sigdspånen. Personerna är: fadern Hans Karlsson, 47 år, som bryner i bakgrunden. Pojkarna är Hans tre söner, från vänster Arvid 14 år, Vilhelm 20 år och Oskar 17 år.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.