Widéen, Ivar, 1871-1951. Kyrkomusiker och tonsättare, domkyrkoorganist i Skara från 1900. Många av Widéens verk hör till kyrkomusiken, såsom en rad koraler, bl.a. "Härlig är Guds himmel blå" (1912) och "Det ringer till vila" (1916) och ett juloratorium (1945). Andra melodier med bestående popularitet är manskören "Serenad" ("Tallarnas barr..."; 1906, text Karlfeldt) och "Röd lyser stugan" (1911, text Linnéa Andrén), även kallad "Smålandssången". http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=342424
Från 299 kr
Strimasund
Tärna 663:1
Dalbo Anton Jakobsson har byggt en ståtlig ladugård åt sig! Stolt står han vid gaveln! Det är två fähusdelar med en foderglugg i taksprånget hitåt och en laddel bortåt. På spärren, takstolarna, ser man att hanbalkarnas ändar sticker ut och att spärren korsar sig i toppen. I klykorna som bildas skall åsar läggas, vilka skall bära raftarna som agen skall vila mot. Väggarna är nu brukslagna. Man har kostat på fönster högst upp på gavlarna, vilka skall ge ljus till loftet även om det är fullt med hö. Se Nr 267.
Ölandshamnen 1863. Slottet är förfallet - ännu skall det dröja nästan 20 år innan Helgo Zetterwall byggde på tornen. Byggnaden mitt i bild minner om att moderniteten kommit till Kalmar. Det är stadens alldeles nyanlagda gasverk där man tillverkade stadsgas till hushåll och gatubelysning, Gasverket flyttade 1907 till Sandås. Till mindre byggnaden till höger var en värmestuga där de som hade ärende till hamnen kunde vila en stund. Den flyttades senare till Rinkabyholm där den ännu, 2021, är en del av en villa. Rakt fram ser man ut i sundet. Barlastholmen och Finngrundet är ännu inte utfyllda.
Prästtallen. Nössemark Tallen som är 10 meter hög med död topp, har ett flertal inskriptioner. Dessa är mestadels enkla inhuggna bokstäver och dateringar från 1874 till 1968. Att tallen kallas för prästtallen är för att tjänstgörande präster från Nössemark på väg till Håbols kyrka, passerade tallen och ristade in sina initialer i barken. Liknande tallfenomen finns på flera platser i Sverige och de kallas ofta för pustetallar därför att man tillsammans med andra resenärer brukade vila ut vid sådana träd. Tallen står invid en offerkast. Se Hembygden 1973, s. 226.
Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Gumman Mellbins stuga. Vinkelladugård och stuga sammanbyggda. "Mellbinsa" var en riktig krutgumma. En gång råkade hon bryta av lårbenet och kom till lasarettet. Efter åtta dagar ville gumman hem, och då underläkaren sökte klargöra för henne nödvändigheten av vila, genmälte hon: "Ja dä får ja säja, så dålia doktorer, som di har nu i Falköping, dä har di väl aldri haft, som ente på ena sånn ti kan plåcka ihop en gammel käring. Hadde ja vart hemma nu, hadde ja allt vart frisker". Doktorn drog sina tvivelsmål "Å, säj ente dä, när ja å Klasa-Kari va ihop å sloss så bröt ho tummen å- m -me- men ja vira om en stor fläskasvål å ätter åtte daer va vi ihop igen." Allt nog, doktorn blev så intresserad av den frispråkiga gumman, att han på sommaren flera gånger reste ut för att hälsa på henne. Hon dog vid 90 års ålder.
Två små barn står i vattenbrynet och håller varandra i hand. De var två av Kustsanatoriet Apelvikens första skrofulösa patienter år 1902. För lungtuberkulossjuka byggdes sanatorier runtom i landet, men i Varberg intresserade sig läkaren Johan Severin Almer för barn och unga med körteltuberkulos. Sommaren 1902 ägnade han åtta veckor åt att för egna medel vårda sex skrofulösa barn. Vården gavs i en bondgård i Apelviken som han hyrt för ändamålet. Maten lagades i Almers hem, Brunstedtska huset inne i Varberg, och fraktades ned till bondgården varje dag med häst och vagn. Stärkande diet ingick nämligen i behandlingen liksom sol- och salta bad, vila och motion. Jodhaltiga medikamenter, t ex fiskolja, användes också som botemedel. Apotekare Wåhlén i Varberg försåg Almers patienter med medicin gratis.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.