Ett balklid består av två stolpar med urtagna hål i. På ena stolpen sitter hålen i mitten, på den andra i ena hörnet. Runda slanka stammar, balkarna, stoppas in i hålen. De hålls på plats av en bräda, lidfalen, som hängs på två lidkrokar av trä, t v på bilden. Översta och nedersta balken saknas. Balklid hade man där man körde ganska sällan, det var ju mycket plock att ta i och ur alla balkarna. Det är inte klarlagt var bilden är tagen.
Från 299 kr
Här har man gjort en mycket enkel öppningsmöjlighet i en trebandstun. Man har lagt lösa räckar mellan två störpar, vilka man stöttat med ett par stenar. Räckarna vilar på bandar vid störparen. Det är oklart var bilden är tagen.
Så här fina vedstackar hade Kauparve Lars Persson gjort, vilket vittnar om att han hade ett visst nöje i att arbeta med veden. Bitarna är mestadels fint kluvna för att passa till en järnspis. Att stapla runda vedstackar var en konst, de hade mycket lätt för att rasa.
Floved var ved från träd som var så pass grova, att man måste spräcka dem för att de skulle torka ordentligt. När de var torra, sågade man bitarna i två eller tre delar beroende på var man skulle elda dem. Till bakugnen och till öppna spisen använde man hellängdare. Hade man vedspis, fick man kanske klyva vedbitarna för att de skulle gå in. Änden på folvedsstapeln kallas huvud. Fie Jakob Karlsson har gjort fina staplar och huven.
Fie Jakob Karlsson och svärsonen Alfred Olsson fäller en tall på nyårsafton! Det är svårt att se vem av dem det är som syns på bilden, men den ene gör fällhugget som styr åt vilken riktning tallen skall falla. Om de sedan hugger hela tallen med yxa, eller om de har en stocksåg, har inte gått att utröna. Tallen innehåller en sågstock (4.20m), resten blev nog ved.
Jakob, Fäi-Jakå, ringvältar med hästarna. Ringvälten är sannolikt ett nytt redskap som köpts in, detta är knappast hemmabyggt. Det är lite ovanlig årstid för ringvältning, mitt i sommaren, men kanske är Jakob tidigt ute inför höstsådden. Det är troligen svalt väder, Jakob har både väst och jacka. Var bilden är tagen har inte gått att avgöra.
August Melander har byggt om ladugården, bara det gamla kohuset är kvar. Men han har troligen återanvänt murarna från den förra ladugården, men murat igen portarna och tagit upp en ny gödseldörr och flera fönster spröjsade i tidens smak. Ladugården har också förlängts, den gamla slutade där ladporten börjar. Man byggde således en ny lada hitom den gamla, vilket innebar att ladugården förlängdes och tröskhuset och bodarna revas bort och gårdsplanen blev motsvarande plats större. Senare byggdes ytterligare en ladugårdslänga i anslutning till nya ladan. Ladugården har försetts med ett foderloft i trä med många spröjsade fönster. Det halmtäckta taket är flackare än det gamla kohusets, vilket gav sämre vattenavrinning, men det var modernt så här. Likaså det stora komplicerat spröjsade fönstret uppe i gavelspetsen.
Masse har stått inne på lillgården och tagit en bild mot ladugårdskomplexet. I förgrunden ses det nya spjutspjälestaketet med de nya järngrindarna och dess stolpar, ett par små päronträd skymtar i nederkanten. På storgården syns ladugården, som precis har fått nytt foderloft med halmtak, bräderna är ännu inte målade och den lagade putsen under loftet har ännu inte kalkats. Fönstren till fähusen och de nya portarna där sattes troligen i redan 1906. Tröskhuset är kvar, men man har satt igen öppningen mellan stenpelarna, kanske har man här gjort en vagnbod. Man har också byggt på tröskhuset med ett foderloft med spåntak. Vid tröshusgaveln står en bodlänga med okända funktioner, gissningsvis grishus, lammhus, hönshus och dass. T h skymtar ett stort hus med många funktioner som fähus och snickarbod.
Masse har tagit en bild av kyrkans nordsida från kastalruinen. Man ser tydligt att kyrkans underhåll är eftersatt. Väggarna är mörka av alger och lavar. På långhuset och sakristian, som skall vara putsade, har putsen fallit av i rätt stor utsträckning. Faltaket, som kyrkan haft problem med i århundraden, ser någorlunda hyfsat ut, men hur tätt det egentligen var går inte att avgöra från bilden.
Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
En vårkväll har masse gått ner och tagit denna härliga bild av Olssons ställe. I bildens mitt ser vi bostadshuset med vardagsfarstun och till höger Oles snickarbod. Till vänster står en äldre bod, kanske i bulteknik, något höjd i senare tid och försedd med spåntak, okänt vad den använts till. Längst till vänster står ladugården med fähus i den högra delen och lada i den vänstra. Här har Ole byggt en väderkvarn av märkligt slag! Kvarnen har en hätta som automatiskt vrider upp sig i vind med hjälp av den åt höger utstickande vindhästen. 6 vingar är helt unikt. Det finns en klar likhet med Södergrens kvarn och frågan är vem som har påverkats av vem, eller om det var Ole som rentav byggde båda, se Bild 614. Till höger om ladugården står en liten bod.
Det har gått 5 år sedan de förra bilderna togs, se Bild 625 och 626, och den gamla bulbyggnaden är riven. I stället har man byggt en ny fähusdel lik den övriga ladugården. Taket är täckt med halm, s k bindtak, det gängse taktäckningsmaterialet i början av 1900-talet, agen tog definitivt slut vid Lausmyrs uppodling omkring år 1900. Tröskhuset ser ruckligt ut, dess tid var förbi. Dasset är påfallande likt det på Botels Hanssons part. Ladugården står ännu kvar och till det yttre oförändrad så när som på taket, vilket är täckt med pannplåt.
Ladugårdens baksida är också sluten, det finns bara en gödseldörr till stallet. Portlidret är närmast och ladporten längre bort. Det är en intressant byggnad med omväxlande bul och stendelar. T v skymtar en bod på gaveln och en vinkelställd byggnad bredvid. I bakgrunden syns ett nytt litet bostadshus i trä med köksfarstu?
Masse har tagit en intressant överblicksbild av Böndes västra parter. Till vänster ser vi Lars Petterssons part med den alldeles nybyggda ladugården och manbyggnaden som syntes på Bild 684. T h ser vi Lars Johanssons manbyggnad, som revs strax efter denna bild togs. Dessa två manbyggnader samt Reinhold Levanders, som ligger alldeles th utanför bild, är påfallande lika varandra. Man har säkerligen hjälpt varandra att bygga, men varifrån fick man intrycken till stilen?
Att klura ut de första ägarna till Böndes parter verkar inte vara lätt. Gården verkar nämligen vara delad i 4 parter tidigare än vad Lauboken uppger, se tidigare om Bönde. 1741 var Lars Jakobsson ägare till denna gårdspart, vilken han kanske ärvt av sin far Jakob Jakobsson. Lars gifte sig första gången med Britta Jakobsdotter från Gerum och andra gången med Gertrud Grelsdotter. Äldste sonen i första giftet Jakob Larsson född 1728 ärvde parten, gift med Helena Johansdotter från Folkedarve i Garde. Deras äldsta dotter Helena Jakobsdotter född 1767 gift 1790 med Per Matsson född 1766 från Östris i Alva ärvde gårdsparten 1794 genom testamente med utlösen till brodern Jakob Jakobsson och systersonen Jakob Andersson. Helena och Per fick 7 barn, varav äldste sonen Per född 1795 tog över, gift 1830 med Greta Gertrud Olofsdotter född 1808 på granngården Husarve. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Olof född 1831 som tog över 1860, gift samma år med Elisabet Danielsdotter född 1835 från Gannor. Olof drunknade 1878 och Elisabet drev gården till 1899, då dottern Amanda född 1864 gift med Lars Pettersson Häglund från Allmänningen blev nästa ägare. Dottern Ida född 1900 gift 1925 med Joel Danielsson född 1900 från Långared i Västergötland blev ägare 1930. De fick tre söner. Gården köptes av Sven-Erik Larsson Botels, och byggnaderna köptes i sin tur av läkaren Wolfgang Rutz med familj, vilka tidvis bott permanent på fastigheten. Helena Jakobsdotter och Per Matsson uppförde det första stenhuset på gårdsparten 1810, vilket sannolikt är det hus som syns i bakgrunden. Detta hus byggde sonen Per och hans fru Greta om med brutet tak och frontespiser omkring 1840 till det utseende vi ser på bilden. Pers och Gretas barnbarnsbarn Ida och hennes man Joel rev huset 1931 och byggde det för tiden supermoderna huset med bla centralvärme som finns kvar idag. På bilden ser vi änkan Elisabet Danielsdotter 69 år längst bak, t h om henne längst bak dottern Amanda 40 år, i förgrunden dotterdöttrarna Agnes och Ester, på brädtraven dotterdottern Ida 4 år och th mågen Lars Pettersson 40 år. Den äldre kvinnan t v med räfsan är hittills okänd, möjligen en svägerska. Man håller på med ladugårdens ombyggnad, därför finns det virkestravar och en bruklave på gårdsplanen.
Denna vackra lilla bulladugård med halmtak kan vara byggd omkring 1865 när detta ställe etablerades. Den har senare byggts till med en lada i resvirke under spåntak. Bakom porten hitåt kan det ursprungligen ha varit en liten lada, senare troligen vagnbod. Därefter följer en hoimd och sedan ett dubbelt fähus och längst bort den nya ladan. 1946 revs denna ladugård bort och man byggde en ny större nere bakom bostadshuset.
Flundrenätet är upphängt på en stång i trädgården och Hallsarve Hans Karlsson och sonen Arvid plockar flundror, vilka delvis lyser med sina vita undersidor. Fångsten är ganska liten.
Här har Masse gjort ett redskapsarrangenmang för textilier, uppställda på en planka mot en vägg för att synas tydligt. Dessutom finns en centimeterstock uppställd. Spinnrocken är av vanlig 1800-talsmodell. Det spunna garnet förs över till haspeln t h. Från haspeln träs härvorna upp på nysteln. Bubinerna hör ihop med vävning.
Standtunen har sitt ursprung i försvarsverk. Då var den övre delen av de stående trolarna längre och spetsade. Standtunarna användes sedan ofta runt delar av gårdstomterna och runt trädgårdar för att få lä, vinden bröts effektivt i standtunen. Standtunens stående trolar vilar mot en under denna stående bandtun. Det gick således åt mycket virke för att resa en standtun. Det var de enda tunar som de förr rätt frittgående grisarna inte kunde böka sönder. Här står en standtun mot de vidlyftiga åkrarna öster om Kauparve Nils Tomassons.
Hörnet på en tun med dubbla gardshuven. Ett hörn kan ha en början och ett gardshuve också, vilket nog var det vanligaste. Bilden kan vara tagen på de öppna markerna med Fie (?) i bakgrunden.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.