Byggnadstakten verkar ha varit hög på denna gårdspart och nya byggnader tillkom hela tiden. Här ses en vedbod i resvirke under spåntak, den har två avdelningar och innehåller troligen någon mer funktion än vedbod. Till höger står ett påkostat sädesmagasin med liggande panel och papptak, rödmålat med vita knutar och fönster.
Från 299 kr
När denna gårdspart flyttades till sin nuvarande plats här på nordvästra sidan om Andersekväiar är ännu inte känt. Det kan ha skett när parten etablerades 1732, men hur partena flyttats vid Botels är inte lätt att få grepp om. Bilden är tagen just vid nerfarten till Andersekviorna. Här ser vi ladugården, där den långa delen i sten under halmtak är tämligen nybyggd. T h står ett tröskhus under faltak från omkring 1870. Byggnaden i bulteknik t v är mycket märklig och av hög ålder.
Masse har förevigat ladugården inne från lillgården. I förgrunden ser man spjälstaketet som börjar bli lite dåligt och en ovanligt välarbetad grind. Manbyggnad och ladugård stod med gavlarna mot vägen, tröskhuset t v hade således långsidan mot vägen. T h skymtar en troligen yngre bulbyggnad innehållande många funktioner. Ladugården med halmtak var sannolikt byggd efter branden 1865. Det var en riktigt lång ladugård med rejält tilltagna utrymmen. Från vänster ses porten till ladan, därefter luckan till en hoimd, hörum. Dörrarna med vackra sidoljusfönster gick troligen till kohuset och hoimden hörde ihop med detta. Vad som fanns bakom dubbelportarna är svårt att veta, någon form av genomkörsel med möjlighet att ta in hö på loftet är troligt. Efter det låg en hoimd som hörde ihop med stallet och längst ut någon form av utrymme med en liten lucka i väggen. Tröskhuset var ungefär jämnårigt med ladugården. Den hade både spån- och faltak täckande ett foderloft med lucka på takets framsida. Ovanligt nog var den förlängd med en vagnbod, se portarna. Mot själva gaveln hade man byggt ett vedskjul.
Brukblandning gjordes i två etapper. I den övre laven blandades kalk och sand, i den nedre hälldes vattnet på och man rörde länge så det blandades väl och att bruken blev seg. Det var ganska vanligt att kvinnor deltog i brukblandningen. Hans Dahlby, 43 år, syns längst fram t h och hustrun Johanna Katarina, 45 år t v, där bakom 3 av sönerna samt en okänd person. Det här är stället alldeles nere vid Nybro norr om vägen. Manbyggningen på bilden tillhör grannfastigheten, Dahlbys hade ett litet stenhus som ännu finns kvar. Den lilla ladugården har halmtak, inte ag. Vindskivorna med "vingar" i toppen är typiska för Lau.
Vi ser Jakob Hanssons ladugårds baksida ut mot norr. Här ser man tydligt att vänstra halvan bestod av ett dubbelt fähus, den fanns säkert behov av mera utrymme, så därför byggdes det en fähusdel utanför tröskhuset, se Bild 1101. Högra delen var lada. 1936 byggdes ladugården om med foderloft av trä täckt av spåntak, senare plåt. Byggnaden finns kvar. Till vänster om ladugården är en port, den var nog både ämnad att hålla djuren på rätt sida och att skydda gården från hårda nodliga vindar och snödrivor. Längst till vänster står en bulbod med en liten lucka, troligen en gödsellucka. Kanske var den grishus?
Bilden är tagen alldeles öster om gården, där troligen gårdens änges- och slåttermarker legat. Dessa har senare odlats upp och dikats, varefter björkar och övriga trädslag bara vuxit i dikena. Idag används dessa marker som beteshagar. Kartstudier får visa hur markerna använts under olika tider.
10 finklädda kvinnor räfsar ihop det nyslagna höet nere vid stranden vid Tuten intill fiskeläget Masarbod.
Det var vanligt att man muntrade upp sig med allehanda lekar och små tävlingar i samband med otendagen, eftermiddagskaffet vid slåttern. Här drar man hank. Det gick till så att två personer satte sig mitt emot varandra med fötterna mot varandras sulor. Sedan fattade man tag i en käpp och höll den mitt över fötterna. På en given signal drog man i käppen och tog spjärn mot motståndarens fötter. Den som orkade dra så hårt att den andre lyfte rumpan från marken vann. En mycket enkel skämtlek. Karlarna på bilden tycker att det är roligt, medan kvinnorna riktar intresset åt annat håll!
Här ses ett arbetsporträtt av Hallsarve Jakob Nilsson, 53 år, när han skär havre. Jakob har traditionella arbetskläder, dvs blus, byxor och den för Lau typiska höga vegakepsen. Var bilden är tagen har ännu inte gått att utröna.
Bilden föreställer ett öppet och lågt liggande landskap och är tagen samtidigt som Bild nr 11. Troligen är den tagen på samma plats.
Den gladlynta gumman Södergren har räfsat ihop ett fång hö och skall lägga ett braide i Hemmor Staplar. Kan det vara Stina Maria Brakarl gift Södergren, 63 år, boende i en nu riven stuga vid Bjärgeskväiars mynning vid Körkakarskväiar?
11 slåtterkarlar gick åt till att slå Snausarve Lars Hanssons strandmark. Det härvar säkerligen svårslagen mark med tuvor och sten som man måste slå runt. Slog man i jord eller ännu värre, i en sten, kunde dagen vara förstörd. Här är det säkerligen hela Snausarve grannlag som slår i närheten av Tuten vid Masarbods fiskeläge.
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Smedjan står som ett bakbygge till flygelns snickarbod, det finns en inre dörr mellan dem. Smedjan verkar med sitt vildlagda flistak vara äldre än flygeln, men det är troligen tvärs om: en av magasinsloftets vädringsluckor är igensatt när smedjans tak kom att dölja den. Smedjan har utåtgående dubbeldörrar, vilket är typiskt. Smedjor och vagnbodar var de enda byggnaderna med utåtgående dörrar iom att dörrarna inte fick ta upp utrymme invändigt pga av alla saker och redskap innanför. Ursprungligen hade smedjan luckor i stället för fönster. Snickarbodens blyinfattade fönster är återanvänt från manbyggnadens vardagsstuga, när dess fönster moderniserades på 1800-talets mitt. I förgrunden skymtar bruklavar.
Varför Oskar Pettersson inte köpte barndomshemmet utan det här stället är inte känt, kanske var barndomshemmet för dyrt. När man ser dessa enkla uthusbyggnader, kan man tänka sig att värdet på dem inte var högt. Om det fanns någon manbyggnad vid köpet är inte klarlagt, inte ens om tomten var bebyggd, men Oskar köpte ett litet bulbostadshus och flyttade hit det 1908, se Bild 591. Uthusbyggnaderna ser äldre ut än 5-6 år, men väder och vind sliter fort i enkla trähus, fast tomten och stigen ser etablerad ut. Den större byggnaden har ett fönster av sådan sort som bostadshus har. Det skulle kunna innebära att detta är det ursprunliga bostadshuset till ett synnerligen enkelt boställe och att Oskar köpte det och granntomten och flyttade dit bulhuset, som fick bli den nya bostaden. De små bodarna var förmodligen redskapsbod, dass, vedbod och kanske fanns där någon gris och höns. Den stora byggnaden skulle kunna hysa en ko med kalv, om den nu inte var bostad åt tex fadern Lars Glans. Fruktträden i förgrunden ser tämligen nyplanterade ut. Se Bild 596.
Det är tröskningsdags hos Lars Hanssons, eller så låtsas de för att Masse skulle få en bild. Men så här års var rågen skuren och torkad, så det kunde vara tröskdags. Annars vid den här tiden blev tröskvandringarna gammalmodiga och ersattes med flyttbara tröskverk dragna av lokomobiler. Här står två stutar inne vid vandringen och en flicka sittande på en monterad sits på dragbommen ser ut att sjasa på dem. Om det finns fler dragdjur vid de andra bommarna går inte att se. Det var barn- eller gubbjobb att köra dragdjuren. Utanför står familjen Lars och Liven Hansson med barnen Harald och Elinda. Det är fler personer med, men vilka de är har ännu inte gått att utröna. Se Bild 67!
Man har grävt små rännor i släken och satt upp pinnar för att markera vars och ens lotter av denna stora släkpage.
Masse har varit i Lau över nyår och tagit denna bild av lammhuset i milt och fint väder. Det är osäkert vilket av de båda delarna som är lammhus. Den lägre lite ålderdomligare delen skulle kunna vara det, lammen behöver ingen stor dörr. Den större dubbeldörren skulle kunna gå till ett russhus. I mitten sitter en stor lucka till en hoimd. Lammhuset, om det nu är det, ser övergivet ut och fungerar kanske som vedbod. Det står en huggpacke utanför och runt trädet står en mängd kasserade saker som två högbockar till fasadarbeten, en höhäcksgavel, en staketbit, grenar och stänger. T h ses grinden som stänger av storgården, man hade ju ofta djur gående löst på gårdsplanen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.