Station öppnad 1894 med stationshus, som 1908 påbyggdes med en våning. Det revs 1980. År 1991 finns endast en torvlada från 1942 och intill denna en vattenhäst i norra delen. Här fanns även ett vattentorn från 1942, rivet 1983. Till SJ 1940. Persontrafiken nedlagd 1968. Det finns en vattenhäst mittemot stationen, där man lastar virke.
Från 299 kr
fotografi
Hallsarve Oskar och Hans Karlsson sätter om en gammal tvåbandstun, man har blandat nytt och gammalt virke. Fadern Hans knyter i den uppvärmda underbanden och sonen Oskar knyter i överbanden, inte styttstaursbanden, för det står ingen styttstaur, stödjande sidostör, där. Rätt klena och krokiga stör tyder på materialknapphet. Bilden ser ut att vara tagen väster om Fie JO Larssons, kyrkan skymtar t h och troligen är det Sunnkörke som syns t v. Se Nr 212.
Theodor och Josefina var tydligen mycket arbetssamma och byggde upp denna lilla gård från grunden på några få år. Här ser vi det fina och i förhållande till gårdens ringa storlek, 11 ha, stora manbyggnaden som på bilden är 7 år gammal. Tydligen byggde man vidare, det är staplat virke i förgrunden. Vi ser Josefina 38 år, Theodor också 38 år och sonen Hugo 8 år sittande på staketet.
Bilden tagen fr. kyrktornet i Bollnäs. Av byggnaderna kan nämnas Sundsåker (byggt 1897 efter branden året innan) i bakgr. till vänster: Baptistkyrkan fr. 1896 i bildens mitt (kyrkan byggdes upp bla. av gammalt virke från en trösklada från Dahlins i Röstebo.) 1899 Högvatten i Bollnäs. Hitom Baptistkyrkan syns bl.a. Bro Huvudgård byggd 1860 av samhällets grundare Georg Henric Collini. Den revs 1966 för Stadshusbygget. Ångsågen fr. 1884 nedbrunnen 1888 och åter uppbyggd året efter till höger i bild. Sågbolaget Bollnäs Ångsågs AB, gick i konkurs 1930 vilket gjorde att 70 man blev arbetslösa. Sågen revs 1935-1936.
Tunen börjar med korta trolar, gärdsel, och allt efter hand som tunen fortsätter blir trolarna längre och längre till full längd på 4.20 m uppnåtts, det var normallängden på allt virke förr. Man la ofta två trolar på varandra, den bästa underst, så den fick bära den övre om den var i dåligt skick. I regel gick det 6 trolpar på höjden genom varje störpar för en hög och tät tun passande alla sorters djur. Här står Jakob Söderlund på vägen utanför sin tun. Det var Masses närmaste granne ett par hundra meter norrut. Det lilla idylliska torpet finns kvar tämligen intakt än idag.
Masse har stått vid gårdens utfart mot åkrarna i sydväst och tagit bilden av tröskhuset och ladugårdsgaveln. Tröskhuset ser lite risigt ut, men det gjorde de flesta tröskhus i socknen vid den här tiden. Eftersom tröskarna inte användes längre, blev tröskhusen en slags vagn- och skräpbodar med bristfälligt underhåll. Här ser det ut som om vandringshjulet ännu är kvar och att det finns mer utrymme till vänster i tröskhuset. Mot ladugårdsgaveln står det trolar och virke, en del ser ut att ha övergått till vedstadiet.
Standtunen har sitt ursprung i försvarsverk. Då var den övre delen av de stående trolarna längre och spetsade. Standtunarna användes sedan ofta runt delar av gårdstomterna och runt trädgårdar för att få lä, vinden bröts effektivt i standtunen. Standtunens stående trolar vilar mot en under denna stående bandtun. Det gick således åt mycket virke för att resa en standtun. Det var de enda tunar som de förr rätt frittgående grisarna inte kunde böka sönder. Här står en standtun mot de vidlyftiga åkrarna öster om Kauparve Nils Tomassons.
Masse har tagit en fin överblicksbild av Husarve från stora landsvägen. Från vänster ser vi gårdens smedja i bulteknik, därefter manbyggnaden, brygghusflygeln, bulmagasinet, grishuset och sist ladugården, vars fähusdel är i sten och laddel i bulteknik, något som var ganska vanligt. På ladans gavel skymtar något bygge, som inte finns kvar idag. Längst till höger ser man lite av uthusbyggnaderna på Bönde Olssons och Hults, se Bild 695-702. Vi ser också tunarna i landskapet och att man delvis har börjat med slantunar av sågat virke längs med landsvägen.
När Theodor Thomsson med hustru Josefina byggde upp denna lilla gård, var det inte den gamla Hallsarveparten som återuppstod, dess mark hade slagits samman med Bjärges. Det var bara gårdstomten som blev densamma, men jorden kom från grannparten. Här ser vi Theodor med häst och vagn framför den nybyggda ladugården. Till vänster står ännu bulbyggnaden med det bakomliggande skjulet kvar, liksom dasset. I bildens kant syns den nya vedboden. I förgrunden till höger är virke uppstaplat till nya byggnationer. Sonen Hugo sitter i grästet innanför den moderna slantunen mot storgården.
Livet vid brädgårdskajerna var livligt under utlastningssäsongen. Foto från ca 1930 taget från Öd och föreställande Kramfors östra brädgård. Hamnkontoret skymtar till höger och kanalens inlopp allra längst till höger i bild. I bakgrunden ligger Kramfors kapell. Tre virkeslastade ångare har ankrat upp framför brädgården, en av dem lastas från spetspråmar, ur vilka just hyvas några "bunschar" virke, var det av prima kvalitet, eller kanske hyvlat, så brukade man använda takpråmar för den händelse ångaren dröjde och lasten fick ligga och vänta. In i bilden från höger ser vi en bogserare med några cementpråmar komma.
"Spingeri" Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades "att svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Tävelsås kyrka anses ha medeltida anor. På den plats där den nuvarande kyrkan är belägen uppfördes en kyrkobyggnad i trä under 1500-talet. Denna kyrka användes fram till 1784 då den revs eftersom ett beslut fattats om uppförande av en ny kyrka. Vid samma tid revs även dåvarande grannsocknen Toftas träkyrka. Tofta församling sammanslogs 1785 med Tävelsås församling. Virke från den båda rivna kyrkorna användes vid uppförande av den nya kyrkan 1784-85. Ursprungligen hade kyrkan en fristående klockstapel med fyra klockor. 1797 flyttades denna och infogades i långhusets västra del och fick funktion av kyrktorn. 1880-1882 byggdes kyrkan om och utvidgades med korsarmar och en sakristia i öster.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.