Tunen börjar med korta trolar, gärdsel, och allt efter hand som tunen fortsätter blir trolarna längre och längre till full längd på 4.20 m uppnåtts, det var normallängden på allt virke förr. Man la ofta två trolar på varandra, den bästa underst, så den fick bära den övre om den var i dåligt skick. I regel gick det 6 trolpar på höjden genom varje störpar för en hög och tät tun passande alla sorters djur. Här står Jakob Söderlund på vägen utanför sin tun. Det var Masses närmaste granne ett par hundra meter norrut. Det lilla idylliska torpet finns kvar tämligen intakt än idag.
Från 299 kr
Masse har stått vid gårdens utfart mot åkrarna i sydväst och tagit bilden av tröskhuset och ladugårdsgaveln. Tröskhuset ser lite risigt ut, men det gjorde de flesta tröskhus i socknen vid den här tiden. Eftersom tröskarna inte användes längre, blev tröskhusen en slags vagn- och skräpbodar med bristfälligt underhåll. Här ser det ut som om vandringshjulet ännu är kvar och att det finns mer utrymme till vänster i tröskhuset. Mot ladugårdsgaveln står det trolar och virke, en del ser ut att ha övergått till vedstadiet.
Standtunen har sitt ursprung i försvarsverk. Då var den övre delen av de stående trolarna längre och spetsade. Standtunarna användes sedan ofta runt delar av gårdstomterna och runt trädgårdar för att få lä, vinden bröts effektivt i standtunen. Standtunens stående trolar vilar mot en under denna stående bandtun. Det gick således åt mycket virke för att resa en standtun. Det var de enda tunar som de förr rätt frittgående grisarna inte kunde böka sönder. Här står en standtun mot de vidlyftiga åkrarna öster om Kauparve Nils Tomassons.
Masse har tagit en fin överblicksbild av Husarve från stora landsvägen. Från vänster ser vi gårdens smedja i bulteknik, därefter manbyggnaden, brygghusflygeln, bulmagasinet, grishuset och sist ladugården, vars fähusdel är i sten och laddel i bulteknik, något som var ganska vanligt. På ladans gavel skymtar något bygge, som inte finns kvar idag. Längst till höger ser man lite av uthusbyggnaderna på Bönde Olssons och Hults, se Bild 695-702. Vi ser också tunarna i landskapet och att man delvis har börjat med slantunar av sågat virke längs med landsvägen.
När Theodor Thomsson med hustru Josefina byggde upp denna lilla gård, var det inte den gamla Hallsarveparten som återuppstod, dess mark hade slagits samman med Bjärges. Det var bara gårdstomten som blev densamma, men jorden kom från grannparten. Här ser vi Theodor med häst och vagn framför den nybyggda ladugården. Till vänster står ännu bulbyggnaden med det bakomliggande skjulet kvar, liksom dasset. I bildens kant syns den nya vedboden. I förgrunden till höger är virke uppstaplat till nya byggnationer. Sonen Hugo sitter i grästet innanför den moderna slantunen mot storgården.
Livet vid brädgårdskajerna var livligt under utlastningssäsongen. Foto från ca 1930 taget från Öd och föreställande Kramfors östra brädgård. Hamnkontoret skymtar till höger och kanalens inlopp allra längst till höger i bild. I bakgrunden ligger Kramfors kapell. Tre virkeslastade ångare har ankrat upp framför brädgården, en av dem lastas från spetspråmar, ur vilka just hyvas några "bunschar" virke, var det av prima kvalitet, eller kanske hyvlat, så brukade man använda takpråmar för den händelse ångaren dröjde och lasten fick ligga och vänta. In i bilden från höger ser vi en bogserare med några cementpråmar komma.
"Spingeri" Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades "att svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Tävelsås kyrka anses ha medeltida anor. På den plats där den nuvarande kyrkan är belägen uppfördes en kyrkobyggnad i trä under 1500-talet. Denna kyrka användes fram till 1784 då den revs eftersom ett beslut fattats om uppförande av en ny kyrka. Vid samma tid revs även dåvarande grannsocknen Toftas träkyrka. Tofta församling sammanslogs 1785 med Tävelsås församling. Virke från den båda rivna kyrkorna användes vid uppförande av den nya kyrkan 1784-85. Ursprungligen hade kyrkan en fristående klockstapel med fyra klockor. 1797 flyttades denna och infogades i långhusets västra del och fick funktion av kyrktorn. 1880-1882 byggdes kyrkan om och utvidgades med korsarmar och en sakristia i öster.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
De gamla fähusen på bilden ser äldre ut än vad de troligen är. Det var sällsynt med ladugårdsbyggnader i sten före 1800-talets mitt. Den större ladugården t v innehöll troligen kohus, dörrarna är rätt smala, liksom de närmaste i den mindre ladugården, vilken här kunde ha hyst ungnötshus, gödselstacken tyder på det. Men att ha gödselnhögen inne på gården, dessutom obehändigt inne i ett hörn, var lite ovanligt, men inte unikt. Dubbeldörrarna t h kan ha gått till ett stall. Den större ladugården ser ut att ha halmtak (bindtak), medan den lilla har faltak. Virke sågades nästan alltid i 7-alnarslängder (@ 4.20m) och var taket större, fick man skarva som här. Trots de skröpliga taken, var byggnaderna nog inte så dåliga, men gammalmodiga. Nu skulle det byggas stort och modernt! Se Bild nr 992, 993 och 994.
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Edet. Troligen 1925-26. "Spingeri" (norska ?). 1. Knut Persson 2. Nils Mellgren (son till nr 3) 3. Karl August Mellgren 4. Karl August Mellgren (son) 5. Algot Fransson, Grönehög 6. Einar Mellgren (son till nr 3) Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades att "svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågsblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Denna part av Bjärges låg förut alldeles intill Bergmans part och dessa två bildade tillsammans en sluten gårdsmiljö med byggnaderna placerade i en fyrkant, precis som uppe vid Bjärges Jakobssons och Melanders före skiftet, se Bild 568, 555 och 563. Denna part tillkom på 1760-talet genom en delning av Lilla Bjärges och skiftades ut till den här platsen 1870. Manbyggnaden ligger i en svag backsluttning, vilket har gjort det möjligt att gräva ut en källare under vardagsstugan i husets högra del, i övrigt har huset bara en sockel. En snickarglädjeveranda har nyligen tillfogats, liksom ett brygghus t h. Där emellan har man byggt ett plank som vindskydd. Mot stårgården står ett spjälstaket med traditionella dubbelgrindar med rombrutig överdel. T h om grinden står troligen ett brunnshus. Framför flovedstraven ligger en del virke, t v om grinden ligger stänger och t h om vedtraven står bruklavar och t v skymtar en brukkärra. Det är troligen om- och tillbyggnader av ladugården på gång! Träden är sannolikt popplar, vilka var omtyckta planteringsträd på 1800-talets andra hälft. Popplarna är borta sedan länge, på lillgården står det päronträd i stället. Annars är det mesta sig likt.
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.