Gårdsinteriör från Wallenbergska trädgården i Linköping. Utifrån andra fotografier är år 1898 en rimlig datering. Inte lång tid före bildens tillkomst hade gården tillhört landssekreterare Adolf Wallenberg och dennes maka. Dessa och inte minst den tidigare ägaren, stadsläkare Johan August Åman, hade anlagt en ståndsmässig trädgård som vid sidan av nytto- och blomsterland kunde medräkna ruddamm, promenadstråk, dekorativa ekonomihus och mer därtill. Det märkliga lusthuset på bilden finns beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder, som i sin barndom ofta besökte platsen. Grottan som det kallades var uppfört under Wallenbergs tid. Dess ytterväggar var klädda med granbark, utom framsidan som bestod av ostronskal. Huset innehöll två rum. Det första hade handmålade tapeter på väggar och tak och saknade fönster förutom små runda gluggar i taket. Det inre rummet hade rundad form och här var väggar och tak klädda med blå-och vitrandig bomullsväv. I byggnaden förvarades främst utrustning och redskap till sällskapsspel. Till höger om Grottan skymtar änden på den kägelbana som Adolf Wallenberg lät iordningställa 1868. Upplysningsvis kom den via en tid på Drabbisdal i Vreta kloster att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid tiden för bilden var fastigheten invecklad i en rad avstyckningar och ägobyten. Några personer som överensstämmer med bildens kvinnor har inte gått att finna.
Från 299 kr
fotografi
Detta lilla hus är en mycket liten parstuga med ett rum på varje gavel, en farstu på framsidan mot landsvägen och en vardagsingång på baksidan genom en liten farstukvist direkt till köket. Huset är ett pinnmurshus: en enkel bulstomme håller samma tunna väggar av småsten och bruk, utvändigt klädda med brädpanel. Taket är täckt med spån. T v skymtar den lilla bulladugården, se Bild 751. Denna boplats kom till omkring 1875 när Lars Lyander född 1850, son till båtsmansdottern Greta Cajsa Bofred på När, gift 1878 med Johanna Alström född 1853 från Buttle byggde här. De fick sonen Edvin 1885, gift med Elna Maria Lindholm från Tveta. Edvin blev lokförare och bodde i Västerhejde. Lars dog tidigt och Johanna bodde kvar i huset till sin död 1937, då Edvin och Elna ärvde det. Fastigheten köptes till sommarbostad 1950 av Gösta Pettersson i Stockholm. Nya ägare Anette och Göran (?) Lövgren... Vem flickan är på bilden är inte känt. Kanske en sondotter till Hanna.
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. Åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Viksjö kyrka. Kyrkan uppfördes 1927-28, sedan det gamla brukskapellet från Västanå genom vådeld brunnit ner till grunden den 8 februari 1926. Efter ritningar av arkitekt David Frykholm i Härnösand uppfördes den nuvarande kyrkan av timmer av byggmästaren J. Wiklander. Flera av de gamla kyrkstallarna finns bevarade.; Kyrkan har en stomme av liggtimmer. Planen är åttkantig, med utskjutande vapenhus och sakrstia. Det valmade taket är täckt med träspån. Fasaderna är klädda med vitmålad, stående träpanel. Klockstapeln har en lökformigt svängd kupol ovanpå ett fyrkantigt torn. Den inköptes 1789 på auktion och tillhörde tidigare Högsjö kyrka. Kyrkorummets väggar och tak är klädda med vitmålad träpanel. Bänkdörrarna och vissa detaljer är marmorerade. Golvet är brädlagt. Predikstol och altaruppsats är utförda av snickarmästare Erik Johan Näslund. Altartavlan är ett verk av Stig Bergh. På läktarbariären finns tretton målningar av Arne Bohman.
Viksjö kyrka. Kyrkan uppfördes 1927-28, sedan det gamla brukskapellet från Västanå genom vådeld brunnit ner till grunden den 8 februari 1926. Efter ritningar av arkitekt David Frykholm i Härnösand uppfördes den nuvarande kyrkan av timmer av byggmästaren J. Wiklander. Flera av de gamla kyrkstallarna finns bevarade.; Kyrkan har en stomme av liggtimmer. Planen är åttkantig, med utskjutande vapenhus och sakristia. Det valmade taket är täckt med träspån. Fasaderna är klädda med vitmålad, stående träpanel. Klockstapeln har en lökformigt svängd kupol ovanpå ett fyrkantigt torn. Den inköptes 1789 på auktion och tillhörde tidigare Högsjö kyrka. Kyrkorummets väggar och tak är klädda med vitmålad träpanel. Bänkdörrarna och vissa detaljer är marmorerade. Golvet är brädlagt. Predikstol och altaruppsats är utförda av snickarmästare Erik Johan Näslund. Altartavlan är ett verk av Stig Bergh. På läktarbarriären finns tretton målningar av Arne Bohman.
Viksjö kyrka. Kyrkan uppfördes 1927-28, sedan det gamla brukskapellet från Västanå brunnit ner till grunden den 8 februari 1926. Efter ritningar av arkitekt David Frykholm i Härnösand uppfördes den nuvarande kyrkan av timmer av byggmästaren J. Wiklander. Flera av de gamla kyrkstallarna finns bevarade. Kyrkan har en stomme av liggtimmer. Planen är åttkantig, med utskjutande vapenhus och sakristia. Det valmade taket är täckt med träspån. Fasaderna är klädda med vitmålad, stående träpanel. Klockstapeln har en lökformigt svängd kupol ovanpå ett fyrkantigt torn. Den inköptes 1789 på auktion och tillhörde tidigare Högsjö kyrka. Kyrkorummets väggar och tak är klädda med vitmålad träpanel. Bänkdörrarna och vissa detaljer är marmorerade. Golvet är brädlagt. Predikstol och altaruppsats är utförda av snickarmästare Erik Johan Näslund. Altartavlan är ett verk av Stig Bergh. På läkarkarriären finns tretton målningar av Arne Bohman.
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.