Grannarna på Smiss Artur Karlsson och Vilhelm Karlsson (de var inte släkt) har byggt en ovanligt stor fiskebåt, tvåmänning, tillsammans. Här ligger den nytjärad utanför Vilhelms 8 år gamla ladugård. Masse har varit noga med att på fyra bilder visa båtens form.
Från 299 kr
Masse visar här en stor fiskbåt, tvåmänning. Han har tagit bort durkarna, golvbräderna och tofterna, sittbrädena, så man ser insidan av båten med alla hel- och halvrängar. Båten har 3 par årtullar. Nabbu är Laubornas klassiska fiskeläge ute på nordöstra udden av Nyen på När. Det var fördelaktigt om fiskeläget kunde ligga på en udde så man slapp ro så långt ut till fiskeplatserna. Här ses en mängd båtar av samma sort uppdragna på stranden eller liggande i länningar, en slags ränna mellan stenrader i strandskvalpet eller grävda som diken in i land. Omkring 15 båtar går det att urskilja på bilden. Båtarna ägdes oftast gemensamt av 2-3 gårdsparter, särskilt storbåtarna hade flera ägare. Nabbu innehöll ett stort antal strandbodar, varav många var s k liggbodar med öppen spis, där man kunde övernatta. Stängerna är s k lysarstänger, inseglingsfyrar. Förr eldade man med tjärved uppe i toppen, senare hissade man upp fotogenlyktor med spegelglas bakom. Detta för att fiskarna mörka nätter skulle kunna hitta den rätta vägen hem.
En nybyggd fiskebåt, en s k tvåmänning, blänker nytjärad på Fie Jakob Karlssons gård. Det här är en traditionell spetsgattad snipa, spetsig i båda ändarna. De gotländska allmogebåtarna var av tre storlekar, vilka kunde variera en hel del i storlek inom varje sort. De var heller inte identiska över ön, utan olika utlagda, breda-smala, och högre-lägre stävar bl a. De var alltid klinkbyggda med hel- och halvrängar, spant. Den minsta på 3.5-4.5 m för fiske närmast stranden kallades enmänning, mellanstorleken benämndes tvåmänning eller fiskebåt och var ungefär 5-6 m lång. Tremänningen kallades för storbåt och användes till utsjöfiske och behövde som namnet säger 3 mans besättning. Bredvid flovedstraven står förmodligen en läm att täcka en del av båten med när den är uppdragen på stranden, för att solen inte skall skina så hårt på bordläggningen att den spricker.
Rängar är spant i en snipa. De är sågade av självvuxet virke, i regel genom en stubbe med rotben, vilket var mycket svårsågat, särskilt förr när det skulle göras för hand. Här hänger 5 rängar på staketet på tork, troligen hos Fie Mattias Oskar Larsson, "U" kan vara en felskrivning, för någon med "U" i förnamnet finns inte.
Masse har fått Nils Hallanders familj på När att både sätta upp sjö-ryssjor och att posera. Den stora bandan där fångstarmarna slutar är halvcirkelformad och har alltså en platt undersida, till skillnad mot å-ryssjornas som är runda. På Nr 385 med de nyfikna barnen ser man tydligt struten som fisken skall simma in i. Sjö-ryssjorna verkar ha längre fångstarmar än å-ryssjorna, vilket är naturligt, det finns inte samma utrymme i ån.
Smiss Vilhelm Karlsson, 40 år, sätter bete på långreven. Reven sitter fästad i noggrann ordning på en bräda som heter anglekimb, när man är på sjön måste det gå fort och lätt att få reven i sjön utan att det trasslar till sig. På stolen intill ligger en stor skärbräda med småskuret bete mm. Vilhelm har vanliga arbetskläder. Lägg märke till att blusarnas knäppning oftast litepå sidan om mitten. Han har traditionell vegakeps. Pojken som skymtar är sannolikt 4:e sonen Verner, 5 år.
Smiss Artur Karlsson, 24 år, sitter och betar långrev till torskfiske, oftast använde man strömming eller baingyl, spigg, till bete, skurna i små bitar. Flera långrevar hänger mot väggen. Kvinnfolki stickar nånting, man fick aldrig vara utan nyttig sysselsättning. Den yngre kvinnan är Arturs fostermor Elisabet Vedin, 48 år, och den äldre är Arturs fostermormor Eva Sofia Jakobsdotter Vedin, 77 år. Alla är klädda i arbetskläder, men Artur har en märklig skjorta, kanske något han fått med sig från USA. Smiss norra part.
Masse har lagt ner stort intresse på fisket med många bilder på bl a redskap. Här har han hängt upp Hallsarve Theodor Thomssons långrev för torsk på en vägg och satt papper bakom så långreven skall framträda tydligt.
Smiss Christen Christensson börjar här slå ihop två tåtar vid vedboden medan barnbarnen Vilhelm och Verner tittar på. Se Nr 322, 323.
Vävstolen är troligen uppställd i salen hos Fie Oskar Larssons. Det ser ut som om man väver något tunt, kanske handdukar, och mycket är redan gjort. Rummet har sannolikt originaltapeter från 1880-talet, medan dörren verkar var äldre. En kakelugn skymtar t h. Skänken och pigtittaren är ungefär jämnåriga med huset. En av Masses ytterst få interiörbilder.
Goks Olivia "Liva" Jonasson Vedin, 59 år, sitter utanför dörren till manbyggningen och gör härvor till stickgarn. Hon är klädd i traditionella arbetskläder med huvudduk.
Det har gått 2½ vecka sedan bild nr 255 togs. Stubbarna är uppsågade och i stort sett spräckta, men Vilhelm och Arvid spräcker ännu ett par rotben med blaigare och nyde, kil och träslägga. Nu hugger farfar Tomas och pappa Hans upp bitarna till lagom storlek för sojdet, tjärdalen. Kvinnorna plockar all spillved som blir över, det är troligen mamma Katarina t v och farmor Stina Lisa t h. Se Nr 255.
När det var olika ägare på var sida om tunen, hade man ansvar för halva tunsträckan var. För att markera början och slut för vars och ens bit gjorde man ett gardshuvud mitt på sträckan. Bilden kan vara tagen vid Bandeläins Täppu norr om Mattsarve.
Denna släde liknar mest en liten kälke och kunde väl bara användas till lättare transporter som grenar o dyl.
Masse låter oss här se kraftöverföringssystemet från vandringshjulets drivaxel genom väggen till tröskverkets olika kugghjul på ladan. Detta blev möjligt iom att man rev ladväggen. Som synes är tröskverket i gott skick, men dess saga all!
Sladden var till för att kara ut ojämnheter i åkerytan. Stockarnas nedre främrekant kunde vara järnskott. Se Bild nr 22!
Vi ser gården från åkrarna i väster. Manbyggnaden har fått papptak och ser prydlig ut. Uppe vid skorstenarna sitter en dam! Hustrun Anna Brita eller någon av döttrarna? Skorstenarna är ovanligt höga i Lau, ofta är de bara hälften så höga eller mindre än så, särskilt på södra Gotland. Manbyggnaden ser ut att vara blind på baksidan så när som på kammaren mitt i huset, detta var vanligt på 1700-talshusen. Brygghuset är rätt litet och det innehöll nog bara just brygg- och bakfunktionerna. Dasset är däremot stort. En rejäl vedhög fyller utrymmet mellan dasset och utfarten vid ladugårdshörnet.
Masse har stått vid gårdens utfart mot åkrarna i sydväst och tagit bilden av tröskhuset och ladugårdsgaveln. Tröskhuset ser lite risigt ut, men det gjorde de flesta tröskhus i socknen vid den här tiden. Eftersom tröskarna inte användes längre, blev tröskhusen en slags vagn- och skräpbodar med bristfälligt underhåll. Här ser det ut som om vandringshjulet ännu är kvar och att det finns mer utrymme till vänster i tröskhuset. Mot ladugårdsgaveln står det trolar och virke, en del ser ut att ha övergått till vedstadiet.
Hallsarve Josefina Nilsson, 50 år, sitter med skärbrädan i knäet och rensar flundror. Hon skar av huvudet, fenorna och tog ur inälvorna, vilka katten kalasar på. Flundrorna flåddes i regel aldrig, utan man åt upp skinnen, även det hårda och sega ryggskinnet. Flundrorna stektes färska, men fick man mycket så saltades de in och koktes sedan.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.