En idag försvunnen Linköpingsmiljö vid åkanten där Nygatan möter Stångån. Tidens adress var Nygatan 2 men den vackra villan låg i längsled utmed Strandgatan. Fastighetens ägo går tillbaka till fabrikör Asklunds dagar och har med sitt angenäma läge sett en rad innehavare genom åren. Tiden för villan upphörde i samband med tillkomsten av Tekniska verkens anläggning i början av 1950-talet. Här en dokumentation från 1950.
Från 299 kr
Parti av Repslagaregatans norra delar i Linköping omkring år 1900. All bebyggelse i nära betraktan är sedan länge riven. Fotografiet togs från nuvarande Repslagaregatan 5 och toppen av Emanuelkyrkans tornspira och något mer av S:t Larskyrkan i söder kan vara hjälp för orientering. Den obebyggda tomten i bildens förgrund saknade anmärkningsvärt länge gatuhus och skulle så göra tills Mjölkcentralen etablerade sig i början av 1920-talet.
Kungsgatan 4 i Linköping från gårdssidan. Den påkostade villan lät bankkamrer Carl Arvedsson uppföra på den tomt han undantagit vid sin försäljningen av Stångs kvarn i början av 1860-talet. Bland efterföljande ägare kan nämnas länsveterinär Gustav Lyckens och vid tiden för bilden änkefru Iris Magnusson. Huset revs kort efter fotoåret 1972 i samband med exploatering av området. I bakgrunden skymtar Malte Månsons industrilokal utmed Hamngatan.
Vattentornet i Linköping under uppbyggnad. Vattentornet togs i drift i början av juni 1958. Utsikt från vattentornet mot söder med Södra Majelden i förgrunden. Vattentornet är 46 meter högt. Byggarbetsplats. Utsikt. Byggarbetare. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Källa ödekyrka var från början ett torn i västra delen, byggt omkring år 1170. Under stenkyrkans första tid ansåg man att, det mäktiga västtornet, som var minst en våning högre än nu, var fullt tillräckligt skydd för bygden. Omkring 1200-talet föreställer vi oss att nästa byggnadsperiod tog vid. Ett nytt kor, lika brett som långhuset, men högre en detta, byggdes. Något senare byggdes en skyttevåning över hela kyrkan. Därmed blev kyrkan en av öns starkaste sockenfästningar.
Här ser vi en fin bulparstuga från 1700-talet. Husen på den tiden hade sällan mer än två fönster till varje rum, ibland bara ett. Det ser ut som om huset har dubbla faltak! I bakgrunden syns en bulbod under faltak som var ställets uthus. Bulladan i bakgrunden tillhörde Nybygget Mårtenssons se Bild 1034. Det är intressant att träbyggnadskulturen ännu hade någa exempel kvar i början på 1900-talet. En stentun av väldigt liten sten syns t v och sedan ett spjälstaket.
Oskar Jakobsson har byggt en fin liten ladugård. Den är intressant för han har byggt fähusdelen i bulteknik, vilket är mycket sent i början på 1900-talet. Man ser att virket är klent, men välgjort. Foderloftet är i resvirke och taket är täckt med halm. Ladugården är mörk på bilden, så antingen är den tjärad eller struken med Falu rödfärg. På baksidan har Oskar precis byggt ett skjul.
Det var en riktigt fin bulladugård Söderbergs hade. Den kan nog ha tillkommit 1835, men spåntaket är givetvis nyare, från början hade den säkert ag. T v var det troligen vagnbod. Sedan följde ett fähus med hoimd t h och därefter lada. Det ser inte ut som det var någon verksamhet på stället när Masse var där, inga saker framme nånstans. Ändå flyttade inte Söderbergs förrän 1920.
Hallsarvebröderna (?) lastar på släke på en långgrund strand i början på hösten. Det våta släklasset är säkerligen tungt, så det behövs två dragare. Hallsarve hade knappast 4 hästar och två likadana vagnar, så det bakre ekipaget hör nog till nån annan gård, om det nu inte är så att det är flera Hallsarve-parter involverade i det här arbetet. Drickbyttan står t v om de främre hästarna!
Takstolsresningen har nu fortsatt till laddelen av bygget. Med förvånansvärt primitiva metoder, bara två fastknutna stänger, lyckas man resa upp takstolarna och få dem på plats. Sedan lägger man bara ett par lösa plankor på hanbalkarna för gubben uppe att gå på. Synd att Masse inte var med när de byggde stenväggarna, likaså fortsättningen av taken, panelen och fönstren. Ladugården blev tyvärr inte så långlivad, den brann ner i början på 1950-talet.
Makarna Nils och Gertrud Linde med vänninan Ingeborg Löfgren i det gröna. Enligt påskrift invid sjön Roxens strand. Nils Linde var vid tiden en välkänd garverifabrikör och läderhandlare i Linköping. Parets bostad och makens verkstad låg invid Storgatan i höjd med Sankt Larskyrkan. Ingeborg var gift med redaktör Emil Kjellberg och därmed svärdotter till den radikale tidningsmannen Isidor Kjellberg. Enligt nämnda påskrift är bilden tagen i 1900-talets början.
Vid 1800-talets mitt lades Drottninggatan ut i Linköping. Stadens expansion i söder krävde ett nytt stråk att bebygga utmed. Med början vid gatans östra delar uppfördes relativt enkla hus. Bildens Drottninggatan 16 är ett talande exempel och som låg utmed kvarteret Djäknen. Med tiden utvecklades önskemål om Drottninggatan som en paradgata och när bebyggelse nådde mer centrala delar krävde stadens styre mer artikulerade hus. Foto 1964.
Väderkvarnar har aldrig satt sin prägel på landskapsbilden i Östergötland. Av det knappa handfulla antalet kvarstående vingburna kvarnar finns den på Vallabacken i Appuna. Från senaste mälden i början av 1900-talet till tiden för bilden, hade den blivit en allt sorgliga syn. Snart skulle lyckligtvis bättre tider möta kvarnen. Under hösten 1955 beslutade kommunfullmäktige i Folkunga att väderkvarnen skulle iståndsättas till hembygdsminne och tillsammans med markägaren kom den att renoveras och åter få vingar.
Ågatan 41 och 39 i Linköping. I början av 1950-talet skulle husen komma att monteras ned för nya placeringar i friluftsmuseet Gamla Linköping som Spegelmakaregården respektive Jungfru Lovisas gård. Vid fototillfället 1938 hade man för första gången på evigheter -sannolikt någonsin- fri sikt mot husen på sina ursprungliga platser. Personal från Östergötlands museum passade på att dokumentera dem i samband med saneringsarbeten i det framförliggande kvarteret Borgaren.
Vy mot tre välbekanta byggnader i Linköping, Miljonpalatset, Brandstodsbolagets kontor och Teatern. Så mycket mer var inte byggt i området i början av förra seklet. Stadens enda aveny var emellertid utlagd med sina dubbla körfält. I kanten av vad som senare kom att läggas ut som Vasatorget hade man vid tiden gjort halt i väntan på vidare bebyggelse västerut. Staden kom som känt att utvidgas men inte utmed dubbel vägbana.
Vy mot Norsholms herrgård vid Motala ströms utlopp från sjön Roxen. Närmast, bortom träden, ligger godsets nya huvudbyggnad, uppförd under 1860-talet efter arkitekt Axel Kumliens ritningar. Till höger den lägre, gamla mangårdsbyggnaden, som på grunden till en från 1680-talet ofullbordad herrgårdsanläggning, erhöll sitt rådande uttryck i början av 1800-talet. Vid tiden för bilden ägdes godset av kapten Axel Abelin och hustrun Eva Elisabeth, född Broström.
Vy över Järntorget i Linköping mot gårdarna på adresserna Storgatan 62-70. Trevåningsbyggnaden i blickfånget var i början av 1800-talet i familjen Pihls ägo, vilket namngivit gränden Pilens backe som mynnar ut genom valvet. Envåningsbyggnaden intill är den gamla Skolmästaregården, det vill säga rektorsbostad, och uppförd i slutet av 1600-talet. År 1897 blev mekanikern Karl August Pettersson ägare till gården och denne inredde där en av stadens första cykelverkstäder. Båda gårdarna är flyttade till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Den siste arrendatorn av Ekholmens gård avflyttade 1961 och därefter gick förfallet snabbt. Under lång tid hade gården varit en av de största i Landeryd socken med en sammantagen areal över 400 hektar. År 1901 styckades ägorna i inte mindre än 72 jordbruksegnahem, 31 villaegnahem och en fastighet med kvarn (Hjulsbro gård). Ändå fanns det mark kvar att med början 1967 bebygga ett stort antal hyreshus i området kallat Kvinneby. Bilden visar gård kort före rivningen 1964.
Lusthuset på tomten till villa Wauxhall i Hejdegården. Ursprungligen stod huset i den så kallade Wernerska trädgården i centrala Linköping och flyttades till området omkring förra sekelskiftet. I Hejdegården tillhörde lusthuset till en början hemmansägare Jonas Jonzons egendom Villaberg men hamnade på Wauxhalls tomt vid avstyckningen för villan. Sedan 1958 är lusthuset placerat i Gamla Linköping. I förstone i trädgården till Spegelmakaregården, från 2006 invid Wärdshuset. Här dokumenterat av Östergötlands museum 1952.
Interiör från Källbergs fotoaffär på Sankt Larsgatan i Linköping. Bördig från Kallmora i Dalarna kom Sven Källberg till Linköping i början av 1940-talet. I mer än 45 år kom han att vara verksam som fotograf och fotohandlare i staden. I mitten av 1950-talet var Sven Källberg en av de drivande i bildandet av fotolaboratoriet Linkopia. Sedemera knöts även Expert till företaget och bildade en internationell butikskedja för hemelektronik.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.