LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för nystan

Antal träffar: 816
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus.

Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen.

Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.

Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.

Från 299 kr

Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.

Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.

Från 299 kr

'Monterad orre. ::  :: Text till bilden: ''Orren, med sin klufna stjert, är derigenom väl skild från våra öfriga arter af slägtet. Hos honan är likväl detta mondre märkbart. Han finnes ganska allmänt i hela vårt land både i skogar och i skoglösa men vilda trakter, men helst nedslår han sina bopålar der, hvarest björken växer till större träd. Han går ej så högt upp i fjellen eller mot norden som tjädern och öfverskrider ej granens region, då denna art deremot är allmän, så långt upp som furen bildar skog. Om vintern äter han björkknopp, annars späda blad och bär af flerfaldiga slag. Särdeles efterfrågad för köttet,  eftersökes han flitigt af vår landtbefolkning, men då han likasom så många andra hönsfoglar bringar till verlden en stor skara af ungar, är han ej så lätt att utrota, om ock många orter finnas, i hvilka äfven denna prydliga skogsfogel numera saknas. Denna hans stora fortplantningsförmåga gör ock, att orren inom loppet af 3-4 år hastigt förökar sig å en ort, der han nästan är utskjuten, blott man skonar honom och ej i otid förstör ynglet.'' /August Wilhelm Malm år 1866. ::  ::  :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. ::  :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

'Monterad orre. :: :: Text till bilden: ''Orren, med sin klufna stjert, är derigenom väl skild från våra öfriga arter af slägtet. Hos honan är likväl detta mondre märkbart. Han finnes ganska allmänt i hela vårt land både i skogar och i skoglösa men vilda trakter, men helst nedslår han sina bopålar der, hvarest björken växer till större träd. Han går ej så högt upp i fjellen eller mot norden som tjädern och öfverskrider ej granens region, då denna art deremot är allmän, så långt upp som furen bildar skog. Om vintern äter han björkknopp, annars späda blad och bär af flerfaldiga slag. Särdeles efterfrågad för köttet, eftersökes han flitigt af vår landtbefolkning, men då han likasom så många andra hönsfoglar bringar till verlden en stor skara af ungar, är han ej så lätt att utrota, om ock många orter finnas, i hvilka äfven denna prydliga skogsfogel numera saknas. Denna hans stora fortplantningsförmåga gör ock, att orren inom loppet af 3-4 år hastigt förökar sig å en ort, der han nästan är utskjuten, blott man skonar honom och ej i otid förstör ynglet.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

Från 299 kr

'Monterad fiskljuse. ::  :: Text till bilden: ''Fiskljusen är en af våra större roffogelar, bland hvilka han bland annat utmärker sig genom sina äfcen undertill kullriga klor. Sommartiden se vi honom ofta öfver åar och insjöar. Vintern, som här sätter en islom för hans visthus, förjagar honom dymedelst till sydligare länder. Från Skånes slättter långt upp i Lappmarken är han ej sällsynt. Allmännast förekommer han dock i våra mellersta landskap och mest i de östra. Han bygger och bor i höga träd, oftast i grannskapet af något vattendrag och lefver nästan uteslutande af fisk. Då han utsett sitt byte i böljan, stannar han i luften på sina uppåtböjda, flaxande vingar och med nedåtsträckta ben, tills han äntligen hastigt nedstörtar och griper sitt offer. Ej sällan händer det, att han då slår sina långa, cirkelböjda klor i ryggen på en fisk, oftast en gädda, som är honom för tung, men då får han ock pligta med lifvet. I lyckligaste fall far han med en fick, som då krampaktigt vrider sig och ej lärer finna stort behag i att såder i hast blifva höjd mot skyarna.'' /August Wilhelm Malm år 1866. ::  ::  :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. ::  :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

'Monterad fiskljuse. :: :: Text till bilden: ''Fiskljusen är en af våra större roffogelar, bland hvilka han bland annat utmärker sig genom sina äfcen undertill kullriga klor. Sommartiden se vi honom ofta öfver åar och insjöar. Vintern, som här sätter en islom för hans visthus, förjagar honom dymedelst till sydligare länder. Från Skånes slättter långt upp i Lappmarken är han ej sällsynt. Allmännast förekommer han dock i våra mellersta landskap och mest i de östra. Han bygger och bor i höga träd, oftast i grannskapet af något vattendrag och lefver nästan uteslutande af fisk. Då han utsett sitt byte i böljan, stannar han i luften på sina uppåtböjda, flaxande vingar och med nedåtsträckta ben, tills han äntligen hastigt nedstörtar och griper sitt offer. Ej sällan händer det, att han då slår sina långa, cirkelböjda klor i ryggen på en fisk, oftast en gädda, som är honom för tung, men då får han ock pligta med lifvet. I lyckligaste fall far han med en fick, som då krampaktigt vrider sig och ej lärer finna stort behag i att såder i hast blifva höjd mot skyarna.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

Från 299 kr

'Monterad skogsduva, sedd från sidan. ::  :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. ::  :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. ::  :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

Från 299 kr

Mölndals konstisbana år 1973. Den invigdes hösten 1959 och låg invid Mölndalsån mitt emot Centrallasarettet. Den var mycket uppskattad av ungdomen i bygden för här kunde skolungdomen träna på skridskor och spela ishockeymatcher. Under högsäsong var isbanan fulltecknad på kvällarna vid idrottsföreningarnas tävlingsmatcher. Dessutom uppläts isbanan till allmänheten för motions- och nöjesåkning.

Isbanan var uppbyggd på en jämn bädd av sand och grus, på vilken ett invecklat rörsystem låg. Rören vilade på ett underlag av

Mölndals konstisbana år 1973. Den invigdes hösten 1959 och låg invid Mölndalsån mitt emot Centrallasarettet. Den var mycket uppskattad av ungdomen i bygden för här kunde skolungdomen träna på skridskor och spela ishockeymatcher. Under högsäsong var isbanan fulltecknad på kvällarna vid idrottsföreningarnas tävlingsmatcher. Dessutom uppläts isbanan till allmänheten för motions- och nöjesåkning. Isbanan var uppbyggd på en jämn bädd av sand och grus, på vilken ett invecklat rörsystem låg. Rören vilade på ett underlag av "syllar" eller ribbor över hela planbädden. Mellan rören var ett avstånd på cirka 10 cm. Över detta var det påfyllt med grus mellan rören, så att dessa nästan täcktes. För att frysa själva istäcket däröver fordrades att underlaget först frusits ned och fått "tjäle". En kylvätska, bestående av ammoniak, pumpades in i rörsystemet. Kylvätskan höll vid utpumpningen en temperatur av cirka -20 grader. När kylvätskan återkom från systemet hade den en temperatur av cirka -5 grader. Vatten spolades då över bädden och frysningen av istäcket började. Istäcket var ca 5 cm tjockt. Kylvätskan cirkulerade sedan oavbrutet i rörledningarna för att hålla istäcket lagom fruset. För att undvika sprickbildningar i isen måste kylvätskans temperatur noggrant varieras, allt eftersom den omgivande luftens temperatur steg eller föll. 1978 flyttades Mölndals gamla isbana till Kållereds sportanläggning där den återigen började att användas omkring 1978-1979.

Från 299 kr

Denna part tycks ha kommit till omkring 1690 och ägdes då av Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Deras dotter Anna Larsdotter född 1702 var gift med båtsmannen Mattias Thomsson Garde och de fick dottern Margareta Mattisdotter 1730. Hon gifte sig 1748 med Rassmus Larsson från Ammunde i Burs och de tog över gårdsparten omkring 1750. Deras yngsta dotter Margareta Rassmidotter född 1759 ärvde parten. Hon gifte sig 1790 med Lars Larsson född 1761 från Smiss och deras son Rassmus Larsson född 1799 blev näste husbonde.

Rassmus Larsson gifte sig 1821 med Catarina Maria Olofsdotter född 1796 från Linde och deras äldsta dotter Sara Margareta född 1823 blev näste ägare när hon gifte sig 1840 med Lars Persson född 1816 från Fie. Deras yngste son Jakob Larsson född 1850 blev näste ägare, gift med Lovisa född 1848 från När. Deras äldsta dotter Emma född 1876 övertog gårdsparten 1899, gift med Oskar Danielsson född 1871 från Fie. Sonen Harry Danielsson född 1903 blev näste ägare 1936, gift 1930 med Elsa Larsson född 1906 från Botels. De fick tre döttrar, varav yngsta dottern Vivi född 1937 tog över gårdsparten omkring 1968, gift med Irving Löfgren från Dalbo i Halla. De fick barnen Katarina och Sylve och 1990 tog Sylve född 1960 över, sambo med Carina Olsson född 1963 från Hallute på När. De har döttrarna Jeanette född 1988 och Veronica född 1991.

Från vänster ser vi Lovisa 56 år, maken Jakob Larsson 54 år, dottern Emma 28 år, dotterdottern Annie knappt 4 år, mågen Oskar Danielsson 32 år med dottersonen Harry knappt 1 år i barnvagnen. Ynglingen t h är hittills okänd. Gårdsplanen tycks delvis tjäna som vedbacke. Mot trädet står en stor mängd trolar, färdiga att använda till tunar, sådana stod det vid nästan varje gårdspart.

Denna part tycks ha kommit till omkring 1690 och ägdes då av Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Deras dotter Anna Larsdotter född 1702 var gift med båtsmannen Mattias Thomsson Garde och de fick dottern Margareta Mattisdotter 1730. Hon gifte sig 1748 med Rassmus Larsson från Ammunde i Burs och de tog över gårdsparten omkring 1750. Deras yngsta dotter Margareta Rassmidotter född 1759 ärvde parten. Hon gifte sig 1790 med Lars Larsson född 1761 från Smiss och deras son Rassmus Larsson född 1799 blev näste husbonde. Rassmus Larsson gifte sig 1821 med Catarina Maria Olofsdotter född 1796 från Linde och deras äldsta dotter Sara Margareta född 1823 blev näste ägare när hon gifte sig 1840 med Lars Persson född 1816 från Fie. Deras yngste son Jakob Larsson född 1850 blev näste ägare, gift med Lovisa född 1848 från När. Deras äldsta dotter Emma född 1876 övertog gårdsparten 1899, gift med Oskar Danielsson född 1871 från Fie. Sonen Harry Danielsson född 1903 blev näste ägare 1936, gift 1930 med Elsa Larsson född 1906 från Botels. De fick tre döttrar, varav yngsta dottern Vivi född 1937 tog över gårdsparten omkring 1968, gift med Irving Löfgren från Dalbo i Halla. De fick barnen Katarina och Sylve och 1990 tog Sylve född 1960 över, sambo med Carina Olsson född 1963 från Hallute på När. De har döttrarna Jeanette född 1988 och Veronica född 1991. Från vänster ser vi Lovisa 56 år, maken Jakob Larsson 54 år, dottern Emma 28 år, dotterdottern Annie knappt 4 år, mågen Oskar Danielsson 32 år med dottersonen Harry knappt 1 år i barnvagnen. Ynglingen t h är hittills okänd. Gårdsplanen tycks delvis tjäna som vedbacke. Mot trädet står en stor mängd trolar, färdiga att använda till tunar, sådana stod det vid nästan varje gårdspart.

Från 299 kr

Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar.

Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131.

T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597.

Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar.

Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.

Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar. Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131. T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597. Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar. Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta.

Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår