Modell med baddräkt, förmodligen tillverkad i ylle. Fotografens ant: Trikåfabriken Företaget grundades 1914 och då byggdes en fabrik upp på Herrhagen i Karlstad. I början tillverkades enbart bomullstrikå men efter några år togs även ylle och silke upp i produktionen samtidigt som fabriken utökades med eget färgeri och blekeri. 1937 inköpte bolaget Dala Väveri AB, Tidafors och Molkom som drevs som under namnet AB Värmlands Trikåfabrik avdelning B. Fabrikerna var mycket moderna med bland annat glastak för att tillvarata dagsljuset och högtalaranläggningar för att genom musik ge de anställda stimulans i arbetet. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Från 299 kr
Större grupp män med ordensband. Fotografens ant: Herr Lindqvist. Trikåfabriken. Företaget grundades 1914 och då byggdes en fabrik upp på Herrhagen i Karlstad. I början tillverkades enbart bomullstrikå men efter några år togs även ylle och silke upp i produktionen samtidigt som fabriken utökades med eget färgeri och blekeri. 1937 inköpte bolaget Dala Väveri AB, Tidafors och Molkom som drevs som under namnet AB Värmlands Trikåfabrik avdelning B. Fabrikerna var mycket moderna med bland annat glastak för att tillvarata dagsljuset och högtalaranläggningar för att genom musik ge de anställda stimulans i arbetet. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Orkestern "Eight Swingers" spelar bakom en artist i steppskor som står på ett eget runt podium med texten "Noblesse". Artisten har sminkat sig stereotypt på ett sätt som på den tiden ansågs efterlikna en svart man. Detta förekom i varietéliknande underhållning. Eight Swingers bildades av Ynge Persson, som spelade saxofon, klarinett och fiol (även i Moon Band). Vid trummorna sitter Erik "Izze" Nilsson (som även hade Izzes orkester) och Erik Kvartse står vid kontrabasen. Övriga musiker kan vara: Gösta Kristoffersson, trombon; Gösta Bäckman, trumpet; Helge Kristensson, altsax; Arne Berglund, piano. Orkestern upplöstes 1939. Meddela oss gärna om du vet vilka musikerna på bilden är!
Bert Renées orkester med ordinarie trumslagare främst i utstyrsel som nog ska föreställa en sjöman från sydligare nejder i byxor breda nedtill, "basker", tjusarlock i pannan, scarf och armtatueringar. På bild 2 (med högre upplösning) framgår att det ena dragspelet är av märket Settimio Soprani, vilket är ett av Italiens äldsta varumärken. År 1863 startade Paolo Soprani företaget Soprani tillsammans med sina bröder. Han byggde den första tillverkningsanläggningen på deras bondgård i Castelfidardo. Samarbetet blev kortvarigt för varje broder startade istället sitt eget företag. Settimio tillverkade sina dragspel 1872-1945. (Se även bildnr GB2_4019-4020)
Ur Emily Jobsons (f. Matton fotoalbum). Ateljéporträtt av ingenjör Hugo Gerlach. En för Varberg betydande man decennierna kring sekelskiftet 1900. Han blev förmögen inom stenhuggeribranschen och startade Skandinaviska Textilfabriks AB i staden. Gerlach var engagerad i politik och föreningar. Han tog bland mycket annat initiativ till Varbergs fasta frivilliga brandkår, byggde stadens vattenledning, uppförde eget elektricitetsverk till sin stora villa och var tidvis ledamot av såväl drätselkammaren som stadsfullmäktige. Intresserad av växter och natur skapade han ett orangeri med tropisk värme i sin egen trädgård men såg också till att både staden och folkparken Påskberget fick planteringar och gröna stråk.
Gideå kyrka. Till att börja med hölls kyrkliga sammankomster i en lada i Norrgidsjö. Gideå hörde vid denna tid som kapellförsamling under Arnäs och blev senare 1811 annex samt eget pastorat 1822. Under åren 1804-1809 började en kyrka uppföras av timmer, ut- och invändigt försedd med stående brädfodring. Torn tillbyggdes åren 1812-1813, enligt uppgift i inventeringsprotokoll 1831, enligt andra källor 1823 (Bygdén). Invigningen skedde däremot inte förrän 1818. Tornet ritades av stiftsbyggmästaren Simon Geting och byggdes upp sommaren 1815 enligt sockenstämmoprotokoll. Geting bodde i prästgården 49 dagar. Till hjälp som arbetsledare och byggmästare hade han snickaren Jonas Arnström.
Lärarinnan Berta Engström (fotografens mor) i Sällstorp sitter med fyra skolbarn i sitt eget finrum vid ett bord med duk på. "Det regnade så det kom inte så många elever." Flickan till vänster närmast kameran heter Hulda, Toesa Holmåkra, pojken vid väggen heter Herman Johansson, Horses och pojken till höger är Ragnar Johansson, Swes Holmåkra. Eleverna har var sin skrivtavla och mot krukväxten i mitten lutas smala häften. Vid dem står tre små korkförsedda apoteksflaskor med innehåll. Rummet har olika tapeter på ömse sidor om fönstret och på bonaden står det: "Med glädtigt sinne i fredligt tjäll, vi lyckan önska till livets kväll." Trasmattor pryder golvet.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Mössebergs Folkets park. År 1908 startade Verdandi gamla folkparken vid Mösseberg. Fr.o.m. 1911 övergick Folkets Park till eget företag. På möte med Folkets husförening beslöts den 25 april 1928 om sammanslagning av de båda föreningarna. Men redan 23 augusti följande år enades man om parkens förflyttning och 7 december samma år undertecknades köpkontrakt med Bernhard Gustafsson om förvärv av området å "Mossen" nära Ällagatan eller nuvarande stadsäga 509. Där startade nya Folkets Park i augusti 1930 och därmed var Mössebergs Folkets park saga all. Denna park låg å Öster Nolgården stadsäga 890, vanligen kallad Nolgårdens äng. Var belägen nedanför bergsluttningen ovanför en lägre årsträckning. Dansbanan i norra hörnet och serveringen i sydvästra delen.
Skrivet på vidhängande papper: På grund av förbuden mot landsköp och bondeseglation måste lantbefolkningen länge mestadels bedriva sin sjöfart med små farkoster i köpfärder för avsättning av "sin egen avel" och inköp av förnödenheter till eget hushåll. När dessa förbud under 1800-talet upphävdes och efterträtts av närings- och seglationsfrihet, vidtog snabb utveckling och differentiering. Kustseglationen fick karaktär av "maritim gårdfarihandel" och övergick också till ren fraktfart bl.a. med styckegods för kustorternas köpmän. Här ligger sådana kustseglare och lastar styckegods i stora hamnkanalen framför länsresidenset i Göteborg 1933. Fotograferat av: O. Thulin
Enligt Bengt Lundins noteringar: "Ljungs Herrgårdspensionat". Text på kortets baksida: "Ljungs Herrgårdspensionat. Inneh. Fru K. Edvardsson född Normell. Ex. Sjuksköterska. Pensionatet med synnerligen vackert läge inom trädgård och park, 1 km. S. om stn, 500m. Ö. om ångbåtsbryggan, 1 min. från busshpl. Öppet juni-aug. Fyra rum med 7 bäddar i annex. Mat: 3 mål 4:50, helpens. pr dag vid minst en veckas vistelse. Tillfälle till dietisk och vegetarisk kost. El. ljus. W. C. Rinnande vatten i 6 rum. Sällskapsrum. Badställe med klippor tillhör pensionatet, 3-5 min. till badhusen i Lyckorna. Eget lantbruk. Tel. Ljungskile 66".
Gruppbild av kvinnor vid Stiftelsen för gamla tjänarinnor, Vanadisvägen 26.
Interiör från bostad i Stiftelsen för gamla tjänarinnor, Vanadisvägen 26.
Jenny Stålhammar, en släkting till barnen på Salshult, som redan tidigt upptogs som eget barn av majoren Jon Stålhammar och som senare under många år stod för hushållet på Salshult. Sedermera flyttade hon tillsammans med fröken Aurore Stålhammar till Vetlanda, där denna hade köpt en egen gård och där hon ännu bor. Bilden av Jenny är tagen 1927 på hennes sjuttioårsdag, där hon sitter i ett hörn av hemmet omgiven av porträtt från Salshult. Ett par år senare avled Jenny Stålhammar. Porträtten på fotot äro: Ovan modellens huvud det stora porträttet: major Jon Stålhammar, porträtt efter fotografi av konstnären Gustav Franzén, vilken levde i dessa trakter, på väggen till höger om modellen majorskan Marie-Aurore Stålhammar, född av Pontin.
Fröken Jenny och Aurore Stålhammar utanför "stora byggningen" på Salshult, färdiga för avresa till prästdottern Ellen Telanders bröllop, hösten 1907. Fröken Jenny Stålhammar var fosterdotter till major Jon och fru Stålhammar och upptogs av dem redan som litet barn. Hon bodde på Salshult ända till hemmets upplösning, varefter fröken Aurore och hon bildade eget hem i Vetlanda Pukaregård, där Jenny dog 1928. Fröken Jenny var den som förestod hushållet på Salshult och hon skildras som en mycket förnämlig husmoder. Hon hade en hel del gamla recept på god mat, som hon emellertid inte var villig lära ut. Dessutom kände hon bygden och framför allt Salshult på sina fem fingrar. Fröken Aurore Stålhammar bebor ännu 1931 egen villa i Pukaregården i Vetlanda.
Porträtt av Signe Åberg. Född i Flistad 1867 som dotter till Carl Ludvig Åberg och hustrun Laurentia Charlotta Bergman. Fadern var upplysningsvis yngre bror till den välkända arkitekten och konstnären Henrik Åberg (1841-1922). Signes far fick dock ett kortare liv. Han avled i sviterna av maginflammation, nyss fyllda 30. Änkan och barnen flyttade därefter till släktingar i Ekkällan söder om Linköping men något senare till egen bostad i själva staden. Från 1880-talets mitt verkade Signe som lärare vid Linköpings så kallade småskolor. Som kvinnlig lärare förblev hon som tiden påbjöd ogift livet genom. Under år 1905 lämnade hon dock sin plats i moderns hushåll och flyttade till eget boende invid Drottninggatans östra ände. Tiden där blev emellertid kort. Hon avled redan i februari månad 1906.
Exteriör från Wennbergs Mekaniska, första smedjan. Man står vid en vagn. 1864 flyttade Carl Johan Wennberg som smedlärling till Karlstad. Några år senare startade han en mindre verkstad för reparationer av redskap, vagnar och båtar som lade grunden till AB C. J. Wennbergs Mekaniska Verkstad. På 1870-talet beslöt sig Wennberg för att börja med vagntillverkning i större skala. 1875 inköpte han ett stort tomtområde, den så kallade Rönnigska gården, med ett därpå liggande vagnmakeri. Efter hand upptogs även tillverkning av andra artiklar och på 1890 uppfördes ett eget gjuteri i Viken, belägen intill Mariebergsviken. Åtta år senare flyttades hela verkstaden dit. Från vagnmakeri utvecklades rörelsen till ett betydande industriföretag med tillverkningara som, specialmaskiner och apparater till cellulosaindustrin, spel och dammluckor för vattenkraftanläggningar, varpbåtar, timmerbuntningsverk, hydraliska lyftmaskiner och pressar, bogserbåtar, isbrytare med mera. Carl Johan Wennberg var företagets ledare ända fram till 1925. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Stationen byggd 1892 med stationshus öster om banan från samma år.för (Hässleholm -) Vittsjö - Markarydsbanan på östra sidan av bangården. När Skåne - Smålands järnväg, SSJ anslöt 1894 delade bangård med Hässleholm - Markaryd Järnväg, HMJ man byggde ett eget stationshus på den västra sidan, kallat Markaryds Västra. Dess funktioner flyttades till SJ-stationen 1932. Västra är 1991 en personalbyggnad. Det finns även ett större godsmagasin och tvåportars lokstall kvar. En fjärrblockeringskur, Fjb-kur har tillkommit. Ställverkshuset på plattformen revs 11 april 1988. De båda stationerna slogs samman 1932 och övertogs av SJ 1940. Vid sammanslagningen slopades östra godsmagasinet och ett lokstall med tillhörande verkstad. Stationshuset, en och en halv våning i trä, har fått en mindre tillbyggnad samt genomgått en grundlig renovering. Efter att båda banorna förstatligats 1930 kom Markaryd Västra att användas för annat ändamål. Stationsbyggnaden revs 2010.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.