Birgitta Marnung vid gånggriften i Gillhög. Gånggriften är en megalitgrav. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr. Gånggriften består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. Källa Wikipedia.
Från 299 kr
Fyren Långe Jan byggdes 1785 och tändes första gången den första november. Den var då 60 alnar hög (ca 36 meter). Med sina i dag 41,6 meter är den Sveriges högsta fyr. Den byggdes som en öppen stenkolsfyr. Fyrens nuvarande lanternin och lins-system är från 1907. Långe Jan vitputsades 1845 och någon gång under senare delen av 1800-talet fick den sin ring, under första tiden röd för att sedan ändras till svart. Den elektrifierades år 1948 och är i dag obemannad och helt automatisk.
Ritning av Fyrbåken på Ölands Södra Udde, uppförd år 1785. Fyren Långe Jan byggdes 1785 och tändes första gången den första november. Den var då 60 alnar hög (ca 36 meter). Med sina i dag 41,6 meter är den Sveriges högsta fyr. Den byggdes som en öppen stenkolsfyr. Fyrens nuvarande lanternin och lins-system är från 1907. Långe Jan vitputsades 1845 och någon gång under senare delen av 1800-talet fick den sin ring, under första tiden röd för att sedan ändras till svart. Den elektrifierades år 1948 och är i dag obemannad och helt automatisk. Originalet är en akvarell från 1700-talet. Ritningen finns i färg och obeskuren på Uppsala universitetsbibliotek.
Frans Trybom, så kallad underofficer på stat vid Första livgrenadjärregementet i Linköping från 1843 till önskat avsked 1875. Vid sidan av det militära var han även kronouppbördsskrivare inom Dals och Aska härader under åren 1851-1854 och brännvinskontrollör under perioden 1851-1871. Dessutom syssloman vid lasarettet i Linköping. Från 1850 gift en första gång med Karolina Petronella, född Petersson, men skild 1869. I december månad 1878 ingick han ett andra giftermål, nu med Anna Charlotta Margareta, född Svensson. Trybom var född i Fornåsa men bodde större delen av sitt liv i Linköping.
Heden i Digesgård Strandheden i Digesgård har under långa tider varit betesmark. Då hölls buskar och sly borta. Så försvann korna och heden slyade igen. På 90-talet rensades heden från sly och buskar i kommunal regi och korna kom tillbaka. Det var positivt för heden, men det fanns boende som inte gillade det. En tid av sabotage följde, då elstängslet gång på gång klipptes av. Som en reaktion på trakasserierna försvann korna några år. 2005 dök det upp hästar. Ännu 2011 betade islandshästar varje sommar på heden till glädje för de boende runt om. Bild 1 På 90-talet betade kor igen på strandheden i Digesgård efter många, många års uppehåll. Bild 2 Ett anslag vid alla ingångar till strandheden talade om en ny tid. Nu skulle det vara hästar som betade av heden. Bild 3,4 o 5 Strandheden i Digesgård med vy norrut och en flock fredligt betande hästar. Bild 6 Hästarna betar på heden i Digesgård med Morups Hallar i bakgrunden.
En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)
Soidet är förfallet, i förgrunden har det rasat in i den s k källaren där tjäran rann ut vid bränningen. Själva soidet ser ut som en stor stenlagd tratt med hål längst ner, det skauge, ögat. Därifrån rann tjäran ner i en urholkad och urborrad stock till en tapp i stockens ände och därifrån fyllde man spann med tjära som sedan hälldes i tunnor. Ett soide pyrde i flera dygn och skulle passas noga likt en mila så det inte brann upp. Detta soide restaurerades på 1970-talet och man brände där en gång under Vanges Lasse Bendelins i Burs ledning. Soidet ligger mellan Smiss och skjutbanan.
Trots att tidens gång påverkat bildens kvalitet får vi skatta oss lyckliga över denna unika dokumentation av Råby chokladfabrik. Industrin på Råbys ägor invid Motala ström hade redan vid tiden för bilden gamla anor som bland annat yllestamp, färgeri och oljeslageri, men epoken som chokladfabrik var kort, knappa tio år. Rörelsen grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. Efterhand övertogs verksamheten av Cloetta med Olof German Svensson som disponent och under dennes ledning växte tillverkningen fort förbi platsens kapacitet. Ny fabrik, dagens Cloetta, kom därför att uppföras vid Malfors. När den stod klar 1902 var den upplysningsvis Skandinaviens största chokladfabrik.
Sjösås nya kyrka. Carl-Gustaf Blom-Carlsson vid Överintendentsämbetet utarbetade 1851 ett ritningsförslag till en kyrkobyggnad empirestil för Sjösås församling. Det dröjde dock nio år innan bygget kom i gång på grund av oenighet om vilken sida av byvägen i Viås kyrkan skulle byggas. 1860 påbörjades arbetet under ledning av byggmästare Sven Nilsson från Torsås och murarmästare P Olsson från Uråsa. 1865 var kyrkan färdig. Den första gudstjänsten hölls den 13 augusti samma år av bygdens son, teologie doktor Pehr Sjöbring, Kalmar, medan invigningen förättades den 10 september av biskop Henrik Gustaf Hultman.
Någon gång under 1600-talet fick Asa säterirättigheter. Genom Brita Lilliesparre, gift med Johan Ulfsparre, kom Asa till släkten Ulfsparre som ägde gården till 1781. Överstelöjtnanten Gustaf Leijonhufvud köpte Asa 1794 och gården ägdes av släkten i nästan 100 år. Det var Gustaf Leijonhufvud som uppförde nuvarande huvudbyggnad i nyklassicistisk stil. 1945 konfiskerades Asa från familjen Stinnes-Söderström, av den svenska statens s k flyktkapitalbyrå som inrättats vid krigsslutet för att beslagta tyskt kapital i Sverige. Asa säteri övergick vid konfiskationen i Domänverkets ägo som nu började använda det som demonstrations- och skogsvårdsskola med en omfattande utbildningsverksamhet.
Vittaryds kyrka. Kyrkan i Vittaryd uppfördes någon gång under medeltiden och ersatte en stavkyrka vars rester har påträffats ett stycke österut. Kyrkan som är uppförd i sten består av ett rektangulärt långhus med ett rakslutet kor. En timrad sakristia vid norra sidan tillkom troligen 1787. År 1827 lät man mura igen dörren på södra sidan och rev vapenhuset. Nuvarande ingång togs upp vid västra sidan och ett nytt vapenhus uppfördes. Samma år revs det platta innertaket som byttes ut mot ett tunnvalv av trä. Rester av det ursprungliga innertaket finns bevarade i sakristians panel.
Sjösås nya kyrka med omgivningar. 1847 bestämdes att den nya kyrkan skulle byggas i Viås cirka 4 km norr om Sjösås gamla kyrka, belägen i Braås. Carl-Gustaf Blom-Carlsson vid Överintendentsämbetet utarbetade 1851 ett ritningsförslag till en kyrkobyggnad empirestil. Det dröjde dock nio år innan bygget kom i gång på grund av oenighet om vilken sida av byvägen i Viås kyrkan skulle byggas. 1860 påbörjades arbetet under ledning av byggmästare Sven Nilsson från Torsås och murarmästare P Olsson från Uråsa. 1865 var kyrkan färdig.Den första gudstjänsten hölls den 13 augusti samma år av bygdens son, teologie doktor Pehr Sjöbring, Kalmar, medan invigningen förättades den 10 september av biskop Henrik Gustaf Hultman.
fotografi
Knysten. Korgmakare Carl Ramm, som har lärt sig yrket av sin far, tillverkar företrädesvis mindre korgar av god kvalitet. Han använder sig uteslutande av vide och sälg. Rötterna kan användas som material, men sådana korgar blir mindre hållbara och får ej så vacker ytfärg. En användes endast till större korgar av lägre kvalitet. Vilket insamlas under förvintern från minst 5 år gamla träd och buskar. Virket delas i fyra delar, varefter vidjan barkas. Denna skäres till, så att de avspjälkade spånen får önskad bredd. Spånens tjocklek beror helt på årsväxtens kraftighet. För att spånen skall bli mjuka och flätbara, läggs de i vatten. Materialet till stommen och varpen tages av virket närmast kärnan. Stommen spikas ihop medan varpen sticks in under flätningens gång och helt hålls ihop av spånflätningen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.