Huset i Widebergska gården sett från söder. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.

Från 299 kr

Gråborg är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Skurkvarn vid Jordhamn. Några kilometer norr om Sandvik ligger Jordhamn. Här står Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Intill kvarnen finns även lämningar av äldre kreatursdrivna skruvandringar. Sedan lång tid tillbaka har ölänningarna använt sig av kalksten. Den blev också tidigt en viktig handelsvara. I städerna runt Östersjön finns byggnader som innehåller både obearbetad och slipad kalksten från Öland. För att kunna slipa stenen byggde man ett s.k. skurverk (skurkvarn). Ölands äldsta kända skurverk framkom vid arkeologiska undersökningar av den gamla handelsplatsen i Köping. De visar att man redan under tidig medeltid slipat sten på ön. Till en början drogs skurverken av oxar eller hästar s.k. hästvandring. I mitten av 1800-talet kom så skurkvarnen där man utnyttjade vinden som kraftkälla. Att sköta skurkvarnen var mestadels en kvinnosyssla medan männen seglade runt för att sälja stenen. Skurverk har funnits över hela Öland, de stora flertalet återfanns dock på norra delen av ön längs den s.k. "Stenkusten". I Persnäs socken fanns under en tid ett ca. 20-tal verk. Gamla fotografier visar att det fanns 4-5 verk i Grönhögen på södra Öland omkring år 1905. (Hämtat från www.olanningen.com)

Från 299 kr

Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Bild tagen vid resa till USA i september 1977, då var det de dövblindas världskongress, den första Helen Keller-konferensen. Gruppporträtt vid Madison Square Garden. Madison Square Garden är en arena i New York City i USA. Den ligger på 7:e avenyn mellan 31:a och 33:e gatan på Manhattan och är uppförd ovanpå järnvägsstationen Penn Station. Publikkapaciteten är nästan 20 000 sittande vid basketmatcher och 18 000 sittande vid ishockeymatcher. I byggnaden finns också en teater och restauranger, barer med mera. Den nuvarande byggnaden är den fjärde med samma namn, arenorna har dock legat på olika platser i området. Idag används arenan bland annat till boxning, ishockey (New York Rangers), basket (New York Knicks, New York Liberty och universitetslaget St John Storm), cirkus och konserter. Många kända artister som Swedish House Mafia, Simon & Garfunkel, Michael Jackson, Queen, Johnny Cash, Led Zeppelin, The Who, KISS, Jimi Hendrix, Elvis Presley, Rolling Stones, Frank Sinatra, Elton John, John Lennon, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Bob Marley, One Direction och Justin Bieber har spelat i arenan. De svenska band som har spelat i arenan är The Hives den 10 oktober 2007, samt Swedish House Mafia den 16 December 2011. Arenan har även använts under filminspelningar, som exempelvis under slutscenen i Music and Lyrics, Star Wars II och Godzilla. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Bild tagen vid resa till USA i september 1977, då var det de dövblindas världskongress, den första Helen Keller-konferensen. Gruppporträtt vid Madison Square Garden. Madison Square Garden är en arena i New York City i USA. Den ligger på 7:e avenyn mellan 31:a och 33:e gatan på Manhattan och är uppförd ovanpå järnvägsstationen Penn Station. Publikkapaciteten är nästan 20 000 sittande vid basketmatcher och 18 000 sittande vid ishockeymatcher. I byggnaden finns också en teater och restauranger, barer med mera. Den nuvarande byggnaden är den fjärde med samma namn, arenorna har dock legat på olika platser i området. Idag används arenan bland annat till boxning, ishockey (New York Rangers), basket (New York Knicks, New York Liberty och universitetslaget St John Storm), cirkus och konserter. Många kända artister som Swedish House Mafia, Simon & Garfunkel, Michael Jackson, Queen, Johnny Cash, Led Zeppelin, The Who, KISS, Jimi Hendrix, Elvis Presley, Rolling Stones, Frank Sinatra, Elton John, John Lennon, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Bob Marley, One Direction och Justin Bieber har spelat i arenan. De svenska band som har spelat i arenan är The Hives den 10 oktober 2007, samt Swedish House Mafia den 16 December 2011. Arenan har även använts under filminspelningar, som exempelvis under slutscenen i Music and Lyrics, Star Wars II och Godzilla. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Handskriven text på bildens baksida: "Uddevalla Artur Nilsson". Skrift som förvarades i anslutning till bildmaterialet: "Utställning Artur Nilsson 26 maj - 28 oktober 1984 Göteborgskonstnären och fotografen ARTUR NILSSON visar över sommaren fotografier tagna i Göteborg mellan 1920 till fram till idag samt västkustbilder och kamratporträtt. Samtidigt visas ett tjugotal akvareller också dessa med motiv från Bohuslän. Artur Nilsson föddes år 1900 i ett trähus på Mariebergsgatan. Gatan ligger i Majorna på Gråberget. Det var på Gråberget han lekte som barn, favoritplatsen låg högst uppe på berget vid den gamla inseglingsfyren med utsikt över vattnet. På Gråberget, nu bebyggt med höghus, promenerade han med sin far och studerade blommor och fåglarnas bobyggen. Som barn badade han vid Klippan vid Kustens varv. Älvens vatten var så rent att där fanns badhus för män respektive kvinnor. Fadern var plåt- kopparslagare och morfadern stuveriförman i hamnen. Många göteborgsfamiljer promenerade i hamnen på söndagarna och så gjorde även Artur Nilsson med sin far. Litteraturen kom Artur Nilsson i kontakt med genom 25- öresböcker som fadern köpte. Den svenska, numera klassiska litteraturen, gavs ut i denna serie samt även utländska författare som Victor Hugo och Zola. Vid 14 års ålder började Artur Nilsson måla akvarell. Motiven var närliggande, framför allt hus i Majorna. Han skrevs in som elev på slöjdföreningens skola då han var 17 år. Vid samma skola, sedemera omdöpt till Konstindustriskolan, arbetade han som lärare i 18 år från 1947. Efter skolgången arbetade han som reklamtecknare på SKF som litograf på Oscar Isacsons tryckeri. Under semestrarna kunde han åka med Marstrandasbåten och stanna till på öarna några dagar, måla och fotografera, sedan fara vidare. Göteborg och Bohuslän har varit och är de områden från vilka Artur Nilsson hämtar sina motiv. Fotograferat har Artur Nilsson gjort sedan han vid 17 års ålder skaffade sin första kamera. I utställningen visas fotos från gamla Majorna, från Fiskehamnen, kajerna i Göteborgs hamn och kamratporträtt."

Från 299 kr

Gråborg, med S:t Knuts kapell i bakgrunden. Gråborg i Algutsrums socken i Mörbylånga kommun är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. S:t Knuts kapell är en kyrkoruin belägen i Mörbylånga kommun på Öland. Den ligger intill fornborgen Gråborg. Namnet härstammar från den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086. Kapellet uppfördes under 1100-talet och övergavs under 1500-talet och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Gettlinge gravfält mot norr. Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.som hos järnålderns skeppssättningar. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Gettlinge_gravf%C3%A4lt

Från 299 kr

Gråborg, med S:t Knuts kapell i bakgrunden. Gråborg i Algutsrums socken i Mörbylånga kommun är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. S:t Knuts kapell är en kyrkoruin belägen i Mörbylånga kommun på Öland. Den ligger intill fornborgen Gråborg. Namnet härstammar från den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086. Kapellet uppfördes under 1100-talet och övergavs under 1500-talet och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Gråborg med S:t Knuts kapell i bakgrunden. Gråborg i Algutsrums socken i Mörbylånga kommun är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. S:t Knuts kapell är en kyrkoruin belägen i Mörbylånga kommun på Öland. Den ligger intill fornborgen Gråborg. Namnet härstammar från den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086. Kapellet uppfördes under 1100-talet och övergavs under 1500-talet och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr