Ulvö. Marviksgrunnan. Bänk för gältråg. Skötstenar på bryggan. På stången hänger linor att förankra fiskeredskap med. På ställningen längst fram, ställdes gältråget, som fylldes med strömming när den skulle gälas.
Från 299 kr
Gustaf Norell, fiskare och torpare i Solumsbyn bär ut sina skötar för att fiska strömming i Sjövikens vatten. Även hans söner Verner och Helge kom att utöva samma yrke under första delen av sin levnadstid.
Smiss Artur Karlsson, 24 år, sitter och betar långrev till torskfiske, oftast använde man strömming eller baingyl, spigg, till bete, skurna i små bitar. Flera långrevar hänger mot väggen. Kvinnfolki stickar nånting, man fick aldrig vara utan nyttig sysselsättning. Den yngre kvinnan är Arturs fostermor Elisabet Vedin, 48 år, och den äldre är Arturs fostermormor Eva Sofia Jakobsdotter Vedin, 77 år. Alla är klädda i arbetskläder, men Artur har en märklig skjorta, kanske något han fått med sig från USA. Smiss norra part.
Hallsarve Ferdinand Jakobsson och Petter Boberg Kauparve (PB bodde först i en stuga mellan Kauparve Perssons och Kauparve Petterssons idag, han köpte omkring 1895 det som är Kaupre Ridsport idag av Ferdinand Jakobsson) De häller strömming ur en låda med glesa spjälor så att vattnet skall rinna av och med rundad botten (?) ner i vagnen. Bredvid vagnen står en mycket stor flätad korg med dubbla handtag. Kvinnorna koppar, rensar, strömmingen. De är arbetsklädda med förkläden och huvudduk. Den ena kvinnan bör vara Ferdinands fru Maria och pojken deras son Hjalmar, den andra kvinnan kan vara Petters fru Brita Cajsa. De står vid ladugården med de öppna åkrarna mot sjön bakom dem.
Smiss Elisabet Vedin och fostersonen Artur Karlsson har varit nere vid Nabbu med häst och vagn och hämtat hem strömming, vilken bla kan ligga i den flätade korgen på flaket, det bör finnas plats för mera fisk bakom lämmarna. Det var vanligt att man fiskade många dagar i rad, på våren och hösten ibland i flera veckor, om vädret var tjänligt. Då fick kvinnorna och ev drängar, gamla gubbar och barnen sköta det dagliga på gården. Bakom vagnen står troligen Elisabets man Christian Petter Persson. I bakgrunden ses intressanta byggnader. Den vänstra skulle kunna innehålla smedja och snickarbod, den högra källare eller linbastu. KOLLA BILDER På GåRDEN!
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Det är dags att ge sig iväg ut för nattens fiske. Några båtar har redan kommit ut, andra lastar ännu i fiskedonen. Alla verkar fiska samtidigt, vilket var rätt brukligt. Man fiskade jämt när vädret var gott och det inte var något akut med skörd e dyl. Fisk var basmat som åts till de flesta av dagens måltider, särskilt strömming. Man saltade in tunnvis med fisk för årets behov. Man visste aldrig när man kunde komma ut nästa gång för vädret, så det gällde att passa på. Dessutom var man flera i ett båtlag och då måste man hjälpas åt, det gick inte an att någon hade annat för sig. I regel hade man också strikta roller i båten som man inte bytte, var och en måste utföra sin uppgift. Se Nr 409.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.