Torntutare i Uddevalla kyrka. Johannes Karlsson född omkring år 1842. Informationen står skrivet på kopians baksida. Johannes Karlsson, f. omkr. 1842, var förste "torntutaren" i Uddevalla. Johannes Karlsson var morfar till Douglas Callins hustru, Maja Callin. Överlåtaren är född i Uddevalla och var tidigare anställd som resandeförsäljare i damkonfektion åt konfektionsindustrin Schwartzman & Nordström i Uddevalla.
Från 299 kr
bilder, dagerreotyp, fotografi
Geologiska formationer i berget vid Mariero Vänersborg. I mitten läroverksadjunkt Josef Sjögren
Gustav Andersson står vid en sjö med en isformation bredvid sig.
Det inre av kvarteret Blandaren i Linköping 1965 och vad som i informationen kring bilden uppges visa stadens gamla gasverks lokaler. En mer trolig tolkning är att byggnaderna är desamma som Linköpings Byggnadsaktiebolag lät uppföra kort före förra sekelskiftet och som från år 1908 kom att ägas av bolaget Göteborgssystemet i Linköping, vilket vidare kom att följas av det statliga Systembolaget. Försäljningslokalen låg mot Sankt Larsgatan nära mittför Frimurarehotellet.
Även om informationen kring en bild är knapp kan den fängsla och ganska självklara motiv kan vara sällan sedda. Vilka de karaktärsfasta målarna var är inte känt men väl platsen. Det är handelsboden i Viby, på Viby Källgårds ägor, som rustas. Under åren 1903-08 drevs handeln av den från Närke bördige Carl Sundström, som även var en icke oäven amatörfotograf. I en serie fotografier har han dokumenterat upprustningsarbetet med bland annat ny veranda och ljus kulör på fasaden.
Från Wallenbergska trädgården i Linköping. Trädgården, som sträckte sig från nuvarande Lasarettsgatan till nedre delen av Djurgårdsgatebacken, hade anlagts av stadsläkare Johan August Åman och vidare utvecklats av den följande ägarfamiljen Wallenberg. Informationen som ges i anslutning till fotografiet är motsägelsefull. Dateringen 1898 är rimlig men knappast uppgiften att vi ser fru Wallenberg med döttrar. Nämnda år var änkefru Wallenberg avflyttad och makarna hade oavsett inte begåvats med så många döttrar.
En omvänd ordning av påskriften ger oss den rätta informationen; Anna Koskull gift Ridderborg. Nämligen född som enda dotter i raden av söner till baron Ivar Koskull och friherrinnan Anna Sofia Viktoria Banér. Född i Karlskrona och större delen av sitt liv boende i Lund och Kristianstad med flera orter, hade hon genom sina föräldrar anknytningar till godsen Svenneby och Ekenäs i Östergötland. Tillsammans med maken Bror Ridderborg disponerade hon även gårdarna Högmålen och Sjövik i östgötska Norra Vi och hon var skriven till den sistnämnda gården vid sin död i Södertälje 1902. Här porträtterad omkring 1875.
Gunnebo slott i Mölndal på ett vykort från 1900-talets mitt. I förgrunden syns den runda dammen och ovanför en terrass med klippta formationer av lind s.k. boskéer.
landskap, fotografi, photograph
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.