Likvisning i gamla begravningskapellet på Norra kyrkogården i Kalmar. Kapellet, invigt 1911, användes för jordbegravningar. Senare tillkom krematoriet för brandbegravningar. Under 1960-talet byggdes Korsets kapell, nu Heliga korsets kyrka, och alla begravningsmässor koncentrerades dit. Krematoriet blev endast en tjänstebyggnad. Numera är det ombyggt till konfessionslös begravningslokal där man kan hålla borgerliga begravningar samt begravningar av personer med annan tro än kristen. I samband med denna ombyggnad inrättades ett muslimskt kvarter på Norra kyrkogården. Gamla begravningskapellet är f n (2021) nyttjat som ekonomibyggnad men diskussioner om dess framtid pågår.
Från 299 kr
Den som har för vana att färdas mellan Bestorp och Brokind passerar Kläppviken, lågt liggande strax väster om Bestorp invid landsvägsbron över järnvägen. De flesta utan att känna till dess namn eller tidigare funktion. Huset uppfördes 1914 som banstuga för just den järnväg som passerar. Första banvakten på platsen var Gustaf Adolf Åberg som flyttade in med hustru och dotter när huset var nytt. En banvakt hade att inspektera den sträcka han ansvarade för. Kontrollen gällde naturligtvis hinder av nedfallna träd och dylikt men även hålla uppsikt efter tjälskador, solkurvor och allmänna skador på rälsen samt linjens signalutrustning. Varje passerande tåg skulle ockulärt synas och rälsen kontrolleras efter passagen. Fotografiet är odaterat men Åbergs långa tjänstgöringstid gör det rimligt att vi på stugans farstu ser hustrun Judit Maria med parets son Karl Göte, född 1920. Således kan vi tidsbestämma bilden till omkring 1925.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Vy mot det så kallade Treportshuset i Linköping. Namnet hade huset fått genom sin komplicerade byggnadshistoria där två enskilda byggnader sammanbyggts och skapat behov av passeringar till åtminstone tre lägenheter. Tiden för bilden är några år in på förra sekelskiftet och husets adress var då Klostergatan 40, sedermera ändrats till gatunummer 24. För den skarpögde ger Folkets Hus affisch-tafla några tidsbilder som kan förtjäna att bli räddade från glömska; Den 25 juli detta år skulle det hållas sommarfest vid Flistad brunn, och den vid tiden populära bondkomikern Josef Ulin annonserar för uppträdande med sin rollfigur "Jan i Grebo". Biografen Continentals kungörelse daterar bilden till perioden 1907-1910. Mycket lite är känt om biografen, annat än att den låg invid Ågatan och var i drift under nämnda år. Ett mer seriöst budskap annonserar Karl Holmsten som åkt ända från Sundsvall för att hålla föredrag om den brännande emigrationsfrågan. Lång tid efter dessa tilldragelser kom Treportshuset att flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping. På platsen kom byggmästare Gösta Lindsten att uppföra det som i folkmun kort och gott brukar kallas Lindstens-huset.
Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
'Monterad vit räv. :: :: Text till bilden: ''Hvita räfven eller Fjellrackan är ej känd för att vara så slug som den röda räfven. Den finnes i nordliga länder af både gamla och nya verlden, till och med på Spitsbergen. I Skandinavien förekommer han i synnerhet i fjellbygderna, långt upp vid den ständiga snön, men under vintren stöfvar han ned åt bygden och har till och med ofta skjutits i landets sydligaste delar. Han lefver af fogel och små däggdjur och skall till och med hålla tillgodo med grodor. I så kallade Lemmelår mår han särdeles väl, ty dessa smådjur äro för honom en kär spis. Han blir i sistnämda afseende nyttig för nybyggaren i fjellbygden, men då skinnet af fjellrackan, ej är stort värderat, är ej derpå mycket att förtjena.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet… Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet… Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.