På 1680-talet var Hemmor en odelad gård som ägdes av Anders Olofsson född 1615. Omkring 1690 klövs detta stamhemman i två parter mellan sönerna Hans och Olof Andersson. Hans fick denna part och Olof den part som flyttades ut vid skiftet, se Bild 886-888. Hans Andersson gifte sig 1687 med Maria Thomasdotter från Mickels i Vall och de fick 3 barn. Hans dog redan 1693 och gården togs över av Jacob Larsson, hans ev släktskap med Hans eller Maria är okänt. Jacob var gift två gånger och hade sammanlagt 5 barn. Men dessa tog inte över, utan gårdsparten gick tillbaka till Hans´och Marias släkt 1716 iom att deras yngsta dotter Gertru Hansdotter född 1693 tog över parten tillsammans med sin man Nils Persson från Fröjel. De brukade gårdsparten till 1725, då de flyttade till Puser i Fröjel och sålde parten till Nils´ bror Jacob Persson född 1684 från Mulde i Fröjel. Jacob var gift med Maria Larsdotter född 1690 från Bogs i Stånga där de bodde fram till 1726. Jacob och Maria fick 6 barn, varav sonen Zakris Jacobsson född 1716 blev näste ägare. Han gifte sig 1742 med Helena Jacobsdotter född 1715 från Bandlunde i Burs och de fick döttrarna Gertrud 1743 och Maria 1752. Jacob dog redan 1755 och Helena gifte om sig året därpå med Lars Mattsson från Sunnkörke och de brukade gårdsparten till 1777, då Lars förolyckades vid Gannor kvarn. Zakris och Helenas dotter Maria gifte sig 1774 med Thomas Larsson född 1749 från Folkedarve i Garde och de tog över parten några år efter det att Helena blivit änka andra gången. De fick 4 barn och den äldste sonen Lars Thomsson född 1775 blev näste ägare 1810. Han var gift två gånger. Första frun Brita Perdotter från Alvare på När dog nästan genast och Lars gifte om 1816 med den blott 19-åriga Maria Greta Jakobsdotter från Fie och de fick hela 8 barn. 1840 överlämnade Lars och Maria gårdsparten till dottern Anna Greta Larsdotter född 1821 gift 1849 med Olof Johannes Larsson född 1823 från Husarve. Av deras 4 barn tog ende sonen Lars Olofsson född 1850 över parten 1879. Han gifte sig 1876 med Greta Maria Carlsdotter född 1850 från Kauparve och de ägde gårdsparten till 1919 då sonen Gunnar Larsson född 1883 tog över. Han var gift första gången 1913 med Emma Nilsson från Kauparve och andra gången 1917 med Gerda Sigrid Lovisa Karlsson från Gannor, med vilken sistnämnda han fick 4 barn. Yngste sonen Evert Larsson född 1925 blev näste ägare, gift med Ingrid Danielsson född 1931 från Hallbjäns. Gården brukades till 1980, varefter den arrenderades ut. 1990 blev sonen Göran Larsson född 1959 ägare, sambo med Inger Pettersson född 1967 från Levide. De har barnen Henrik född 1993 och Linnea född 1994. Nyårsdagen 1904 besökte Masse Hemmor och tog den här bilden av husbondfolket Greta Maria Carlsdotter och Lars Olsson (Olofsson) båda 54 år. Den unga kvinnan är okänd. Den stora manbyggnaden med dubbla fönster är uppförd 1871 av Olof Larsson och Anna Greta Larsdotter. Troligen håller man på att lägga tät börding av spån under teglet.
Från 299 kr
Hallsarve Vilhelm Karlsson, 31 år, och fadern Hans Karlsson, 59 år, visar hur man klyver trolar med yxa, innan man fick lokomobil och klingsåg. Masse har arrangerat bilden, i själva verket hade man lokomobil i socknen redan något av de sista åren på 1800-talet, först en hästdragen, men från 1912 en självgångare. 1915 byggdes såghuset väster om kyrkan. Masse ville med bilden visa hur handklyvning gick till. Se nr 208. Karlssons på Hallsarve tillhörde Masses bästa vänner i socknen. Deras manbyggning och flygel ses i bakgrunden.
Tunen börjar med korta trolar, gärdsel, och allt efter hand som tunen fortsätter blir trolarna längre och längre till full längd på 4.20 m uppnåtts, det var normallängden på allt virke förr. Man la ofta två trolar på varandra, den bästa underst, så den fick bära den övre om den var i dåligt skick. I regel gick det 6 trolpar på höjden genom varje störpar för en hög och tät tun passande alla sorters djur. Här står Jakob Söderlund på vägen utanför sin tun. Det var Masses närmaste granne ett par hundra meter norrut. Det lilla idylliska torpet finns kvar tämligen intakt än idag.
Det här är en domkraft som man hissade upp vagnen med när man skulle byta hjul. Se Nr 175!
Hallsarve Alfred Mårtensson drar av linets fröhus genom en spikförsedd bräda vid ladugårdsväggen under överinseende av modern Anna Mårtensson, okänd flicka. Fröhusen togs tillvara för nästa års sådd.
Samma grepar som på Bild nr 1. Här har Masse medvetet ställt greparna så man ser dem från sidan snett bakifrån. Meningen är att deras form tydligt skall framträda. Troligen Jakob "Fäi-Jakå" Karlssons redskap.
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Jakob prövar bändens elasticitet genom att böja den försiktigt över knäet, samtidigt som han tittar upp på Masse med en plirig min. Det syns att de är vänner och Jakob är avslappnad!
Här skall en tun sättas upp, eller en gammal dålig har rivits för att sättas om. Virket är lagt i luftiga högar, tirar.
Stutarna står tålmodigt och väntar medan Hallsarve Hans Karlsson, 49 år, står på lasset och tar emot skuporna av sonen Arvid, 16 år. Langstigvagnen är som namnet anger en längre vagn än skvackvagnen. Den runda stocken, langviten eller langguten, som håller ihop vagnens främre och bakre del är här särskilt lång. Som flak hade man lösa bräder. Eftersom ett råglass är lätt, kunde man för detta ändamål sätta ihop en lång vagn, till skillnad mot tex gödsel. I skuggan av vagnen ligger en hund, det skulle kunna vara en gotlandsstövare. Bilden är tagen på åkrarna i det öppna landskapet sydost om gårdarna.
Karl Larsson plöjer med en modern vändplog med dubbla handtag. Plogen dras av två stutar av Gotlandsras. Karl Larsson var 28 år när bilden togs. Han är klädd i skjorta med jacka, byxor och skärmmössa. I bakgrunden syns den äldre agtäckta och den yngre spåntäckta ladugården vid Gannor. Mellan ladugården och ekipaget står en bandtäun och en staintäun. Längst t h skymtar troligen manbyggnaden på norra parten av Kauparve, bakom Karls rygg ladugården till Fie västra part och alldeles t h därom vingarna till den stora väderkvarn som stod på backarna c:a 150 m nordväst om Kauparve vid Käldvägen.
Enligt Lauboken skall manbyggnaden vara uppförd 1835, vilka kan stämma med husets byggnadsstil med brutet tak, frontespiser och rätt stora fönster, vilket blev moderna vid denna tid, se granngårdarna Bönde och Anderse. Men huset saknar sockel och skulle kunna vara höjt till detta utseende 1835. Det saknas stenhusresolution för gården. Det kan betyda att huset är byggt på 1780-talet, för många resolutioner saknas från den tiden. Eller så är manbyggnaden uppförd efter 1810 och i så fall kan det knappast ha byggts mellan 1810 och 1835, så fort byggde man sällan om. Gissningsvis är huset byggt på 1780-talet och höjt och moderniserat 1835. Det är lite asymmetriskt, vilket kan betyda en etapp i byggandet.
Denna soliga aprildag har Masse tagit en bild av Hanssons ladugård, vars spåntak verkligen är lappat många gånger med både spån, bräder och pappbitar. Det ser ut att vara lite fattigt på gården, men den var också liten och säkerligen svår att försörja sig på. T v syns tröskhuset och inne i vinkeln ladportarna. Därefter följer en hoimd, hörum, med lucka i väggen, sedan ett fähus troligen för både kor och hästar och därefter två dörrar, den ena till kanske ett hönshus och den andra kanske till ett lammhus, se baksidesbilden 1041. Längst t h är det nog en vagnbod. Johan Hansson 45 år sitter i hatt på storgården och håller på med något snickeri med långa bitar som lyser vita. T h har han gott om ved.
Denna 9 år äldre bild av ladugården visar att den var mycket sliten redan omkring sekelskiftet. Man får intryck av att ladan är äldre, men det är svårt att veta. Det är lite märkligt att ladan nästan inte har någon puts, det ser nästan ut som om den aldrig har varit riktigt putsad. Gödselhögar ligger utanför fähusen och en liten halmstack utanför ladan. Tunen håller på att rasa ihop. T v står en flovedstrave och en trave bjälkar ligger intill, troligen gamla som skall bli ved. Vid gaveln står en stor mängd nysågade trolar till bandtunar och bakom dem ses en glimt av astu byggningi, grannens bostadshus.
Här ser man hur det moderna huset har en källare med fönster! Bakbygget med brygghus är byggt 1911, men kan åtminstone delvis bestå av äldre delar. I bakgrunden skymtar Bönde kvarn.
Bilden visar Bönde lucka i bedrövligt skick. Hela luckan har satt sig och både väggar och portalomfattning har spruckit. Stigluckan är original från 1200-talet med fint huggen trepassformad portomfattning med hålkäl och enkla kapitäl. På södra portomfattningen finns en latinsk inskrift inhuggen, i översättning: "Jesus från Nasaret judarnas konung".
Det här fotot av ett sammanbitet brudpar är taget nästan 3 månader efter bröllopet. Alla bröllopskläderna är på, tom Jakob har vita handskar, men ingen hatt. Emilie måste ha satt ihop en ny brudbukett och de har satt på sig nya rosor. Man kan undra varför Masse inte tog brudkortet vid själva bröllopet. Emilies familj tillhörde Masses närmaste vänner och han borde ha varit bjuden.
Denna bild visar ett nytt skede i spanttekniken! Borden är troligen nitade och då har man använt många och tunna spant av böjda läkt. Det finns bara några få traditionella självvuxna spant, vilka troligen skall bära tofterna. Två roningar, årtullar, är isatta, men det borde vara fler. Båten är så stor, att den borde klassas som en tremänning, storbåt.
Grannarna på Smiss Artur Karlsson och Vilhelm Karlsson (de var inte släkt) har byggt en ovanligt stor fiskebåt, tvåmänning, tillsammans. Här ligger den utanför Vilhelms 8 år gamla ladugård. Man ser att båten är rejält utlagd, bred, för större bärighet i sjön, men mera tungrodd. Masse har varit noga med att på fyra bilder visa båtens form.
Grannarna på Smiss Artur Karlsson och Vilhelm Karlsson (de var inte släkt) har byggt en ovanligt stor fiskebåt, tvåmänning, tillsammans. Här ligger den nytjärad utanför Vilhelms 8 år gamla ladugård. Masse har varit noga med att på fyra bilder visa båtens form.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.