Gården Hemmor delades första gången omkring 1690 mellan bröderna Olof och Hans Andersson och Olof fick denna gårdspart. Han var gift 1692 med Carij Larsdotter från Gannor och de fick 4 barn. Olof dog och Carij gifte om sig 1707 med Anders Michelsson och han stod som ägare fram till sin död 1730. Sonen Anders Olofsson född 1701 och gift 1727 med Elisabeth Thomasdotter född 1706 från Anderse tog över gårdsparten 1732. De fick 7 barn, varav sonen Anders Andersson född 1733 tog över parten 1765. Han blev gift första gången 1762 med Elisabet "Lisken" Persdotter från Rikvide i Silte och fick två söner med henne. Anders gifte sig andra gången 1781 med Elisabet Nilsdotter född 1756 från Hemmor på När och de fick 6 barn. Gårdsparten delades sedan mellan Anders Andersson från första äktenskapet och Nils Andersson från det andra. Olof född 1791 tog över denna part, han gifte sig 1811 med Magdalena Greta Johansdotter född 1790 från Bönde och de brukade gårdsparten till 1840. De fick 9 barn, varv 3 dog som spädbarn. Dottern Margareta Stina Olofsdotter Hemin född 1818 tog över parten, gift 1845 med Olof Johansson Rudin född 1808 från Lojsta. Av deras 4 barn blev det sonen Olof Johannes Rudin född 1846 gift med Jakobina Ahlgren född 1844 från Stenstugu i Burs som blev nästa ägare. Ende sonen Hugo Rudin född 1879 ärvde sedan parten 1911, gift med Hilma Eleonora Veström född 1881 från Line i Hörsne. De fick en dotter som gifte sig till Näs. När Hugo Rudin dog 1939 köptes gården av hans svåger Vilhelm Veström född 1900 från Hörsne. Han var gift 1922 med Märta Ragnhild Maria Levander född 1901 från Bolarve i Garde. Deras son Vilhelm Veström född 1928 blev näste ägare. På bilder ser vi den nya mycket stora manbyggnaden från 1905, ett extremt modernt hus för sin tid. Det har en hög sockel som rymmer en källare, bostadsvåningen är också hög och det finns sannolikt inredda rum vid gavlarna på vinden. Huset är byggt i vinkel med en glasveranda i hörnet, det hörde också till tidens stil. Fönsterfoder och takavslutningar är dekorerade i sann schweizerstil. Till vänster syns en bit av brygghuset.

Från 299 kr

Denna mindre gårdspart uppstod omkring 1780 när Hallsarves västra part under backen delades mellan bröderna Olof och Christen Persson, se Bild 841. Olof Persson född 1756 fick mark här nere nära stranden söder om Smiss och byggde platsen omkring 1780. Han gifte sig 1779 med Margareta Thomasdotter född 1755 från När och de fick tre barn, varav äldste sonen Thomas Olofsson född 1782 övertog gårdsparten. Han blev gift 1805 med båtsman Kjortels dotter Brita Stina Hansdotter född 1780 och de fick två barn. Thomas dog redan 1808 och Brita Stina gifte om sig året därpå. Man gifte om sig snabbt, för man kunde inte klara en gård ensam, det var nog inte så mycket kärlek med i spelet, det gällde bara att överleva. Brita Stinas nye make hette Per Mårtensson född 1785 från Rangsarve i Alskog och de fick 4 barn. Gårdsparten gick i arv till äldsta dottern i andra giftet Stina Cajsa född 1810, gift 1838 med Jacob Persson född 1800 från Bönde. De fick en son Hans 1841, men han drunknade 1861 och Jacob dog 1865, varvid Stina Cajsa gifte om sig 1867 med drängen Jakob Pettersson född 1812 från Österby i Buttle, de fick inga barn. Gårdsparten såldes omkring 1870 till träskomakaren Mårten Lauvall född 1824 från Kauparve och hans hustru Cajsa Stina Persdotter Glömsker född 1823. De hade fyra barn och gårdsparten delades mellan sonen Karl Mårtensson född 1856 och dottern Maja Lotta Mårtensdotter född 1851. Karl ärvde denna part och Maja Lotta byggde nytt en bit sydväst om broderns part. Karl Mårtensson gifte sig 1882 med Anna Kristina Olofsdotter född 1859 i Burs. De fick tre sönder, varav äldste sonen Edvard Carlsson född 1885 tog över, gift 1917 med Karin Åslin född 1890 i Hälsingland. De fick två barn, men ingen tog över, så de sålde gårdsparten 1941 till Edvards kusinbarn Margit med make Sune Jakobsson, vilka i sin tur sålde parten till Oskar Johansson född 1906 från Rikvide på När, som var gift 1930 med Agnes Olsson född 1904 från Siglaivs på När. De fick 3 söner och mellansonen Bengt Johansson född 1934 ärvde parten, men flyttade till fastlandet och sålde den 1984 till Bo Jacobsson född 1938 från Stockholm, som sedan dess nyttjat fastigheten som fritidsbostad. På bilden ser vi troligen sonen Karl 13 år, sonen Edvard 21 år, Karl Mårtensson 50 år och hustrun Anna Kristina 47 år. Alla har redskap i händerna, det var otänkbart att framstå som sysslolös! Masse har fått med hela gårdsmiljön. Till vänster ses ladugården med halmtak och ett tröskhus med faltak, till höger ses flygeln och bostadshuset.

Från 299 kr

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då. Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve. Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten. Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Familjegrupp sju personer i gröngräset. (Kaffedrickande). Bilden är tagen på Almö-Lindö i Mälaren mellan Västerås och Lindö, ca 1918 då familjen gjorde en utflykt dit. Ön hörde till Fullerö herrgård. Det var en betesmark för djur. Där fanns då bara en gård som drevs av en man som hette Karlsson. Hans son gifte sig så småningom med Ulla (givarens kusin, dotter till hans morbror Evert). Översta raden från vänster till höger: OSKAR ERIKSSON, född 29/9 1885. Gift med givarens moster Elna, syster till hans mor Edit. Givaren berättar "Elna och en annan syster som hette Astrid startade en söndagsskola i Fiskars under Fullerö. Deras far, min morfar var fiskare där. Oskar hade en speceriaffär i utkanten av Eskilstuna. 1926 då jag var 12 år cyklade jag från Norberg till Eskilstuna och fick vara hos honom på sommaren och fick då jobba i affären. Det var roligt. Jag vägde strösocker och mjöl och sånt i påsar. Och så fick jag åka ärenden till Hakonbolaget och hämta saker." HUGO ANDERSSON, givarens morbror, född 20/11 1889. Givaren berättar: "Han var lite äventyrlig av sig och gav sig ut på sjön på långfärd på lastfartyg. Så småningom kom han hem och när morbror Evert tog arrendet på Ridön så följde han och hans familj med. Hugo hjälpte till på gården och bodde i ett hus som kallades Oppegården. Han var pingstvän och en gång tog han med sig en statare som hette Kling till ett möte i Västerås. Det blåste på sjön så när de åkte hem fick de landa på en holme över natten. Därför kom de inte hem förrän frampå middagen på måndagen. Morbror Evert blev ilsken för det tog ju bort Klings arbete. Hugo gjorde väl inte så mycket men statarens arbetsdag betydde mycket. Det var hårda bud!" Algot Lindström (enligt kompletterande uppgifter från Marianne Kindgren, givarens släkting) Andra raden: GIVARENS BROR OLOF "Olle" troligen ca 6 år gammal. GIVARENS MOR EDIT ANDERSSON GIVARENS MOSTER RUT ANDERSSON född 29/4 1902. Hon blev lärarinna i Hälsingland i Gnarp och Grängsjö. Kom senare till Stockholm där hon bodde i Bromma. Hon var religiös men inte sträng utan köpte biljetter till revyer "och sånt" när givaren och andra kom på besök. Skrev senare ett testamente och delade sin egendom mellan sina syskonbarn "så att det skulle bli rättvist". Hon gifte sig aldrig, men en gång i Hälsingland lär hon ha varit förälskad. Det blev dock inget med det - kanske var hon för sträng mot sig själv. Längst fram: GIVARENS MORBROR EVERT ANDERSSON, född 2/2 1900.

Från 299 kr

Gården Karlshem i Västerås-Barkarö. Om denna bild har givaren berättat följande: "Morfars gård "Karlshem" som han byggde efter flytten från Fullerö "Fiskars" omkring 1910. Ladugården till höger om längan med bagarstuga och drängstuga brann 1918 på grund av lek med eld. Jag var med och min bror Olle (6 år) hade fått tag i tändstickor och skulle göra en brasa i halmhögen vid bortre gaveln. Senare byggdes en då modern ladugård på en annan plats på gården. Branden var mitt i sommaren. Bilden här är antagligen tagen strax innan dess, kanske på våren 1918. Potatisen är satt. Till höger ses bostadshuset. Sedan gaveln på ladugården som brann. Därefter längan med bagarstuga och drängstuga. Framför den senare en liten byggnad som inrymde en kvarnmotor med remdrift. Till höger skymtar Västerås-Barkarös kyrktorn. I bildens mitt syns ett röse och strax bakom det fanns en kall jordkällare där jag motades in när det brann för att man skulle veta var jag var. Morfar hade låtit baptisterna öppna söndagsskola vid Fullerö Fiskars. När han sedan flyttade hit till Karlshem användes en lokal på gården till skola som låg ännu närmare kyrkan än tidigare. Det gillade inte prästen i kyrkan. Han ville hindra skolan att existera. Prästen tålde inte morfar för detta. Morfar var med i kommunalstyrelsen och det var prästen också och han var ordförande. Prästen hade en son som skulle studera i Uppsala och det hade han inte råd med så prästen lånade ur kommunalkassan och så blev det revision. Han ställdes till svars och blev polisanmäld, men då sa morfar ifrån och menade att prästen skulle få en chans. På ett par år hade han betalat tillbaka pengarna. På det viset stod prästen i tacksamhetsskuld till morfar. De fick så småningom ett gott förhållande till varandra och blev sams. När morfar dog tillät prästen att man hade en frikyrklig begravning i kyrkan och han kom själv med en stor krans. Morfar odlade Västeråsgurkor och sålde på torget. Och så hade han fruktträd bl.a. en sort som heter Hampus. Den finns knappast längre. Det var ett litet men väldigt gott äpple. På åkern framför huset odlades potatis. Men man hade 5-6 kor också som jag fick valla. Ungefär där fotot börjar fanns ett skogsparti. Där byggdes den nya ladugården där jag hämtade korna. Jag var väl 6-7 år då. Jag fick vara hos morfar och mormor flera somrar och valla. 1926 flyttade morbror Evert och morfar och mormor till Ridön i Mälaren."

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Familjegrupp sju personer i gröngräset. (Kaffedrickande). Bilden är tagen på Almö-Lindö i Mälaren mellan Västerås och Lindö, ca 1918 då familjen gjorde en utflykt dit. Ön hörde till Fullerö herrgård. Det var en betesmark för djur. Där fanns då bara en gård som drevs av en man som hette Karlsson. Hans son gifte sig så småningom med Ulla (givarens kusin, dotter till hans morbror Evert). Översta raden från vänster till höger: OSKAR ERIKSSON, född 29/9 1885. Gift med givarens moster Elna, syster till hans mor Edit. Givaren berättar "Elna och en annan syster som hette Astrid startade en söndagsskola i Fiskars under Fullerö. Deras far, min morfar var fiskare där. Oskar hade en speceriaffär i utkanten av Eskilstuna. 1926 då jag var 12 år cyklade jag från Norberg till Eskilstuna och fick vara hos honom på sommaren och fick då jobba i affären. Det var roligt. Jag vägde strösocker och mjöl och sånt i påsar. Och så fick jag åka ärenden till Hakonbolaget och hämta saker." HUGO ANDERSSON, givarens morbror, född 20/11 1889. Givaren berättar: "Han var lite äventyrlig av sig och gav sig ut på sjön på långfärd på lastfartyg. Så småningom kom han hem och när morbror Evert tog arrendet på Ridön så följde han och hans familj med. Hugo hjälpte till på gården och bodde i ett hus som kallades Oppegården. Han var pingstvän och en gång tog han med sig en statare som hette Kling till ett möte i Västerås. Det blåste på sjön så när de åkte hem fick de landa på en holme över natten. Därför kom de inte hem förrän frampå middagen på måndagen. Morbror Evert blev ilsken för det tog ju bort Klings arbete. Hugo gjorde väl inte så mycket men statarens arbetsdag betydde mycket. Det var hårda bud!" Algot Lindström (enligt kompletterande uppgifter från Marianne Kindgren, givarens släkting) Andra raden: GIVARENS BROR OLOF "Olle" troligen ca 6 år gammal. GIVARENS MOR EDIT ANDERSSON GIVARENS MOSTER RUT ANDERSSON född 29/4 1902. Hon blev lärarinna i Hälsingland i Gnarp och Grängsjö. Kom senare till Stockholm där hon bodde i Bromma. Hon var religiös men inte sträng utan köpte biljetter till revyer "och sånt" när givaren och andra kom på besök. Skrev senare ett testamente och delade sin egendom mellan sina syskonbarn "så att det skulle bli rättvist". Hon gifte sig aldrig, men en gång i Hälsingland lär hon ha varit förälskad. Det blev dock inget med det - kanske var hon för sträng mot sig själv. Längst fram: GIVARENS MORBROR EVERT ANDERSSON, född 2/2 1900.

Från 299 kr

Gunnebo slott med parken. Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken. Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj. I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y. Sonen var föräldrarnas "ögonsten". Som liten fick hann sova i en silvervagga, och den stolte fadern betygade, att sonen skulle bli så rik, att han aldrig någonsin skulle kunna bli fattig. Här på Gunnebo fördes på den tiden ett festligt liv. Många fina herrskap kom hit från Göteborg för att roa sig och njuta av det lyxiga livet. Här fanns bl.a. stora växthus (orangerier), där man odlade vindruvor, apelsiner och andra sydfrukter. Fadern hade stor affärsverksamhet i Göteborg, men sonen, som en gång skulle övertaga sin fars affärsrörelse, var inte intresserad av sådan sysselsättning. Han tyckte det var mera intressant att ströva omkring i skog och mark och studera naturen. Särskilt var han fängslad av att studera ormarnas liv. Han hade t.o.m. en "ormgrop" på Gunnebo. Efter faderns död måste dock sonen överta skötseln av affärerna. Det lyckades dåligt. Hans medarbetare lurade honom, affärerna gick i konkurs och till slut måste t.o.m. Gunnebo säljas. John Hall d.y. for då till Stockholm för att övervaka rättegången, som blev en följd av konkursen. Han sökte hjälp hos sina vänner att återfå sin egendom, men ingen var villig att bistå honom, och han blev nu alldeles utfattig. Det berättas, att han strövade omkring på gatorna och fick tigga sitt bröd. Till slut dog han utarmad och glömd i ett brygghus i Stockholm. Gunnebo såldes på auktion 1833 och gick sedan genom många ägares händer och råkade då i förfall. År 1889 inflyttade friherre Carl Sparre och hans maka Hilda Sparre på Gunnebo. Dessa makar försökte återställa Gunnebo i sitt ursprungliga skick. Efter deras död inköptes egendomen av Mölndals stad år 1949, och slottet och parken vårdas nu såsom ett särskilt kulturminne från gången tid.

Från 299 kr

Masse har hälsat på Per Olsson med familj i kvällningen en sen augustidag. Delar av familjen sitter på bänken mot gamla husväggen, sonhustrun står i dörren med ett barn på armen, det ser ut att vara idyll. Den gamla husdelen stod kvar ytterligare 2 år, 1918 revs den och ett nytt köksbakbygge uppfördes. Bulbrygghuset stod kvar till 1935, då det ersattes av en tvättstuga i resvirke med brutet tak. Bodlängan är på den här bilden kapad jämfört med Bild 997. Vad bodlängan har innehållit är okänt, likaså hur länge dubbelboden på bilden stod kvar. Dörrarna ser ut att vara återanvänd från en manbyggnad, så här fina dörrar hade inte en bodlänga. Bertel Andersson född 1645 delade troligen sin gårdshalva mellan sina söner Olof och Anders Bertelsson. Olof Bertelsson född 1684 ärvde den här parten, som alltså låg mellan de nuvarande Mattsarveparterna (?) innan släkten flyttade upp till nuvarande boplats. Olof gifte sig 1710 med Mallena Jacobsdotter från Telleby i Garde och de fick 5 barn, varav dottern Brita Olofsdotter född 1720 övertog gårdsparten. Hon gifte sig 1742 med Rassmus Olofsson från Mattsarve, okänt vilken part han kom ifrån och om de var släkt. De fick sonen Olof Rassmusson 1744. Brita dog tidigt och Rassmus gifte om sig 1748 med Margareta Jakobsdotter född 1722, även hon från Mattsarve, kommen från den norra parten. Rassmus i sin tur dog och Margareta gifte om sig 1757. Sonen i första giftet Olof Rassmusson tog över parten på 1780-talet, gift 1765 med Christina Nilsdotter född 1743 från Bönde. Det var Olof och Christina som byggde stenhuset 1792 som de fick skattebefrielse för, se Bild nr 996. Av deras 4 barn blev det dottern Brita Olofsdotter född 1772 som ärvde parten. Hon gifte sig 1796 med Anders Olofsson född 1771 från Kauparve. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Olof Andersson född 1798 som blev näste ägare, gift med Vahlborg Mattsdotter född 1803 från Starrlause i Stånga. De fick 6 barn och äldste sonen Anders Olofsson född 1825 ärvde parten. Han blev gift 1852 med Margareta Helena Dorotea född 1822 från Bjärges i Lye. De fick inga barn, men tog en fosterdotter Anna Eriksdotter född 1857, okänt varifrån. Anna gifte sig 1876 med Per Olsson född 1855 från Gläves i Burs, det är han som står på Bild 997. Det är Anna och Per med åtminstone de två yngsta av de 5 barnen samt andre sonen August Persson född 1882 med hustrun Ida Johanna Karlsson född 1889 på När som flyttar hit. August och Ida fick 4 barn och sonen Erik Persson född 1913 ärvde parten. Han gifte sig 1941 med Marta Nilsson född 1920 från Mattise på När och övertog parten 1947. De fick döttrarna Inga Lena 1941 och Barbro 1942. Inga Lenas son (?) är nu ägare av gårdsparten och merparten av marken är utarrenderad. På bilden ser vi från vänster: Ida Persson 27 år med dottern Gullan (Gurli) 1 år på armen, troligen svärmor Anna Olsson 59 år, sonen Erik 3 år och maken August 34 år.

Från 299 kr

Masse har på några bilder förevigat en gårdsmiljö varifrån ingenting finns kvar idag. Denna part låg sannolikt kvar på den gamla gårdstomten öster om landsvägen, Botels Hanssons manbyggnad på västra sidan skymtar t v. Men ett fähus hade flyttats över till västra sidan, se Bild 643. Manbyggnaden bör vara uppförd mot slutet av 1700-talet, vilket man ser på att långsidans fönster är placerat nära gaveln och att golvet ligger lågt, kanske tom under marknivå. Fönstren är förstorade vid 1800-talets mitt och det utdragna spåntaket är nytt liksom kalkningen av väggarna. Det borde finnas en stenhusresolution då man fått skattebefrielse för byggande av stenhus, men någon sådan finns inte. Kanske byggdes huset på 1780-talet, för många resolutioner från denna period är förkomna. Till vänster står en synnerligen gammal byggnadskropp med faltak. Den kan vara en rest av en ännu äldre manbyggnad, som ändrats till frambygge med brygghusfunktion när den nya manbyggnaden uppfördes i 90 graders vinkel. Den kan också vara en ovanligt stor flygel. Uppe på gavelfältet sitter en lucka och i överkant på den sitter en hissbom, vilket visar att loftet kan ha använts till magasin. Miljön framför huset ser gammaldags och torftig ut. En skranglig gårdsmur avgränsar lillgården med en brunnsholk mitt i muren. Gårdsparten kom till när Botels delades första gången 1716, då Lars Persson och hans hustru Carin född Persdotter blev de första husbönderna. Parten gick sedan vidare till äldste sonen Per Larsson, gift 1733 med Elisabet född Mattisdotter från Botvalde i Ardre. Kanske var det dom som byggde den gamla byggnaden på bilden. Omkring 1770 tog sonen Lars Persson, gift första gången 1764 med Anna född Jönsdotter från Folke på När över, de fick tre barn. 1775 gifte Lars om sig med Magdalena född Olofsdotter från Smiss på När, de fick två barn. 1779 gifte Lars om sig för tredje gången, då med Ingrid Eriksdotter från Småland, med henne fick han två barn. Det var förmodligen under denne Lars Perssons tid som manbyggnaden uppförs. Sonen Jöns Larsson från första äktenskapet tog över gårdsparten i början av 1800-talet, gift 1798 med Catarina född Michelsdotter från Husarve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Lars Jönsson gift 1823 med Christina född Larsdotter från Goks tog över. Av deras 7 barn blev det äldsta dottern Anna som blev hemmagift 1849 med Hans Hansson från Sunnkörke. De fick fyra döttrar, av vilka Helena tog över. Men hon och hennes man gick i konkurs och yngsta dottern Margareta och hennes man Karl Bodin från Glose i Gammelgarn tog vid. Deras dotter Karolina och hennes man Reinhold Jakobsson från Fie blev nya ägare. De fick inga barn och Reinhold sålde parten 1937 till Harald Olofsson från Hemmor och hans hustru Dagmar född Karlsson från Småland, men dessa sålde redan 1940 till Lennart Larsson från Vamlingbo och hans fru Katarina Kornblom från Vormsö i Estland. Deras son Hans-Rune Larsson brukade gårdsparten till 2008, då han sålde den.

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr