Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Från 299 kr
Nabbu på När är ett klassiskt fiskeläge, vilket ännu är kvar i tämligen välbevarat skick. Trots att det ligger i När, var det Laubornas fiskeplats, Närkarna fiskade huvudsakligen från Djaupdöi och Kapellet. Nabbu ligger ute på en udde, men ändå vid en liten vik med skyddande uddar på var sida, en utmärkt fiskeplats. Se Nr 411. Masse har tagit en miljöbild av i stort sett hela fiskeläget från strandkanten och med många bodar synliga och alla båtar liggande inne. Bodarna är mestadels i gott skick utom den närmast t v. Det är blandat stenbodar och bulbodar med faltak, i mitten står det en modern högre bod i resvirke med spåntak. Framför bodarna står två löisarstängar, inseglingsfyrar. Båtarna är alla av samma slag, tjärade två- och tremänningar, ungefär 20 båtar kan skönjas.
Här ser vi det stora ladugårdskomplexet bakifrån. Bjälkändarna med ankarträn tyder på att ladugården är äldre än spåntakstiden. Troligen har den varit en riktigt lång agtäckt ladugård, innan man på 1880-talet tog bort hela taket och gavelspetsarna och gjorde nytt tak täckt med spån, sammanbyggt med de vinkelställda uthusdelarna. I mitten har det nog funnits ett portlider, där har man inrett ytterligare ett fähus, nu finns det tre stycken stora och ett litet längst till höger. Man har bytt ut en bit av spåntaket. Det var något man gjorde nästan varje sommar när man hade tomt på en bit av loftet, så det inte kom någon spik i höet. Då rev man det utslitna spåntaket på denna del och sopade ihop det på loftsgolvet. Gödseln skall troligen användas till de åkrar som skall höstsås. Den avgnagda halmstacken ser ut som en stor hydda. Längst t h ser man manbyggnadens tak, där man håller på att lägga på papp eller plåt.
Bilden är tagen från lillgården med muren och grindarna i förgrunden. Muren täcks av ett trälock bestående av två lutande bräder med en vågrät bräda i mitten, ett mycket vanligt sätt att täcka gårdsmurar. Småhuslängan består av ett gapskjul innehållande vedbod, en låg bodlänga innehållande dass och grishus med var sin dörr och fönster. Intill grishuset är en mindre vagnbod. Den större bodlängan innehåller två vagnbodar, hoimd (hörum) och lammhus, på loftet är det magasin. Bodlängan täcks av ett spåntak med en fågelholk på nocken! T h skymtar ladugårdens stalldel med halmtak. Mellan stallet och lammhuset sitter en port för att stänga av gådsplanen. Träden framför den låga bodlängan finns inte kvar, inte heller gapskjulet, som är ersatt med en ny vedbod. Annars är det mesta sig likt.
Masse står på storgården och tar en bild av gårdens folk med manbyggnaden och brygghuset i bakgrunden. Manbyggnaden är en parstuga med brutet tak och frontespis, troligen byggd på 1830-talet. Den är lite asymmetrisk, vilket kan tyda på att salen t h är tillbyggd något senare. Taket har ursprungligen troligen varit täckt med falar eller tegel, men här ser det ut att vara spån. Brygghuset t h är troligen yngre än manbyggnaden. Den innehöll sannolikt brygghus på den hitre gavel och drängkammare på den andra, möjligen med en källare i mitten. Manyggnaden verkar vara i gott skick och det är svårt att förstå att man strax efteråt rev den. Personerna är troligen från vänster: sonen Oskar Olsson, 22 år, styvmodern Sofia Katarina född Jakobsson från Galls på När, 40 år, sonen Anton Olsson, 19 år, fadern Petter Olofsson, 47 år, dottern Berta Olsson, 16 år.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Denna kvällsbild visar ladugården sedd från hagen intill vägen Bandeläins kväiar. Den vänstra delen är äldst och troligen härstammande från denna boplats tillkomsttid vid 1800-talets mitt, en inpanelad bulladugård som höjts med ett foderloft. I mitten är ett portlider, den lilla gårdens infart. Till höger står en lada i resvirke från 1912 och alltså bara 2 år gammal på bilden. Ingen av byggnaderna har några fönster här på baksidan, det är bara ladan son har portar. På ladugården finns en minimal gödsellucka mitt på. Båda halmtaken verkar vara nylagda. Allra längst till vänster finns ett märkligt tillbyggt skjul, se Bild 817-819! I bildens vänstra kant skymtar taket på granngårdens ladugård och till höger syns bostadshuset.
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
Nässja kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller möjligen omkring år 1200 och i avgörande betydelse kom kyrkan att behölla sitt ursprungliga uttryck i århundranden. Kyrkan var då tornlös men när den fristående klockstapeln dömdes ut år 1695 påbörjades tillägget med ett i byggnaden integrerat klocktorn. Nästa större byggnadsarbete utfördes i mitten av 1700-talet då bland annat större fönster upptogs och kyrkan vitmenades. Under påföljande sekel väcktes flertalet gånger frågan om kyrkan borde dömas ut och rivas. Ett långt framskridet förslag var att bygga nytt och gemensamt för Örberga och Nässja. Församlingen motsatte sig förslaget och även jämnlöpande planer på genomgripande ombyggnad av kyrkan i Nässja. Oenigheten löstes omsider till församlingens fördel och efter en nödtorftig reparation år 1853 fick kyrkan kvarstå.
För biodlingens historia finns ännu mark att vinna. Beträffande Linköping har intresset av naturliga skäl varit riktat mot biodlarföreningens verksamhet i Trädgårdsföreningen. Andra bigårdar fanns emellertid efter att Linköpings biodlarförening bildats som Östergötlands biskötareförening år 1882. I främsta ledet var det sannolikt föreningsmedlemmar som drev egna anläggningar, där exempelvis länsbiskötare Per Axel Johansson och apotekare Karl Stridner omnämns i tidens press. I Stridners fall omskrivs hans bigård dessutom som "präktig". På bilden ser vi nämnda Karl Stridner i sin privata bigård belägen på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe invid Kanberget. Bigårdens placering förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
Hilma Ydén föddes i Skänninge 1845 och växte upp som boende i Allhelgona skolhus där fadern var lärare. Sommaren 1863, vid 18 års ålder, flyttade hon till Kisa och kom där att som mamsell ha husrum i ortens gästgiveri. Där blev hon kvar till hösten 1867. Detta år, i mitten av november månad, flyttade hon till Norrtälje och kom där att ingå i minuthandlare Anders Anderssons hushåll. Efter några år i Roslagens centralort var hon från slutet av år 1874 tillbaka i Östergötland. Ny boplats hade hon funnit i Motala och från 1879 var hon dessutom gift med tobakshandlaren Johan Oskar Waldemar Thamsten. Det är omkring den tiden vi ser henne på fotografiet. Deras barnlösa äktenskap nådde sin ände när maken avled 1918. Hilma levde vidare som änka i närmare tio år.
En bigård visas stolt upp med en exposé av kup-typer, allt från enkla halmkupor till mer utvecklade modeller. Till höger en enkel bod för förvaring av redskap och annan för verksamheten nödvändig utrustning. Bildens personer har identifierats som närmast konstnären och fotografen Didrik von Essen och i bakgrunden apotekare Karl Stridner, revisor respektive ordförande i Linköpings biodlarförening. Den dokumenterade bigården tillhörde emellertid inte biodlarföreningen utan var Stridners privata anläggning belägen invid Kanberget, närmare bestämt på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe. Att Stridner kunde sköta sina bin på platsen förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
Porträtt av Carl Johan Ajaxson. Född i Västra Ny kom han att föra ett ambulerande liv. I sin ungdom tjänade han som betjänt vid greve Schwerins gods söder om Norrköping. Från 1845 var han vaktmästare vid Ljungstedtska skolan i Linköping, för att från 1848 bli källarmästare i Vikingstad. I mitten av 1850-talet bröt han upp för ny tillvaro i Vårdsberg. Efter ett tiotal år flyttade han åter till Linköping och innehade titlar som källarmästare, hamnfogde och handlare. Från 1873 är han istället knuten till Hallstad fabrik utanför Rimforsa. Hans sista hemvist blev i Västra Eneby där han från 1884 var hamnfogde vid lastageplatsen vid Hovby. Från 1846 var han gift med Anna Charlotta Sandberg.
Motiv på glasplåt som av svårförklariga skäl maskerats. Oavsett ser vi Karlshovs herrgård i Älvestad, där delar av ägarfamiljen Fredholm sökt skuggan i vänster bildkant. Bland identifierade personer ser vi godsägare August Fredholms maka Helga Cavallin sittande i mitten på bänken vänd mot fotografen. På sin vänstra sida har hon makarnas äldsta dotter Signe och i barnvagnen skymtar deras sistfödde son Nils. Parets övriga barn ses på rad till vänster i Einar, Jane och Hildur. Följande, ensamt sittande kvinna, är godsägarens dotter Ingrid från sitt tidigare äktenskap. Bilden kan för övrigt antas vara tagen i samband med hennes bröllop som stått på godset den 5 september 1896. Övriga personer i bilden har inte identifierats.
Personal vid Kils station 16 oktober 1889 nedre raden fr.v. 1. Stationsskrivare Jean Rudolf Zandén 2. Stationsskrivare Oden Svartengren 3. Förste stationsskrivare Carl Gröndahl 4.Stationsinspektör August Pettersson 5. Stationsskrivare Emil Sandell 6. Stationsskrivare Adolf Hellman mitten raden fr.v. 7. Vagnssynare A. Jernberg 8. Konduktör J. Salander 9. Konduktör August Söderström 10. Stationskarlsförman C.A. Kallin 11. Konduktör F.A. Hallgren 12. Konduktör Jöns Lindström 13. Extra stationskarl Janne Johansson Övre raden fr.v. 14. Extra stationskarl Leon Ottergren 15. Stationskarl Emil Eliasson 16. Extra stationskarl Emil Kihlström 17. Stationskarl A.P. Nyström 18. Stationskarl C.J. Holmgren 19. Stationskarl C.O. Larsson 20. Stationskarl C.A. Engström 21. Stationskarl Anders Jansson 22. Stationskarl Emanuel Lindberg 23. Stationskarl Lars Edqvist 24. Extra stationskarl Oskar Olsson 25. Stationskarl C. Lindström
Predikstolen i S:t Olofs kyrka. Predikstolen i vår kyrka är utförd i barock och skänkt till kyrkan någon gång i mitten av 1600-talet. Den skänktes av befallningsmannen i Gudhems, Vilske och Valle härader, borgmästaren i Falköping Lars Andersson-Hvass, som ligger begraven i södra korsgången. Han var född 1611 och dog 1660. I den likpredikan över honom av broddetorpskyrkoherden Elavus Elavi, som hölls i kyrkan vid begravningen, står bl.a.att läsa: " Han haver guds boning kär och det rum där hans ära bor.- - - - Det haver han besynnerliga låtit se med denna stadens kyrka, som var nästan taklös när han kom hit. - - - Desslikes med en kostelig inreda , med en kostelig predikstol, altartavla, mässekläder avdelat kor och vackre inbyggde stolar som en stadskyrka väl pryda" - - - - - -
"A. Gustavsson, Katrineholm." En död man liggandes i sin kista i en kyrka. Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.