Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.

Från 299 kr

Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från nordost mot prästgårdens framsida, som vetter mot dalen. Dörren till långa gången syns i förgrunden. Längst i bakgrunden smedjan. Den har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga rum. Bälgen i smedjan är av den vanliga ovala typen. Bälgens handsnöre har en örnfot som handtag. enligt Gísli Gestsson på pjodminjasafn Islands i Reykjavik var det "en slags brandförsäkring", dvs. örnfoten skulle skydda mot eld. han berättade det när han demonstrerade den utställda smedjan på museet i Reykjavik. Nästa hus är ett skjul som likaså har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga hus. Här förvaras sadlar, torvsadlar, hörep samt 3 bord med snaror. likadana flakar med tegelsnaror fanns på museet i Reykjavik. de användes till att fång asjöfågel med. Låg och flöt på vattnet på kvällen och vittjades på morgonen. Ytterligare nästa hus är ett likadant skjul. Här förvaras klöv-redskap för gödsel, kransåg och nabbespadar. Vidare torvjärn och torvklövjedon. Sen följer stora gångens hus. De två fönstren på undre botten höra till ett gästrum; fönstret där uppe till ett vävloft till vilket man kommer genom en trappa till vänster längre in i gången. Se foto taget 1958. Huset till höger är prästens skrivarstuga. Mitt emot fönstret på skrivarstugan finns en inbyggd sparlakanssänng. I den sängen lär skalden Jónas Hallgrimsson, som dog 1845, ha sovit. Brevid sängen är uppgången till loftet. På loftet ovanför skrivarstugan förvaras spinnstockar och där finns två ståndsängar."

Från 299 kr

Översikt av Mossebo gård. 1. Loge. Skiftesverk, spåntak. 2. Vagns- och redskapshus. Skiftesverk, rött. Snedtak. 3. Stall och fähus. Skiftesverk, rött. Spåntak. 4. Stall, äldre. Korsknutat timmer, slätpanel, rött. Brutet tak med spån. 5. Vagnbod, korsknutat timmer, stockpanel, röd. Brutet tak med spån. 6. Bod. Skiftesverk, opanelad, röd. Spåntak. Ett rum, 2 bottnar. 7. Källare, nergrävd. Sadeltak med spån. 8. Källare, murad, endast ruin. 9. Svinhus. Skiftesverk, rött. Sadeltak med spån. 10. Stuga. Timmer i korsknut, opanelad, röd. Sadeltak på åsar, täckt med tegel. Mycket ålderdomlig. 11. Hönshus. Skiftesverk. Rött. Sadeltak med tegel. Profilerad bräda längs takfoten. 12. Drängstuga. Timmer i korsknut. Panelad, röd. Sadeltak på åsar, täckt med tegel.Profilerat takfotsbräde. Mycket gammal. 13. Magasin. Timmer, avsågade knutar. Ej panel, rött, med luckor, knutar i svart. Brutet tak med spån, 2 bottnar. 14. Magasin. Timmer, avsågade knutar. Ej panel. Rött. Tak med spån och tegel. 1 botten. Gammalt. 15. "Fatbur". Timmer i korsknut, opanelat. Röd.Toppigt tak med spån. 16. Huvudbyggning, Timmer i korsknut. Panel målad gulvit. Sadeltak med tegel. "Ett par hundra år gammalt" 17. Flygel. Timmer, panel. Gulvit. Sadeltak med tegel. Fönsterfoder med tandsnitt upptill. "80 år gammalt". (Manne Hofrén, 1925)

Från 299 kr

Nockeruds skola, interiör 1931. Lärare: Folke Sundqvist Främre raden fr.v: 1. Kjell Alexandersson, Björnhult 2. Alf Alexandersson, Björnhult 3. Gerd Augustsson, Nockerud Andra raden fr.v: 1. Solveig Skog, Vikbärnsholm 2. Albert Olofsson, Pankan 3. Rune Karlsson, Nockerud 4. Maj Augustsson, Nockerud Tredje raden fr.v: 1. Valle Karlsson, Nockerud 2. Ingemar Augustsson, Nockerud 3. Runo Jansson, Nockerud 4. Fjärde raden fr.v: 1. Olle Jansson (bror till nr 3, rad 3) 2. Åke Gustavsson, Gunnerud 3. Majbritt Leandersson, Nockerud 4. Miriam Gustavsson, Gunnerud B3-skola med intagning vatannat år, alltså ena året åk 1-3-5, nästa år åk 2-4-6 i skolan. Bostaden bestod av två rum och kök, det senare upptogs till större delen av en spis med kupa. Köksfönstret vätte åt skolsalen och är det som syns på bilden. En tidigare elev berättar att Mathilda Storm, Sundqvists företrädare, kunde stå i köket och steka fläsk eller sätta på annan mat, medan hon samtidigt höll ett öga på barnen genom det öppna fönstret. Dörren på fotot leder till kapprummet, där f ö ingen värmekälla fanns, varför dörren måste stå öppen om vintrarna. F. Sundqvist tog lärarexamen 1929. Efter värnplikt i Borås blev han lärare i fortsättningsskolan i Ransberg. Från 1930 i Hova kommun. Först sjukvikarie i Gastorp och från vt 1931 lärare i Nockerud; efter skolans nedläggning 1936 lärare i Grimstorp och Hova centralskola. Pensionerades 1971. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Ett ståtligt kyrkbröllop ägde rum 8/1 1948 i Hemmesdynge kyrka. Lantbrukaren Karl Edmund Jönsson N. Nöbbelöv, sammanvigdes med fröken Ellna Bengtsson, dotter till framlidne lantbrukaren Hans Bengtsson och hans maka, född Schunnesson. Kontraktsprosten G. A. Fredlund förrättade vigseln., 22564. Stående från vänster: 1 Kai Bengtsson född 17/1 1921 död 1/3 2009. Gift 26/6 1958 med Meeri Palojoki Finland. Broder till bruden. 2 Sven-Otto Nyman född 24/10 1929, kusin till brudgummen. 3 Lennart Andersson, kusin till brudgummen. 4 Ellna Bengtsson född 31/7 1923 död 20/2 2009 från Hemmesro Gård Hemmesdynge, brud. 5 Karl Edmund Jönsson född 16/11 1921 död 2/1 1994 N. Nöbbelöv, brudgum. 6 Håkan Bengtsson född 27/4 1929 död 2/2 2010. Broder till bruden, gift 8/4 1961 med Ruth Jönsson Skåre Trelleborg. 7 Nils Bengtsson född 30/10 1926 död 5/8 1997. Broder till bruden, gift 19/6 1939 med Ruth Carlssson Bohuslän född 24/6 1922 död 4/5 2015. 8 Bertil Lindström född 11/6 1927, kusin till brudgummen. Sittande från vänster: 1 Ebba Schunnesson född 28/2 1923, kusin till bruden. Gift 24/3 1950 med John Steen född 30/8 1918 död 31/12 1961. 2 Kerstin Bengtsson född 8/10 1924 död 21/1 2008 , syster till bruden. Gift 31/12 1958 med Bengt-Arne Emilsson Blekinge. 3 Lena Bengtsson 24/11 1943, ogift, dotter till brudens äldste bror Per Bengtsson Felestad Svalöv född 4/3 1917 död 25/7 2001. 4 Inga-Lisa Jönsson född 5/10 1924 död 11/12 1996, ogift, brudgummens syster. 5 Anna-Lena Schunnesson född 9/12 1922, gift med kusin till bruden, John Schunnesson född 29/12 1919.

Från 299 kr

Gården Karlshem i Västerås-Barkarö. Bilden visar syskonen Britta och Anders på trappan till huset Margretehill i Norberg dit givaren och hans föräldrar och syskon flyttade 1926. I lådan där glasplåten påträffades fanns skrivet: "Britta och Anders taget 28/3 1929". Givaren berättar: "Britta var 13 år och Anders ett och ett halvt år. Barnen sitter på kökstrappan och bakom fanns ett hönshus. Mamma hade öppnat pensionat i huset och Britta hjälpte till. Far hade rakstuga men det räckte inte till ordentligt att täcka kostnaderna för huset. Man hyrde ut ett par rum på bottenvåningen och fyra på övervåningen. Det kostade 2 kr natten att bo där. Man kunde också äta middag vid 12-tiden. Då åt vi också. Och vi hade matgäster från byn också. Ofta var det marknadsfolk och bussresande som kom som tyckte att det var för dyrt att bo på hotellet. Det kom också folk ända från Stockholm som var i Norberg på semester. När direktörerna kom hade pappa bråttom hem från rakstugan för då satt de och pratade i trädgården och det tyckte han var roligt!"

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna. Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793. Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990. I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.

Från 299 kr

Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ

Från 299 kr

Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.

Från 299 kr

Gården Hemmor delades första gången omkring 1690 mellan bröderna Olof och Hans Andersson och Olof fick denna gårdspart. Han var gift 1692 med Carij Larsdotter från Gannor och de fick 4 barn. Olof dog och Carij gifte om sig 1707 med Anders Michelsson och han stod som ägare fram till sin död 1730. Sonen Anders Olofsson född 1701 och gift 1727 med Elisabeth Thomasdotter född 1706 från Anderse tog över gårdsparten 1732. De fick 7 barn, varav sonen Anders Andersson född 1733 tog över parten 1765. Han blev gift första gången 1762 med Elisabet "Lisken" Persdotter från Rikvide i Silte och fick två söner med henne. Anders gifte sig andra gången 1781 med Elisabet Nilsdotter född 1756 från Hemmor på När och de fick 6 barn. Gårdsparten delades sedan mellan Anders Andersson från första äktenskapet och Nils Andersson från det andra. Olof född 1791 tog över denna part, han gifte sig 1811 med Magdalena Greta Johansdotter född 1790 från Bönde och de brukade gårdsparten till 1840. De fick 9 barn, varv 3 dog som spädbarn. Dottern Margareta Stina Olofsdotter Hemin född 1818 tog över parten, gift 1845 med Olof Johansson Rudin född 1808 från Lojsta. Av deras 4 barn blev det sonen Olof Johannes Rudin född 1846 gift med Jakobina Ahlgren född 1844 från Stenstugu i Burs som blev nästa ägare. Ende sonen Hugo Rudin född 1879 ärvde sedan parten 1911, gift med Hilma Eleonora Veström född 1881 från Line i Hörsne. De fick en dotter som gifte sig till Näs. När Hugo Rudin dog 1939 köptes gården av hans svåger Vilhelm Veström född 1900 från Hörsne. Han var gift 1922 med Märta Ragnhild Maria Levander född 1901 från Bolarve i Garde. Deras son Vilhelm Veström född 1928 blev näste ägare. På bilder ser vi den nya mycket stora manbyggnaden från 1905, ett extremt modernt hus för sin tid. Det har en hög sockel som rymmer en källare, bostadsvåningen är också hög och det finns sannolikt inredda rum vid gavlarna på vinden. Huset är byggt i vinkel med en glasveranda i hörnet, det hörde också till tidens stil. Fönsterfoder och takavslutningar är dekorerade i sann schweizerstil. Till vänster syns en bit av brygghuset.

Från 299 kr