Slåtterarbetet utfördes i regel som en ating, dvs en arbetsfest. Man samlade så många från bidlaget, grannlaget, som behövdes för att kunna slå den mark som var aktuell på en dag. Någon ersättning utgick inte, men gårdsfolket skulle bjuda riklig förtäring under dagen. Nästa dag gick man till grannens änge och slog och så höll man på tills allas marker var slagna. Genom atingsformen var slåtter lite av fest och många var lite finare klädda, se vita skjortor och svarta västar på en del karlar. 14 karlar behövdes för att slå Körkänge på en dag. Man kan tycka att de hade inte mycket gräs att slå. Men ogödslade marker gav inte mycket, fick man en tugga gräs per slag så fick det duga. Det behövdes därför stora arealer slåttermark för att täcka gårdens behov av foder, ofta hade man mer slåttermark än åker. Kyrkänge ligger ett par hundra meter norr om kyrkan nedanför bakarna. Den långsmala byggnaden med flistak (?) är troligen en linbastu, sedan länge riven.

Från 299 kr

Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.

Från 299 kr

En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.

Från 299 kr

I augusti månad 1890 passerade en kringvandrade fotograf Östra Harg socken. Vid Aspeboda under Åseltorp togs detta ögonblick som visar förre livgrenadjären Anders Magnus Ström och hustrun Karolina. I knäet sitter makarnas dotterson Johan Fredrik. Den lille gossen återgav långt senare ett par anmärkningsvärda notiser om sina morföräldrar som skrevs ned på fotografiets baksida och som förtjänar att berättas. I förstone får vi en fylligare bild av morfadern där han vid sidan av soldatlivet ska ha arbetat som snickare, byggmästare, urmakare och byggt egen smedja och snickarverkstad. Som soldat hade han deltagit i Slesvig-holsteinska kriget 1846, således långt efter Sverige upphört kriga under egen flagga. Han ska även en tid varit i tjänst som fångvaktare vid Långholmens fängelse i Stockholm. Mormodern ska som ung år 1840 tjänat som piga vid Älvestad i Törnevalla. Väl i gårdens mjölkfålla ska plötsligt en varg uppenbarat sig och attackerat den mjölkade kon intill henne. Hon lyckades förskräckt undfly situationen som först fick sitt slut när gårdsfolket strömmade till och lyckades skrämma iväg den hungriga vargen.

Från 299 kr

Hovmantorps säteri är beläget i sydvästra Hovmantorp i Lessebo kommun, vid sjön Rottnen. Egendomen består av cirka tusen hektar sjö och tusen hektar skogsmark. Kräftfiske, jakt, skoglig verksamhet, turism och markförädling är några av gårdens många verksamhetsområden. Hovmantorp var ursprungligen två skattehemman, av vilka det ena såldes till Gustav Vasa 1558. 1646 köptes det av Håkan Nilsson Skytte. Det andra hemmanet fick på 1580-talet namnet Kårlanda, men förföll och underlades socknens prästgård 1623. 1653 togs det över av Bertil Skytte, som förut också köpt Hovmanstorp. Hemmanen slogs ihop, och 1666 blev Hovmantorp säteri. 1686 ägdes gården av Johan Paulin Olivecrantz, som stod kvar som ägare 1701. I jordeboken 1748 står Maria Christina Berghman, född Rudebeck, som ägare. Hennes man, häradshövdingen G. Berghman, hade köpt godset, troligen av Olivecrantz dotter. År 1782 ägdes Hovmantorp av lagman M. Hellenstierna, som var gift med en fröken Berghman. Senare uppgivna ägare är major Segerheim, gift med en fröken Hellenstierna, samt friherre F.V. von Liewen, gift med fröken Segerheim. Under 1800-talet har gården tillhört generallöjtnanten friherre Elof Rosenblad, död på gården 1838, samt hans son, kammarherren N.A. Rosenblad. 1856 såldes den till Johan Frederik Kjellson, och den har därefter varit i familjen Kjellsons ägo.

Från 299 kr

Hovmantorps säteri är beläget i sydvästra Hovmantorp i Lessebo kommun, vid sjön Rottnen. Egendomen består av cirka tusen hektar sjö och tusen hektar skogsmark. Kräftfiske, jakt, skoglig verksamhet, turism och markförädling är några av gårdens många verksamhetsområden. Hovmantorp var ursprungligen två skattehemman, av vilka det ena såldes till Gustav Vasa 1558. 1646 köptes det av Håkan Nilsson Skytte. Det andra hemmanet fick på 1580-talet namnet Kårlanda, men förföll och underlades socknens prästgård 1623. 1653 togs det över av Bertil Skytte, som förut också köpt Hovmantorp. Hemmanen slogs ihop, och 1666 blev Hovmantorp säteri. 1686 ägdes gården av Johan Paulin Olivecrantz, som stod kvar som ägare 1701. I jordeboken 1748 står Maria Christina Berghman, född Rudebeck, som ägare. Hennes man, häradshövdingen G. Berghman, hade köpt godset, troligen av Olivecrantz dotter. År 1782 ägdes Hovmantorp av lagman M. Hellenstierna, som var gift med en fröken Berghman. Senare uppgivna ägare är major Segerheim, gift med en fröken Hellenstierna, samt friherre F.V. von Liewen, gift med fröken Segerheim. Under 1800-talet har gården tillhört generallöjtnanten friherre Elof Rosenblad, död på gården 1838, samt hans son, kammarherren N.A. Rosenblad. 1856 såldes den till Johan Frederik Kjellson, och den har därefter varit i familjen Kjellsons ägo.

Från 299 kr

Storgatan sedd från Yttre borggården. Byggnaden närmast till höger är Skolmästaregården: I ett brev daterat 22 maj 1696 betraktas byggnaden som nybyggd. Den har en s k salsplan. Det branta valmade taket var ursprungligen klätt med spån. Skolmästaregården fungerade som skolmästarebostad 1696-1731. Vid sekelskiftet 1900 kom gården till mekanikern Karl August Petterssons (1872-1943) ägo som startade Östergötlands Velocipedfabrik i denna gård. Här grundades även idrottsföreningen BK Derby. Nr två från höger är Kopparslagaregården: Senast 1754 stod byggnaden färdig, då öppnades nämligen kryddkramhandel i gården. I mitten av 1750-talet lades gränden mellan Järntorget (Kryddbodtorget) och S:t Korsgatan (Rådmansgatan) ut över Lönnbergs tomt. Då blev gårdens portlider infart till gränden. Gathusets tredje våning byggdes på av handlare Pihl vid mitten av 1810-talet. Nr tre från höger är E G Beckers handelsbod: Byggnaden stod klar 1757. Byggherre var guldsmeden Samuel Presser (d 1783). Den är en typisk hantverkaregård från andra hälften av 1700-talet, med verkstaden i bottenvåningen och bostaden i ovanvåningen. Ingången vette mot gården. Portlidrets dörrar var låsbara. Affärsingången togs upp 1864 i samband med att handlaren E G Becker (1823-1906) öppnade butiken på Järntorget.

Från 299 kr

En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.

Från 299 kr

Det här är en av Masses bilder från första fotograferingsåret, där han har avbildat familjen vid Botels östra part, den enda som än idag ligger kvar på östra sidan om vägen. Denna part kom till vid gårdens andra delning 1732, då Lars Olofsson och hans hustru Brita Hansdotter byggde upp den. Deras son Hans Larsson och hans fru Margareta Andersdotter från Snausarve tog över 1755 och efter dem blev sonen Lars Hansson och hans hustru Margareta Olofsdotter från Näs husbönder på 1780-talet. De hade ett förmodligen pampigt bröllop i Närs prästgård, där Margareta hade tjänat före giftermålet. Med sonen Lars Larsson och hans fru Elisabet Jakobsdotter från Folke på När fortsatte släkten i början på 1800-talet. Sedan gick gårdsparten över på spinnsidan när dottern Margareta övertog den omkring 1840 med sin man Mattias Persson från Fie, som byggde upp alla byggnader på gårdsparten. De fick inte mindre än 9 barn, varav äldste sonen Petter Mattson Bodin och hans fru Gustava Josefina född Hagvall från Hagvards i Follingbo blev husbönder till 1897. Deras enda barn Hilma ärvde gårdsparten, gift med Jakob Larsson från Hallbjärs på När och av deras 6 barn övertog äldste sonen Henry parten 1927. Han blev gift 1917 med Ester Maria Ahlstedt från Stenstugu i Alskog. Äldsta dottern Iris ärvde gården, gift med Ejnar Larsson från Kauparve och med deras ende son Sven-Erik fortsatte släkten. Han gifte sig med Inga-Britt från Stockholm och de fick dottern Linda. Gårdsparten ägs idag av Inga-Britt och marken är utarrenderad. Personerna på bilden är från vänster: Hilma Larsson född Bodin 30 år med barnen Henry 8 år, Hilda Klara 6 år, Elin Jenny 5 år, Ragnar 3 år i handen och Sigfrid 1 år på armen, modern Gustava Bodin 72 år och fadern Petter Bodin 67 år. Maken Jakob Larsson är inte med.

Från 299 kr

En klassisk Massebild tagen från ladugårdens östra höglugg! Här ser man Bergmans familj stå på gårdsplanen med manbygggnad och flygel bakom sig. T v ser man det stora brygghuset från 1800-talets mitt, vilket innehåller snickarbod hiterst, källare i mitten och brygghus med dubbla bakugnar t h och kölna och magasin på loftet. Manbyggnaden är troligen byggd i två etapper, c:a 1772 och 1795, den hade ursprungligen flistak, men moderniserades med tegeltak och större fönster vid 1800-talets mitt. Mellan huset är en vindskyddande port uppsatt. Byggnaderna ser likadana ut idag. Framför husen är en putsad stenmur med lock av trä. Muren står mycket nära manbyggnaden och går fram mot mitten av flygeln. Troligen tillhör den ett äldre byggnadsskede på gården. En dubbel fågelholk i form av ett hus sitter på en stör. Man ser de typiska trägrindarna med täckt nederdel och rombrutig överdel, det finns en likadan gånggrind vid manbyggnadens gavel intill en körgrind, för gårdsplanen var helt inhägnad. Ovanför gånggrinden skymtar ett okänt hus. Längst t v ligger en hög rivningsvirke av okänt ursprung. Längst t h ligger ris och ved för den utanför bild belägna vedboden. Familjen Bergman har inte klätt upp sig, utan står här i sina arbetskläder. Från vänster ses Tomas, 38 år, gårdens stutar framför en arbetsvagn, hustrun Maria född Georgsdotter från Botels Vilhelm Larssons part, 35 år, dottern Tekla, 8 år, modern Brita född Larsdotter från Gumbalde Olof Larssons part, 66 år, och fadern Nils, 68 år. Bakom muren t h om grinden sticker ett huvud upp! Det är sonen Niklas 3 ½ år.

Från 299 kr

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då. Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve. Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten. Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Från 299 kr