Samuel Lyander var född 1793 vid Lyrungs i Lye och gifte sig 1820 med Cajsa född Larsdotter 1798 från Anderse. De bebyggde denna boplats. Samuel och Cajsa fick inte mindre än 9 barn. Äldste sonen Lars född 1821 tog över föräldrahemmet och försörjde sig som sockensmed. Han gifte sig Catarina Maria född Larsdotter 1824 i Vänge. De fick två döttrar, varav den äldsta Vilhelmina född 1860 övertog fastigheten, vilken upphörde efter hennes död. Smeden Lars Lyander är här avbildad utanför smedjan 82 år gammal med slägghammare och läderförkläde. Smedjan är knappast från fadern Samuels tid, den är sannolikt yngre och troligen byggd av Lars. Det är en bulbyggnad med faltak och utåtgående dubbeldörrar mot vägen, så att det tex gick att ta in en vagnsdel eller en kälke för beslagning. Smedjan är sedan länge borta, men en påfallande lik smedja står än idag i gott skick på Husarve. En liknande men av lite äldre typ finns som kopia av originalet på Liffride. En annan likadan stod på närbelägna Hemmor och ytterligare en vid Botvide.
Från 299 kr
Denna boplats bebyggdes (återbebyggdes?) omkring 1870 av Olof Jakob Jakobsson född 1841 från Domerave i Rone, gift 1867 med Maria Dorotea Andersdotter född 1842 från Hemmor. De bodde några år vid Hemmor, men flyttade sedan hit upp och byggde huset vi ser. Det är en ofullständig parstuga bestående av två små rum på var sida om skorstensstocken och med en liten farstu hitåt och ett minimalt kök mitt på baksidan. Huset är välbyggt i tidens stil och klätt med papptak. Jakobssons fick hela 7 barn, men redan när de var små stack han till Amerika. Tre av barnen gav sig också iväg till Amerika, som så många andra Laubor. Några barn flyttade till Stockholm. Maria Jakobsson kallades både "änkan" och "madam", kan det sistnämnda namnet ha någon parallell till "Madam" Söderlund på Gotska Sandön? När hon dog övertog dottern Johanna Jakobsson född 1875 stället. Hon sålde det 1946 till Masses dotter Maja Klintberg, som i sin tur sålde det 1947 till Martin Klint i Visby. Sedan tog sonen Lars Klint och hans hustru Birgitta över. Efter deras död ärvdes stället av dottern Lise-Lott Klint och hennes man Berni Gumauskas från f d Öbergs lilla gård alldeles bredvid. På bilden ser vi sannolikt "madam" Maria Jakobsson 70 år och möjligen dottern Johanna 37 år.
Manbyggnaden är en parstuga med sal t v, kammare i mitten och vardagsstuga t h bakom köksbakbygget. Det yttre bakbygget ser ut som att man flyttat dit ett litet hus och ställt emot. Stället kom till genom att skolmästare Ahlströms son, se Bild 583-585, Lars Ahlström först arrenderade lite jord och sedan köpte denna tomt 1905 och byggde upp det här stället på äldre dar. Lars Ahlström född 1843 från Bjärges var gift med Anna Catarina Persdotter från Bönde. Deras dotter Maria Ahlström tog över stället efter faderns död. Hon gifte sig 1932 med Reinhold Jakobsson från granngården Botels, men hade redan 1929 sålt fastigheten till Hjalmar Jakobsson från Hallsarve. Han i sin tur sålde den 1933 till Karl-Johan Smedberg, som 1935 sålde den till Albert Hallgren från Hallbjäns, som 1940 sålde den till sin bror Lennart Hallgren född 1912. Han gifte sig 1940 med Edit Larsson född 1918 från Botvide och de fick sonen Bernt Hallgren 1941. Bernt gifte med Sonja Nilsson född 1939 från Visby och de fick två barn. Bernt och Sonja sålde fastigheten 2005 (?) till Evert Jakobsson från Hallsarve, som efter något år sålde den till en fastlandsfamilj för fritidsboende.
Här har Masse helt plötsligt fogat in en bild på det torp som han bodde i som fritidshus! Han och hans fru Majken född Sundahl hade köpt torpet 1907 av Hans Karlsson på Hallsarve, vän till Klintbergs. Hur Karlssons blivit ägare är oklart, men marken tillhörde ursprungligen Kauparve och hade tidigare möjligen hört till den part som Hans ursprungligen kom från. Fastigheten bebyggdes omkring 1860 av Nils Petter Persson född 1833 i Stånga, gift 1860 med Anna Greta Boddin född 1841 från Bönde. De fick tre barn, men ingen av dessa tog över stugan och därefter köpte Klintbergs den. Masse och Majken hade den till Majkens död 1933, då dottern musikläraren Maja Klintberg född 1889 ärvde den. Hon hyrde ut ladugården, som blivit ombyggd, till vandrarhem åt Svenska Turistföreningen. Maja sålde omkring 1947 torpet med tillhörande 12 tunnland mark, liksom Allmänningen som hon köpt året före till läroverksläraren Martin Klint i Visby. Hans son (?) Lars Klint med fru Lotten ärvde sedan fastigheten och därefter deras dotter Liselott med make Berni Gumauskas, vilka nu är ägare till fastigheterna. Till vänster ser vi Nils Petter Perssons lilla ladugård, troligen med kohus till vänster och stall till höger. Därefter ses några småbodar. Till höger ses bostadshuset, vilket kan vara ett 1700-tals bulhus i grunden, flyttat hit och inpanelat. Den stora oxeln mitt i bilden var vid förra sekelskiftet det enda trädet på denna dela av Laus backar.
Före skiftet tillhörde den här boplatsen troligen Anderse eller Hemmor. Förste kände ägaren var Nils Ekelund född 1784 från Endre, gift andra gången 1818 med Lovisa Catarina Andersdotter född 1795 från Hemmor. Det lilla inpanelade bulbostadshuset på bilden kan vara från deras tid, men ännu mera troligt är att det är äldre och att de köpt det begagnat och flyttat hit. Nils och Lovisa fick 3 barn, varav dottern Eva Nilsdotter född 1818 gift 1846 med Hans Larsson Vallander född 1807 från Anderse tog över stället. De fick 5 barn och äldste sonen Hans Vallander född 1850 ärvde stället. Han gifte sig med Maria Lauvall från Änges i Burs och de fick en son Gunnar, som reste till Amerika. Fadern reste sedan också till Amerika och dog där. Maria sålde stället 1899 till svägerskan Anna Margareta född 1855 och hennes man målaren Oskar Lindgren född 1861 från Ala men verksam i Visby. Maria flyttade till Hemmor på När. Byggnaderna hade fram till skiftet stått på ofri grund, men tomten köptes in av Oskar. Anna och Oskar hade två barn. Efter Oskars död köptes fastigheten 1936 av dottern Ainas son målaren Ivar Lindgren född 1905 i Boge. Ivar gifte sig 1933 med Margit Ahlqvist född 1902 från Guldrupe och de fick dottern Gunvor 1942. Gunvor gifte sig med sonen i granngården Erling Hansson, varvid fastigheten såldes till Oskar och Edit Pettersson som innehade den till 1976. Anders Hallqvist född 1950 från Mickelgårds på När och hans fru Birgitta född 1951 från Levide köpte stället och bor ännu där.
En solig vårdag i maj står Lars Glans, 80 år utanför bostadshuset som sonen Oskar Pettersson flyttat dit 8 år tidigare, se Bild 591. Eller är det Oskar själv, här 47 år? Fruktträden har ännu inte slagit ut, men de är så stora, att det knappast är tänkbart att skulle vara planterade för 8 år sedan, se Bild 595. Oskar var klockare och brevbärare från 1889 ända till sin död 1933, han gick med posten mellan Lau och När. Oskar var gift med Svea född Jakobsson från Stockholm. Hon var 20 år yngre än Oskar och övertog postjobbet efter honom, som hon hade till 1950. Då blev Lau egen poststation för en tid, vars föreståndare blev dottern Ingrid, som hade postexpedition hemma i det tidigare tillbyggda bostadshuset. Boplatsen och huset finns alltjämt kvar. I bildens bakgund ses uthusen, så man får en uppfattning om hur de står i förhållande till varandra. Det innebär att uthusen stod alldeles ute vid stora vägen, ungefär där infarten till Lau f d kvarn går idag.
Ambrotyp som fångat regementsläkarna Anders Jacob Cnattingius, Carl Anton Wetterbergh och Reinhold Bergman. Enligt uppgift är bilden tagen vid den militära övningsplatsen Malmen utanför Linköping. Cnattingius föddes i Normlösa som son till kontraktsprosten Johan Anders Cnattingius och dennes maka Maria Elisabet Schollin. Efter studier i Uppsala nådde han medicine doktorsgrad 1841 och kort därefter tillträdde han tjänsten som stadsläkare i Skänninge och bataljonsläkare vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Från 1862 till sin död var han bosatt i Örebro för sitt arbete som regementsläkare vid Närkes regemente. Wetterbergh var bördig från Jönköping och inledde 1831 sin första högre tjänst som bataljonsläkare vid Smålands regemente. Från 1837 var han regementsläkare vid Jämtlands fältjägarregemente, för att 1847 tillträda samma tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Han är vid sidan av sin läkargärning känd som skriftställare under pseudonymen "Onkel Adam" och utgav bland annat barntidningen Linnéa. Bergman avlade sin doktorsexamen 1855 och tillträdde samma år tjänsten som stadsläkare i Söderköping och vidare Linköping. Från 1858 även bataljonsläkare vid Första livgrenadjärregementet i Linköping och från 1861 samma tjänst vid stadens Andra livgrenadjärregementet.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Carl Magnus Wezén föddes 1832 i Böckestad västergård strax öster om Linköping, där föräldrarna Olaus Magnusson och Maja Stina Carlsdotter var hemmansägare. Efter studentexamen i Uppsala 1855 och prästvigd året därpå, erhöll Carl Magnus sin första tjänst som kyrkoman i småländska Vireda socken. Nästa anhalt blev Kättilstad, där kyrkoherde Cnattingius behövde ny adjunkt. Av makarna Cnattingius döttrar fick Carl Magnus snart ögon för Maria Charlotta Theodora. Tycke uppstod och den 1 maj 1861 skred de till altaret. Det framgår inte av källorna men rimligtvis förrättades vigseln av brudens far. Kort efter vigseln flyttade det nybakade paret till Rinna, där en komministertjänst väntade. I komministerbostället kom snart barn på rad. Dagen före julafton 1865 blev det särskilt tydligt när makan nedkom med trillingar. Efter 17 år i Rinna öppnades så möjlighet för Carl Magnus att få leda en egen församling. I Västra Husby hade kyrkoherde Wiede fått ett för honom attraktivt erbjudande i Ekebyborna och församlingen behövde således ny kyrkoherde. I augusti månad 1878 installerade sig makarna Wezén i Västra Husby prästgård och här skulle de få närmare 20 år tillsammans. Äktenskapet upplöstes med hustruns död i lungkatarr 1896. Carl Magnus å sin sida kom att efterleva sin maka i över 30 år. Hans långa liv nådde inte sin ände förrän 1928 års sista dagar.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Enligt påskrift porträtt av prosten Westergren i Konungsund. Fotografiet är vanskligt att datera och jämförbara porträtt saknas. Icke förty torde bilden föreställa Magnus Westergren. Född i Kuddby 1803 återvände han efter studier i Uppsala till hemorten för en tjänst som församlingens adjunkt. Året var då 1829 och här blev han kvar till 1833 då han bröt upp för samma tjänst i Klockrike. Efter några år i församlingen erbjöds han posten som vice pastor i Konungsund på Vikbolandet. Han inflyttade sommaren 1839 och blev under sin första period i socknen kvar till 1847. Mellan sistnämnda år och våren 1850 bistod han som pastorsadjunkt domprost Lars Laurenius i Linköping och var bosatt i dennes domprostgård. I maj månad 1850 ingick han äktenskap med Eva Fredrika Rundeberg och de nygifta flyttade till Styrstad där Magnus erbjudits tjänsten som komminister. Som varande en kyrkans man utan egen församling att leda fick Westergren likt sina ämbetsbröder inte sällan vänja sig vid ständiga flyttar i sökandet efter en stadigvarande tjänst eller avancemang. Därutav blev Ledberg nästa hemvist för makarna, där församlingen stod utan komminister sedan frånträdande Jacob Öster lockats till Östra Harg. Våren 1863 var de emellertid tillbaka i Konungsund. Socknens kyrkoherde Juringius hade dött, nu behövde vakansen tillsättas och Domkapitlet utsåg den redan beprövade Westergren. Hans tid som församlingens kyrkliga ledare blev lång, från nyss nämnda 1863 till sin död 1886. Hans barnlösa äktenskap hade dess för innan nått sin ände vid makans bortgång 1877.
Lovisa Sparres korta liv fick ett sorgligt slut när hon redan vid 26 års gammal dog i sviterna efter nedkomsten av hennes och makens första barn. Barnsängsfeber är att likna vid blodförgiftning och var före iakttagande av god hygien dessvärre ingen ovanlig dödsorsak av nyförlösta. Hennes liv hade under goda förutsättningar börjat i Växjö 1850, där hon föddes som dotter till friherre Ulf Carlsson Sparre och makan Kerstin von Steijern. Den åldrige fadern dog dock kort efter Lovisas 14-årsdag, men änkan fann nytt ståndsmässigt boställe för sig och sina hemmavarande barn hos släktingar till godset Lidboholm i Sjösås socken. Efter några till synes bekymmersfria år blev det tid för äktenskap. Hur Lovisa fann sin blivande make går utanför denna berättelse men i september månad 1876 stod hennes bröllop i Sjösås. Maken Oscar Segerdahl kom från Stockholm och hade kort före vigseln erbjudits tjänsten som andre stadsläkare i Linköping. Det nygifta paret bosatte sig i en våning på dåvarande adressen Storgatan 36. Inom ett år föddes dottern Louise och nedkomsten kom som tidigare skrivits att medföra moderns förgiftning och död.
Torpet Storängen när sommaren stod för dörren 1922. Hemman under Bjärka Säby och beläget på godsets stora ängsområde söder om slotten, därav torpets namn. Storängen finns upptagen i socknens äldsta förtecknade husförhör från 1792 men är sannolikt ännu något äldre. Den som kopplar platsen närmare fototiden finner torparparet Anders Fredrik och Brita Sofia Andersson på platsen från år 1881. Med en barnaskara endast välsignad med döttrar kom här en räcka drängar ha tjänst, som brukligt i korta perioder. Efter nära 40 år på torpet avled Anders Fredrik och en ny ordning i Storängen blev nödvändig. Den fanns i Karl Erik Bovin som sedan 1911 varit gift med det äldre torparparets dotter Ester Johanna. Tillsammans hade de fem barn, varav tre söner, och med dem upphörde behovet av drängar. Istället tycks torpets extra utrymmen erbjudits personal med tjänst närmare huvudgårdens behov. Den gamla torparänkan Brita Sofia bodde kvar till sin död 1929, möjligtvis i undantagsstugan som skymtar till vänster om torpet. Som en sista upplysning kan berättas att Ester Johanna var avliden vid fototillfället. Barnsängsfeber hade tillstött efter nedkomsten av makarnas sistfödda i september 1920.
Porträtt av fröken Maria Siegbahn. Född i Ölmstad församling 1804 som dotter till ingenjören tillika skolinspektorn Clas Erik Siegbahn och makan Anna Christina Liedbeck. Från november månad 1822 finner vi henne som demoiselle i häradsprosten Sandvalls hushåll i Järsnäs prästgård. Redan påföljande vår flyttade hon till Adelöv där kyrkoherdeparet Liedzén-Brun öppnat sitt hem. Därefter följde ett par decennier med liknande uppehällen på platser i Jönköpings län som här inte är platsen att närmare redovisa för. Vi stannar istället till vid nådens år 1847. Först då fick fröken Siegbahn östgötsk anknytning när något fick henne att som mamsell ta tjänst vid Renstad säteri i Svanshals. Nästa anhalt i länet för Maria blev Ödeshög där en yngre bror arrenderade Hedins färgeri, följt av flytt till ännu en bror, denne kyrkoherde i Skeda. Man skrev då år 1863 och här blev hon kvar tills broderns död 1892 och därmed tvingades hon flytta från tjänstebostaden. Sina sista år i livet tillbringade hon i Linköping. Där avled hon den 25 april år 1900.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Emma Gustava Godée, porträtterad något år på 1870-talet. Född i Sollerön 1826 som dotter till kapten Gustaf Adolph Godée och dennes maka Carolina Gustafva Obitz. Modern hade tyskt påbrå men var född och uppvuxen i Finspång där fadern var förvaltare vid Finspångs bruk. Från 1836 var familjen boende i Mora där föräldrarna inköpt bostället Noreberg. Efter faderns bortgång 1841 flyttade Emma Gustava till Stockholm. Hennes tid i huvudstaden har för denna uppgift inte utretts men klart är att hon 1845 lämnade Stockholm för ny tillvaro som demoiselle i änkefru Wetterdals hushåll i Askersund. Här kom hon att möta sin blivande make i apotekaren Anders Fredrik Wigander. Från 1848 var de gifta och parets förstfödda nedkom året därpå. År 1851 lämnade de Askersund för Linköping, där paret inköpt Apotekaregården jämte apotek Wasen. Inalles kom makarna få nio barn. En förstfödd flicka nedkom den 13 augusti 1849 men avled samma dag. Därefter följde sex söner varav endast sonen Tage kom att överleva barnaåren. Månne märkta av detta dröjde det tio år efter det sista dödsfallet innan paret välsignades med sina sistfödda, tvillingarna Gerda och Märta. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.
Enligt påskrift porträtt av fröken Hilma Thamsten, Motala. Tolkat föreställa Hilma Sofia Ottilia, född 1839 i västgötska Mölltorp. Dotter till handlaren och bagaren Carl Thamsten och makan Johanna Gustava Bergvall. Föräldrarna var bördiga från Motala respektive Skeppsås men hade som gifta i Motala flyttat till Mölltorp strax före Hilmas nedkomst. År 1844 inflyttade familjen till emellertid Vadstena men redan året därpå avled fadern. De kvarvarande i familjen kunde emellertid bo kvar i stadsgården som ägdes av släktingar. Det var för övrigt inte första gången Hilmas mor blev änka. Redan år 1831 hade äktenskapet med bokhållaren vid Göta kanalverken, A. F. Leffler, upphört efter att denne, som källorna anger, "långsamt och tärande" gått bort i lung- och leversot. Hilma blev tillsammans med modern kvarboende i släktgården en lång tid, ända till år 1870. I november månad sagda år flyttar de av okända skäl till Motala. Efter knappa 15 år avled modern efter ett långt liv år 1883. Hilma blev kvar i Motala och vi finner henne på en rad adresser till sin egen död i bukhinneinflammation den 15 oktober 1907. Hon förblev ogift livet genom.
Porträtt av en kvinna med en lite udda livshistoria. Född i Stockholm 1809 blev Carolina vidare fosterdotter till grosshandlaren och finske undersåten, tillika ogifta, Johan Fredrik Sederholm. Sommaren 1828 inflyttade mademoiselle Carolina Sederholm från Stockholm till Ekenäs slott i Örtomta. Omständigheterna och möjligheterna kring flytten är oklar men på slottet blev hon enligt källorna en omedelbar del av godsets ägare, Svante Banér och dennes maka Mariana Victoria Nordenbjelke. Redan året därpå flyttade hon likväl till det närliggande godset Mauritzholm. Ägan arrenderades vid tiden av friherrinnan och änkefrun, jämväl Svante Banérs mor, Carolina Matilda Banér. I hushållet fanns även hennes son Eskil Banér, och kanske var det inte en tillfällighet att han senare samma år tog över driften av den något avsides belägna gården Hjälmsäter. Hur som stundade vigsel mellan Eskil Banér och Carolina Sederholm i oktober månad 1832. Eskil löste ut sin bror Svante och blev 1834 ensam ägare till Ekenäs. Carolina var nu friherrinna över godset Ekenäs vittfälliga ägor. Långt senare, efter hennes makes död 1889, var omständigheterna andra och hon avled i kronsik hjärtlidande 1897 skriven på sin äldste sons gård Ås i Örtomta socken.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
Reproducerat porträtt av Bengt Carl Bergman. Hans brokiga liv tog sin början i Revesjö församling i Svenljungabygden 1805. Uppvuxen under enkla förhållanden finner vi honom som studerad och i olika tjänster inom domstolsväsendet i Stockholm från det sena 1820-talet. Under perioden 1844-1851 tjänstgjorde han som huvudstadens polismästare för att sistnämnda år utses till landshövding över Älvsborgs län. Som sådan uppges han varit duglig men hans privata lättsinne drog på honom stora skulder vars räntor inte kunde täckas av inkomsten ämbetet gav. En lånekarusell inleddes där självaste kronsprins Karl (XV) blev lurad på inte mindre än 60 000 kronor, vilket obönhörligen satte stopp för Bergmans fortsatta karriär. Efter avskedet från landshövdingeämbetet 1858 flyttade Bergman till Västervik, där han uppges levt i armod. Den lurade kronprinsen, som blivit konung Karl XV, veknade emellertid efterhand och år 1864 erbjöds han tjänsten som postmästare i Linköping, en befattning han bibehöll till sin död 1878. Från 1832 var han gift med Johanna Wilhelmina Melander och under sin tid i Linköping bodde makarna först på adressen Apotekagregatan 1 och sedermera i hörnet av Kungsgatan och Platensgatan.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.