fotografi
Från 299 kr
Anderstorp i Lindome, ca 1900. Detta är den s k gamla "byggningen" som låg vid bron. Stolparna som syns t.v är en port som leder till gamla fabriken vilken ligger strax intill ån. "Byggningen" var i 3 vån. Det var 17 rum i varje våning. Från början var det meningen att de skulle upplåtas för flickor, men efter hand gifte de sig och hela familjen fick bo i detta enda rum. Köket måste delas av många och det fanns bara en öppen spis. Varje husmor måste ha sin egen brandring att laga mat på. Det kunde hända att upptill sju kvinnor åt gången måste samsas vid spisen och mestadels var sämjan god. De som hade en brandring längst in brände sig. Det blev påfrestande med trätor som följd. I huset fanns ett par 2-rumslägenheter med kök. Omkring 135 personer bodde i byggningen. Barnen fick börja arbeta på fabriken när de var 12 år. Dagen började kl. 6 och först kl. 18 upphörde arbetet. Det var hårt att stå instängda i så många timmar för liten lön. En fullgod arbetare, en karl, hade 7:50 kr i veckan.
Stutarna står tålmodigt och väntar medan Hallsarve Hans Karlsson, 49 år, står på lasset och tar emot skuporna av sonen Arvid, 16 år. Langstigvagnen är som namnet anger en längre vagn än skvackvagnen. Den runda stocken, langviten eller langguten, som håller ihop vagnens främre och bakre del är här särskilt lång. Som flak hade man lösa bräder. Eftersom ett råglass är lätt, kunde man för detta ändamål sätta ihop en lång vagn, till skillnad mot tex gödsel. I skuggan av vagnen ligger en hund, det skulle kunna vara en gotlandsstövare. Bilden är tagen på åkrarna i det öppna landskapet sydost om gårdarna.
Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
Det här är en imponerande ladugårdsbyggnad, uppförd 1867 och lite ombyggd på 1910-talet med större dörrar och fönster. Gaveln med mindre fönster i två våningar är orörd. Den är också uppförd i sten ända upp till hanbalken, så bara översta gavelspetsen är brädklädd. Det är ett äldre sätt att bygga än fähuset bredvid, där hela gavelfältet är brädklätt och resningen är något flackare. Beteshagen är avgränsad mot ladugårdstomten med en mycket kraftfull slantun byggd av rejäla stolpar och breda bräder. Grinden t h är av traditionell modell med slanorna intappade i stolpar med korslagda snedsträvor. Ris i hagen tyder på torrsommar, där djuren stödutfodrats med löven från avhuggna askkvistar.
Här framgår att Nils tagit över efter fadern Jakob, men det är väl Liven Lagergrens uthus?? Jämför man uthusen här med samma uthus på Bild 610, ser man att ladugården är påbyggd ytterligare, men nu på den gaveln där det stod en liten bod (hönshus?) med snedtak. Påbyggnaden skedde 1915, så denna ladugårdsdel är bara 1 år gammal. Man tycks ha klätt väggarna med bräder i etapper. Taket på den tillbyggda delen är täckt med halm. På gaveln står ett mycket litet dass. Den lilla fallfärdiga bulbyggnaden står ännu kvar, liksom vedboden och ett litet skjul däremellan.
Hans och Walther von Hallwyl
Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro. Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare. Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag. På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall. Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Denna soliga aprildag har Masse tagit en bild av Hanssons ladugård, vars spåntak verkligen är lappat många gånger med både spån, bräder och pappbitar. Det ser ut att vara lite fattigt på gården, men den var också liten och säkerligen svår att försörja sig på. T v syns tröskhuset och inne i vinkeln ladportarna. Därefter följer en hoimd, hörum, med lucka i väggen, sedan ett fähus troligen för både kor och hästar och därefter två dörrar, den ena till kanske ett hönshus och den andra kanske till ett lammhus, se baksidesbilden 1041. Längst t h är det nog en vagnbod. Johan Hansson 45 år sitter i hatt på storgården och håller på med något snickeri med långa bitar som lyser vita. T h har han gott om ved.
Bilden är tagen från lillgården med muren och grindarna i förgrunden. Muren täcks av ett trälock bestående av två lutande bräder med en vågrät bräda i mitten, ett mycket vanligt sätt att täcka gårdsmurar. Småhuslängan består av ett gapskjul innehållande vedbod, en låg bodlänga innehållande dass och grishus med var sin dörr och fönster. Intill grishuset är en mindre vagnbod. Den större bodlängan innehåller två vagnbodar, hoimd (hörum) och lammhus, på loftet är det magasin. Bodlängan täcks av ett spåntak med en fågelholk på nocken! T h skymtar ladugårdens stalldel med halmtak. Mellan stallet och lammhuset sitter en port för att stänga av gådsplanen. Träden framför den låga bodlängan finns inte kvar, inte heller gapskjulet, som är ersatt med en ny vedbod. Annars är det mesta sig likt.
Till brudparet Elin och Anton Olsson Anderse förärades denna port framför Lau kyrka till sitt bröllop denna dag. Det syns att det var en blåsig dag! Folk är på väg till kyrkan för att vara med om vigseln. Här ser man hur kyrkans gavel inte är färdigbyggd ända upp i sten, utan ifylld med provisoriska bräder, vilka måste ha förnyats åtskilliga gånger sedan kyrkan tillkomst på 1220-talet. Kanske blev inte heller taket färdigt, det är för flackt. 1958-60 byggde man upp det som fattades av gaveln med hålsten och putsade med cementputs. Tornet/takryttaren kom till på 1700-talet och byggdes märkligt nog lite utanför väggen. 1960 gjorde man en ny lite nättare takryttare. Åkern framför kyrkan heter Stavgardsakarn. Stavgard är ett vanligt namn på järnålderns helgedomar, vilket visar att denna plats använts mycket länge för socknens behov.
Här ser vi tröskhuset med den tillbyggda boden. Bakom ligger ladan, vars port finns i hörnet. T h en hoimd med lucka och sedan troligen stallet med dubbla spiltrader, sedan porten till genomkörseln med tillgång till höloftet. Stallet har en ovanlig ytterdörr. Man ser att tröskhusets brädklädnad är av mycket ålderdomlig sort. De lodstående bräderna är infogade i spunningar, uthuggna spår i takstolarna och uppe i hanbalkens undersida. Det trekantiga gavelfältet ovanför hanbalken har motsvarande bräder liggande, fast de översta har ramlat ur. En intressant detalj är det ursågade lilla hålet mitt i gavelfältet. Det är ursågat för att ladusvalan skulle kunna komma in. Kunde inte svalan komma in, kunde inte heller lyckan komma in till gården!
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.