Uthusen på denna lilla boplats var anspråkslösa. T v ser vi den lilla ladugården med halmtak. Gissningsvis var det en bulladugård, som panelats in och byggts på med ett foderloft. Högra delen innehöll ett fähus med plats för 1-2 kor, någon kalv, ett par grisar och lite höns. Boden med faltak kan också ha varit i bul under bräderna. Vad den haft för funktion är inte gott att veta, redskaps- och vedbod kanske. Längst t h står ett dass. Men vad är det för underlig liten bod på fötter där emellan? Masse har stått på stora vägen och tagit bilden, manbyggnaden finns utanför bilden t h. Se Bild 588.
Från 299 kr
Bilden visar kohusets baksida med gödselhög och en bit av tröskhuset. Taken är halmtäckta, där hänglarna, stängerna utanpå halmtaket, är mycket långa på tröskhuset. Kohusets bjälklagsändar är skyddade från väta av varsin bräda. Enda ljusinsläppet i kohuset är överljusfönstret ovanför gödseldörren. Tröskhuset har fått ny funktion, okänd vilken, men senare hade man här höns- och kycklinghus. Den tidigare höga och svängda muren i öppningen har kapats och man har satt in en port. Muren är påbyggd så det blir tätt upp till taket. Man ser att öpnningen på gaveln också är tillmurad med en isatt port.
Denna gårdspart låg förr på Hemmors ursprungsplats intill Lars Olssons part, se Bild 894, men blev vid skiftet ålagd att flytta ut. Uppbyggandet tog flera år i anspråk, man kan förvånas över att det över huvud taget var möjligt. Och man uppförde väldigt stora byggnader. Bostadshuset måste ha innehållit rum som man inte använde. Likaså är den vinkelbyggda ladugården enorm, ändå hade man inte mer än 2-3 hästar, 6-7 kor, några ungnöt och grisar och 75-100 höns. Man kan undra om man gjorde av med allt ytrymme? Utan tvekan måste Johan (Olof Johannes) Rudin och hans fru Jakobina ha varit mycket arbetsamma och driftiga.
Dessa små uthus ser mycket ålderdomliga ut. De verkar vara äldre än från 1870-talet och är därför förmodligen inköpta och återanvända på detta boställe. Det är troligen 4 sammanbyggda små bulbyggnader med halmtak, som delvis är brädklädda. På gavlarna är små skjul tillförda, varav det med halmtaket är säreget. Alla byggnadsdelar är nog fähus utom skjulet med faltak, vilket kan vara vedbod. Vilka djur man hållit är osäkert, särskilt med tanke på att man inte hade någon jord att tala om förrän 1911. Det kan ha varit 1-2 kor, ett par kalvar, någon gris, några lamm och lite höns. Jordlösa fick slå och beta vägkanter och dikesrenar.
Här ser man Lars Anderssons små uthus. De är 10-12 år gamla på bilden om det stämmer att han bebyggde platsen ungefär år 1900. Bodarna i resvirke med halmtak är tämligen nya, medan den med faltak verkar äldre, både till formen och att man ser att bortre halvan är byggd i bulteknik. Hönan står också på resterna av något byggnadslikt. Det är svårt att veta vad de små uthusen har använts till. Lars kunde nog ha ett par grisar och uppenbarligen höns, fast det bara syns en enda höna. Redskapsbodar förstås. Vedbod med dass är det nog t h. Där bakom skymtar Mattsarve kvarn.
Det var inte bara bakbygget till manbyggnaden som köptes in och flyttades hit, se Bild 605, utan även uthuset är ett hitflyttat bulhus. Det har panelats in och byggts på med ett foderloft täckt med ett spåntak. Skarven i spåntaket och den lite olika mörkheten på panelen kan tyda på att uthuset är uppfört i två etapper. Vad det innehållit är oklart, men foderluckan i väggen tyder på att det var fähus innanför. Man kan ha haft 1-2 kor, någon gris och lite höns. Grannens bulladugård står precis rygg i rygg! Än idag!
Bostadshus, familjegrupp fem personer. Romsk familj (zigenarfamilj) från Löa. Dem bodde vid den nedlagda hyttan, för det var neutralmark. Mannen sysslade med förtenning - ett sätt att lägga tenn på koppar. Det var vanligt att romer (zigenare) kom till byn och sysslade med förtenning. På många ställen blev dem bortmotade, men i Löa var dem accepterade. Där kunde dem bo månadsvis. Dem fick betalt för deras arbete och även lite mat, höns, frukt, potatis. Dem fick också rester av träkol för att elda i kaminen som de lagade mat på.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Lyanders hade som alla andra en ladugård, om än mycket liten. Fanns det bara någon liten möjlighet, så försökte man hålla sig med en ko, någon gris och lite höns för husbehovet av mjölk, smör, kött och ägg. Den här egentligen vackra bulladugården med brant faltak här innehållit en fähusdel t h och en laddel t v, den sistnämnda nog huvudsakligen använd som hoimd, hörum. Fähuset var här så stort att man kanske kunnat hålla två kor och någon kalv t v om dörren och grisstia och hönshus t h. Uppenbarligen har man inte hållit husdjur här på Lars sista år och under Vilhelminas tid. Mot gaveln står två flovedsstaplar och intill ligger okluven ved och ris, så ladugården fungerade här nog som ved- och redskapsbod, om den över huvud taget fungerade!
Varför Oskar Pettersson inte köpte barndomshemmet utan det här stället är inte känt, kanske var barndomshemmet för dyrt. När man ser dessa enkla uthusbyggnader, kan man tänka sig att värdet på dem inte var högt. Om det fanns någon manbyggnad vid köpet är inte klarlagt, inte ens om tomten var bebyggd, men Oskar köpte ett litet bulbostadshus och flyttade hit det 1908, se Bild 591. Uthusbyggnaderna ser äldre ut än 5-6 år, men väder och vind sliter fort i enkla trähus, fast tomten och stigen ser etablerad ut. Den större byggnaden har ett fönster av sådan sort som bostadshus har. Det skulle kunna innebära att detta är det ursprunliga bostadshuset till ett synnerligen enkelt boställe och att Oskar köpte det och granntomten och flyttade dit bulhuset, som fick bli den nya bostaden. De små bodarna var förmodligen redskapsbod, dass, vedbod och kanske fanns där någon gris och höns. Den stora byggnaden skulle kunna hysa en ko med kalv, om den nu inte var bostad åt tex fadern Lars Glans. Fruktträden i förgrunden ser tämligen nyplanterade ut. Se Bild 596.
Båtsmannen var en soldat i flottan och var krigsplacerad i Karlskrona, där man också utbildade sig. 5-6 gårdar i varje socken bildade en s k rote, vilken skulle stå för ett båtsmanstorp, vilket inte var särskilt populärt. Det fanns standardritningar med minimimått på hur ett båtsmanstorp med ladugård skulle se ut, men man fick bygga större, men det gjorde nästan ingen rote. Båtsmanstorpen kom därför att bli nästan exakt lika över hela ön. Det bestod av en manbyggnad i sten under faltak i enkelstugans form innehållande farstu, vardagsstuga och ett litet kök. Ladugården under fal- eller agtak innehöll ett fähus med plats för en ko, kalv, gris och några höns i ena halvan och lada i den andra. Glans torp är just ett sådant, troligen byggt på 1830-talet, då torpet beboddes av båtsman Per Kjortel och hans hustru Cajsa Stina Fröjström. I roten ingick Bjärges, Gannor, Hallbjäns, Kauparve och Mattsarve. När båtsmansorganisationen upphörde kom båtsmanstorpet att tillhöra Bjärges Melanders part. Här står Lars Georgius Jakobsson Glans, 68 år, och hans hustru Anna Catarina född Bolin från Garde, 65 år. De är vardagsklädda med förkläden och vegakeps respektive duk.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.