Åttingstugan under Brokind var uppenbarligen ännu bebodd när fotografen passerade en sommardag 1904. Källorna ger dock inga tydliga besked om vem eller vilka som vid tiden drog nytta av det vackra läget. Eggebynäs Lillgård, som var gårdens egentliga namn, var del av godset Brokinds ägor. I mitten av 1800-talet hade egendomens ägare inlett en rationalisering av området. Gårdarnas brukare avhystes eller fick se sig bli drängar när bruket av byns mark lades direkt under herrgården. Vem som kvinnan vi skymtar än var, räknades hon således till godsets arbetsfolk utan rätt att i någon större utsträckning bruka jorden.
Från 299 kr
Ramsberg 356:1-2
Adelsö 118:1
Jakob Oskar (J O) Larsson plöjer med spitsplog dragen av två stutar. Mest ser det ut som han poserar medan frun Elisabet Johanna ser ut att stoppa potatis i jorden medan någon av sönerna Emil eller Rudolf ser ut att kara igen potatisfåran med en hacka. Frågan är om bilden inte är arrangerad för att visa potatissättning, men att det inte är en verklig sådan. Man sätter knappast potatis vid midsommar. Eller så är tidsangivelsen fel. Av bilden är det svårt att avgöra om det är vår eller sommar. J O Larsson var 50 år när bilden togs. Han är klädd i skjorta med väst och klockkedja, byxor och vegakeps. Han har piska eller sticka i högerhanden. Elisabet Johanna var 44 år. Hennes klädsel är svår att se, men hon har arbetsförkläde och handskar och fin hatt, medan sonen har ordinära arbetskläder med handskar.
Släke, tång, var förr ett mycket viktigt gödningsmedel för bönder i alla kustsocknar. Släken var mycket näringsrik och höll också kvar fukten i jorden. Släktäkten var synnerligen noga reglerad och släktäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s k döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna, se under jordbruk. Här ligger ett par små släkdöiar i förgrunden. Men den mesta släken ligger ännu i standskvalpet och har inte burits upp i döian på land. Bilden är tagen nedanför örnkull vid Nyen på När med utsikt över Lausviken och landet i Lau i bakgrunden.
Detta ställe kom till 1889 då Johannes Pettersson född 1863 son till båtsman Georgius Jakobsson Glans se Bild 593, köpte mark och byggde manbyggnad och ladugård. Johannes blev gift 1889 med Kristina Närstrand född 1857 från Smiss på När. Deras dotter Emmy Maria född 1890 gifte sig 1924 i Amerika med Fredrik Karlsson född 1888 från Nybygget. De tog över stället 1925 och köpte till lite jord, 1935 köpte de jorden till Fäi-Jakås gårdspart. Deras dotter Karin född 1925 gifte sig 1950 med Bengt Hedin från Bjärges i Silte. De fick 3 döttrar (?) och en son (?) och bor ännu kvar på fastigheten. Manbyggnaden innehåller troligen ett rum på varje gavel och med ett synnerligen litet kök mitt på baksidan. Bakbygget innehöll brygghus mm. Taket har täckts med papp, det hade ursprungligen spån. Vem pojken är är inte känt. T h skymtar manbyggnaden till Fies norra part.
Det ser ut som om Oskar (JO) Larsson har köpt denna moderna fjäderharv, en liten harv för två hästar. Oskar går bakom eller bredvid, så som man i stort sett alltid gjorde vid arbeten på åkern. Det blev väldigt mycket motion. Oskar har sina favoritkläder med den för Lau typiskt höga vegakepsen. Därtill har han höga läderstövlar. Det normala var annars träskor, men vid harvning blev jorden så lös och pösig, att skorna sjönk ner så mycket att jord rann in i dem, därav stövlarna. Annars slet man inte på lädervaror i onödan. Oskar är här 57 år. Det är svårt att avgöra var bilden är tagen i ett så här öppet landskap utan några hållpunkter. Kanske harvar Oskar hemma bakom gården.
Här tallriksharvar Jakob "Fäi-Jakå" Karlsson och hans måg Alfred Olsson med 4-spann. Man måste ha lånat hästar, för det är tveksamt om man hade 4 hästar själva. De svarta hästarna är sannolikt de egna, de finns med på många bilder. Det är Jakob som sitter på harven, medan Alfred går bredvid och styr de främre hästarna med tömmar och piska. Jakob är 49 år och har en gammalmodig hatt, medan Alfred, som är 38 år, har en modern stråhatt. De harvar på en nyodlig i ett helt öppet landskap, det finns bara en bandtun i bakgrunden. Jorden ser ut att vara sandig. Mest troligt är att det brutit upp en åker vid Lausvikens strand.
1 juni 1915 tog löjtnanten Carl Belfrage avsked från Bohusläns regemente och den svenska krigsmakten. Han gick i tysk tjänst och kom de närmaste dryga tre åren att tjänstgöra på västfronten i första världskriget. I slaget vid Somme stupade 1,2 miljoner man. För generalerna var människovärdet lågt och de offrade många soldater i till synes obetydliga militära operationer. Mitt i detta helvete på jorden befann sig Carl Belfrage - och han hade anteckningsboken med sig. Carl Belfrages dagboksanteckningar i bearbetad form har tidigare publicerats av SMI-förlag med titeln "Vanvettet på västfronten" och föreligger nu som ljudbok. Perspektivet är jordnära. Livet och döden i skyttegravarna beskrivs utförligt, liksom samhällsresterna där omkring. Även grundläggande ledarskapsfrågor berörs. Närmare verkligheten i första världskrigets skyttegravar är det svårt att komma! "Det är ingen konst att lida oskyldigt, värre är att drabbas av ett öde som driver en mot en avgrund där oskulden inte längre lindrar" (Carl Belfrage)
Omkring mitten av 1940-talet började allmänt grävmaskiner användas vid schakt av husgrunder. Grävmaskinen på bilden utför schakt till panncentralen i kvarteret Lien, Wettterlinsgatan 19. Panncentralen betjänar 260 lägenheter i kvarteren Plogen, Harven, Lien och Räfsan med värme och varmvatten. Under ett tunnare lager av matjord var det 3,5 meter djup pinnmo ned till kalk-berget. Ytan ovanpå kalkberget var i allmänhet plan med horisontala och vertikala sprickor. Grävmaskinen lösgjorde och lastade jorden på lastbilar. Två män följde grävmaskinen och skyfflade fram den jord som maskinen inte kunde få med i skopan. Kalkberget borrades sedan och sprängdes ytterligare 3 meter djupare, varefter kalkstensskrotet med grävmaskinen lastades på lastbilar. En del av detta material användes som underlag till vägar och gator. Till vänster på bilden en halv meter under markytan är brädor synliga. De utgjorde skydd över rikskabel från Stockholm och söderut.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.